fredag, oktober 24, 2008

Everybody lives by a script


Tåget hem från Stockholm igår tog betydligt längre tid än vanligt. "Vagnfel", förklarade konduktören. Lyckligtvis nog hittade jag en intressant föreläsning i podden som jag nästan hade glömt bort. Walter Brueggemann hjälpte mig att fördriva tiden ...

Brueggemann är en fantastiskt intressant GT-teolog, och dessutom en underhållande talare. På 2004 års Emergent Theological Conversation höll han en bejublad föreläsning kallad Brueggemanns 19 Thesies. Den är väl värt att lyssna på! Genom sina teser lyckas han sammanfatta en sammanhållande syn på kyrkan och världen som jag sympatiserar starkt med (missa inte de intressanta efterföljande frågorna och diskussionerna)!
Enjoy!


1. Everybody lives by a script. The script may be implicit or explicit. It may be recognized or unrecognized, but everybody has a script.

2. We get scripted. All of us get scripted through the process of nurture and formation and socialization, and it happens to us without our knowing it.

3. The dominant scripting in our society is a script of technological, therapeutic, consumer militarism that socializes us all, liberal and conservative.

4. That script (technological, therapeutic, consumer militarism) enacted through advertising and propaganda and ideology, especially on the liturgies of television, promises to make us safe and to make us happy.

5. That script has failed. That script of military consumerism cannot make us safe and it cannot make us happy. We may be the unhappiest society in the world.

6. Health for our society depends upon disengagement from and relinquishment of that script of military consumerism. This is a disengagement and relinquishment that we mostly resist and about which we are profoundly ambiguous.

7. It is the task of ministry to de-script that script among us. That is, too enable persons to relinquish a world that no longer exists and indeed never did exist.

8. The task of descripting, relinquishment and disengagement is accomplished by a steady, patient, intentional articulation of an alternative script that we say can make us happy and make us safe.

9. The alternative script is rooted in the Bible and is enacted through the tradition of the Church. It is an offer of a counter-narrative, counter to the script of technological, therapeutic, consumer militarism.

10. That alternative script has as its most distinctive feature, its key character – the God of the Bible whom we name as Father, Son, and Spirit.

11. That script is not monolithic, one dimensional or seamless. It is ragged and disjunctive and incoherent. Partly it is ragged and disjunctive and incoherent because it has been crafted over time by many committees. But it is also ragged and disjunctive and incoherent because the key character is illusive and irascible in freedom and in sovereignty and in hiddenness, and, I’m embarrassed to say, in violence – [a] huge problem for us.

12. The ragged, disjunctive, and incoherent quality of the counter-script to which we testify cannot be smoothed or made seamless. [I think the writer of Psalm 119 would probably like too try, to make it seamless]. Because when we do that the script gets flattened and domesticated. [This is my polemic against systematic theology]. The script gets flattened and domesticated and it becomes a weak echo of the dominant script of technological, consumer militarism. Whereas the dominant script of technological, consumer militarism is all about certitude, privilege, and entitlement this counter-script is not about certitude, privilege, and entitlement. Thus care must betaken to let this script be what it is, which entails letting God be God’s irascible self.

13. The ragged, disjunctive character of the counter-script to which we testify invites its adherents to quarrel among themselves – liberals and conservatives – in ways that detract from the main claims of the script and so too debilitate the focus of the script.

14. The entry point into the counter-script is baptism. Whereby we say in the old liturgies, “do you renounce the dominant script?”

15. The nurture, formation, and socialization into the counter-script with this illusive, irascible character is the work of ministry. We do that work of nurture, formation, and socialization by the practices of preaching, liturgy, education, social action, spirituality, and neighboring of all kinds.

16. Most of us are ambiguous about the script; those with whom we minister and I dare say, those of us who minister. Most of us are not at the deepest places wanting to choose between the dominant script and the counter-script. Most of us in the deep places are vacillating and mumbling in ambivalence.

17. This ambivalence between scripts is precisely the primary venue for the Spirit. So that ministry is to name and enhance the ambivalence that liberals and conservatives have in common that puts people in crisis and consequently that invokes resistance and hostility.

18. Ministry is to manage that ambivalence that is crucially present among liberals and conservatives in generative faithful ways in order to permit relinquishment of [the] old script and embrace of the new script.

19. The work of ministry is crucial and pivotal and indispensable in our society precisely because there is no one [see if that’s an overstatement]; there is no one except the church and the synagogue to name and evoke the ambivalence and too manage a way through it. I think often; I see the mundane day-to-day stuff ministers have to do and I think, my God, what would happen if you talk all the ministers out. The role of ministry then is as urgent as it is wondrous and difficult.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Väl sammanfattat. Men gör han inte en lite för enkel distinktion mellan dominant script och counter script? Om kyrkans skrift är en motskrift betyder det att den dominanta skriften är vår motskrift - vilket väl är att göra för stora anspråk på att kunna skilja mellan gott och ont? Alltså dominant script är väl, om vi får tro de radikalortodoxa, oxå en del av vår script, om än i förvanskad form? Eller missförstår jag Brueggeman?

Blir inte kristendomen en kultur som låter sig definieras av moderniteten om än i negativ form?
//Peter

Josef Bengtson sa...

Hej Peter,

Intressant synpunkt!

Då Brueggemann tillstår att "the disjunctive, and incoherent quality of the counter-script to which we testify cannot be smoothed or made seamless", upplever jag nog inte hans distinktion som "för enkel".

Jag tolkar alltså inte B som att vi är "scriptade" med antingen det ena eller det andra scriptet, även om vår strävan är att kyrkans script skall utradera "the dominant script".

Problemet med att kalla det kristna scriptet (eller berättelsen) för "counter script", är väl just som du påpekar att man ger the "dominant script" någon form av ontologiskt företräde. Men så tror jag inte att B menar. Jag vill iaf tolka B mer radikalortodoxt som att det är den kristna berättelsen som är ursprungsberättelsen (om ej än den dominerande), som sedan världen har korrumperat.

Allt gott!

Anonym sa...

Jo, jag uppmärksammade att han beskrev traditionen som "disjunctive and incoherent" och är själv positiv till det grundläggande perspektivet, även om kritiken mot radikalortodoxin som t ex MAttias Martinsson har lyft är värd att begrunda. Räcker B:s beskrivning av traditionen som divergent för att öppna för korrigering från ex feministisk teologi? Vad legitimerar en sådan kritik utifrån om the dominant script är vår counter script.

Jag brottas själv en del med liknande problem med Graham Wards teologi har själv inget svar än... //Peter

Josef Bengtson sa...

Jag har tyvärr inte läst Martinsson. Går det att i korthet förklara vad hans kritik av RO går ut på? Var skriver han om detta?

Brottas med Ward, säger du? Pluggar du teologi? Skrivs det avhandling? :)

För en intressant kritik av Graham Wards teologi, läs Mikael Hortons text i After Modernity (http://www.amazon.com/After-Modernity-Secularity-Globalization-Re-enchantment/dp/1602580685 )

/jb

Anonym sa...

Jag har läst teologi på universitet upp till d-nivå för ola s i göteborg och söker doktorandtjänster. Mitt projekt involverar Ward, radikalortodoxi och apofatisk teologi som självkritisk resurs, så jag läser in mig så gott jag kan.

Martinssons kritik i Postkristen teologi går väl, som jag förstår den, ut på att RO och Postliberal teologi aldrig på djupet utamanas i sin kristna identitet och inte på allvar försöker nå en "maximal objektivitet" som han fortfarande tror är möjlig.

Det handlar naturligtvis om att han fortfarande står i en hyfsad liberal-modernistisk tradition som fortfarande kan tänka sig en mer neutral "icke-konfessionell" teologi (även om han samtidigt i boken förnekar att en sådan är möjlig).

Samtidigt som jag inte tror på neutrala teologier och är positiv till och fascinerad av RO så finns det en intressant konsekvens av hans kritik: Tar en radikalortodox teologi Guds tilltal i samtiden, i the dominant script, på allvar? Är den tillräckligt "osäker" på vem Gud är?
//Peter