Om Jul, Principer och Barth

I dagens Telegraph skriver Rowan Williams om jul, principer och Karl Barth:

"Christmas is supremely the story of a God who is not interested in telling us about principles"

"Christmas doesn't offer an alternative set of economic theories or even a social programme. It's a story – the record of an event that began to change the entire framework in which we think about human life, so that the unique value of every life came to be affirmed and assumed."

"That’s one reason why we tell this story repeatedly, the story of the ‘unprincipled’ God who values what others don’t notice, who relates to people we’d all rather forget, whose appeal is to everyone because he has made everyone capable of loving response.”

God Jul!

Om faran med att vara relevant

Jag läser att en relativt nystartad kyrka i Stockholm beskriver sig som en församling "som har bestämt sig för att göra begrepp som "Gud" och "Kyrka" relevanta för den vanlige stockholmaren".

Om detta kan naturligtvis sägas mycket. Innan man börjar hacka på andra församlingar har jag dock hört att man skall erinra sig att det är Jesus fästmö man har synpunter på ... so i´ll try to tread easy.

Självklart är det viktigt att kyrkan alltid är beredd att försöka ge svar på de frågor som samtiden ställer henne inför. Så, i bemärkelsen att kyrkan skall möta världens behov är det naturligtvis viktigt att den är relevant utformad för detta uppdrag. Dock är ju ytterst få frågor eller behov särskilt "nya", så strävan efter relevans har ju i den bemärkelsen ganska lite med klockan eller trender att göra.

Min farhåga är istället att kyrkor som i sina "mission statements" framhåller att de vill vara relevanta, riskerar att bli till en spegel av samtidens värderingar i den meningen att de låter både sin form och sitt innehåll styras av det som för tillfället är opportunt. För det är väl knappast en slump att det så gott som alltid är kyrkor som strävar efter att vara relevanta som tycks fixerade vid tanken på att det går att vara "cool" och samtidigt vara kristen?

Därför blir jag inte speciellt förvånad när samma kyrka skriver att "Vår dröm är att vara en kyrka där Du kan hitta meningen med livet, upptäcka ditt "destiny", växa och bli en vinnare på livets alla områden".

Jag tror dessvärre att det är symptomatiskt att en kyrka som vinnlägger sig om att vara relevant, lätt faller offer för tidsandan. Åtminstone så upplever jag att ovanstående "dröm" delvis ger uttryck för den terapeutiska egocentrering och konsumism som väl får betecknas som tidstypisk.

Sedan är det ju naturligtvis så att varje kristen och varje församling har att brottas med frågan hur evangeliet skall gestaltas. I den processen kan naturligtvis ingen frigöra sig ifrån sin samtid med sina tillhörande blinda fläckar. Men i denna svåra process bör dock inte viljan att vara relevant vara vägledande, utan snarare viljan att trofast försöka leva livet som Guds folk. Sedan må detta liv uppfattas som relvant eller gammaldags, hippt eller ohippt - det är liksom besides the point.

För vem vill egentligen vara med i en församling som strävar efter att vara relevant? Vill vi inte istället vara del av en församling som hjälper oss tolka världen med hjälp av den kristna berättelsen, istället för det omvända? Med Hauerwas ord "A theologians job is not to make the gospel credible to the modern world, but to make the world credible to the gospel."

... eller med Kierkegaard: Den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling.

Zizek vs. Cornell West

En vidoeupptagning av ovanstående debatt mellan Slavoj Zizek och Cornell West från 2005, finns att beskåda hos Flying farther!

Jeanrond om vetenskapens begränsningar

Ibland läser man artiklar som som är så fyllda av väl formulerad klokskap att varje rad till slut blir understruken. Denna artikel i Axess av teologen Werner Jeanrond, är åt det hållet.

Under rubriken "Dit förnuftet inte når", utmanar han rationalismens förkrympta världsbild och vetenskapens enhetsmoral, och framhåller vikten av att religionen bereds plats i det offentliga.

"Upplysningens utmaning av religiösa övertygelser och religiöst motiverade former av förtryck har varit viktiga för religionens utveckling och har befrämjat kritik av religionen både inifrån och utifrån.

På samma sätt önskar jag mig en systematisk kritik av vetenskapens och förnuftets villkor och former i Sverige (och utomlands). Först när religionen i sina olika skepnader och det vetenskapliga förnuftet både har nått en kritisk och självkritisk nivå kan ett fruktbart samspel mellan båda dessa instanser komma i gång till förmån för mänsklighetens utveckling."

En artikel väl värt att läsa i en tid där allt skall evidensbaseras ...

Wisdom from Dr. Cornell West

Mannen på bilden är en ny bekantskap för mig. Han heter Dr. Cornell West och är professor i afroamerikanska studier vid religionsinstitutionen på Princeton University. Men, dessutom är han sanslöst nog även en en framträdande samhällsdebattör, medborgarättskämpe, pastor, och en del i hiphopkollektivet BMWMB. På hans senaste platta medverkar Prince, Andre 3000, Talib Kweli och Jill Scott. Dessutom gör han en liten roll i två av Matrixfilmerna, bland annat med kommentaren "comprehension is not a requisite of cooperation." I kid you not!

För ett smakprov av hans tankar om amerikansk politik, rasism, hip-hop och teologi, kolla in denna grymt insiktsfulla intervju: del 1, del 2, del 3.

Missa inte ...

... att lyssna på när Anders Piltz, K-G Hammar och Sinnika Neuhaus samtalar om treenighetens mysterium i P1:s Teologiska rummet.

... eller att läsa den klargörande artikeln i Fokus om vad konflikten i Kongo egentligen handlar om.

... heller att Rain and the Rhinoceros skrivit ett kort men intressant inlägg om Karl Rahners teori om “Anonymous Christianity”:

"Ironically, the attempt to transcend particularity effectively ignores the reality of difference altogether, only to reintroduce a new instantiation of enforced homogeneity—in short, a neo-imperialism."

Magnus Malm om gnosticismens konsekvenser

I en krönika i dagens Dagen gör Magnus Malm en klok analys av orsaken till delar av kyrkans världsfrånvändhet:

"Vi har ju lärt oss att dela in den kristna tron i en undervåning som vi kalla "skapelseplanet", och en övervåning vi kallar "frälsningsplanet". I undervåningen finns ett mer allmänt tal om Gud, och vårt gensvar till honom kallas förvaltarskap och handlar om vårt ansvar för miljön, de fattiga och så vidare. I övervåningen finns Jesus, och vårt gensvar till honom kallas lärjungaskap och handlar om individens frälsning, helgelse, bön och så vidare.

Effekterna av detta tvåvåningshus märks på många sätt. Bland annat i den ständigt återkommande uppdelningen i jordiskt och himmelskt, politiskt och andligt. Den som vill ta Jesus på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det politiska. Den som vill ta politiken på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det här med Jesus.

Resultatet är att Jesus framställs som ointresserad av allt utom den enskilda människans frälsning. Och eftersom Jesus är den kristna kyrkans bild av Gud, blir det naturligtvis också den gudsbild som kyrkan kommunicerar."

Visst är det märkligt hur en kyrka som bekänner Guds ohämmade kärlek till världen, gång på gång under historiens lopp hemfaller åt den gnostiska villoläran.

Tolerans som substitut för politik

Slavoj Zizek frågar sig i en föreläsning varför så många av dagens problem beskrivs i termer av tolerans, och inte i termer av till exempel orättvisa eller förtryck? Varför framhålls idag toleransen som universallösningen, och varför inte den politiska kampen? Zizek menar att det skett en förändring och exemplifierar med Martin Luther King, som i sina tal om rasism sällan eller aldrig talade om tolerans, men desto oftare om rättvisa, rättigheter, förtryck, och kamp.

Zizeks svar på sin egen fråga går i korthet ut på vad han beskriver som den liberala multikulturalismens grundläggande konfliktteori, "the culturalization of politics". Enligt detta synsätt omformuleras politiska åsiktskillnader eller konflikter, till "kulturella skillnader" eller till "olika livsstilar", som i sin tur betraktas som någonting givet, något som inte kan påverkas och därför måste tolereras. Orsaken till denna utveckling är enligt Zizek de politiska lösningarnas misslyckanden, och han exemplifierar med välfärdstaten och de socialistiska projekten. Slutsatsen, menar Zizek, blir att toleransen har kommit att bli ett substitut för politiken, och citerar Wendy Brown:

"The retreat from more substantive visions of justice heralded by the promulgation of tolerance today is part of a more general depoliticization of citizenship and power and retreat from political life itself. The cultivation of tolerance as a political end implicitly constitutes a rejection of politics as a domain in which conflict can be productively articulated and addressed, a domain in which citizens can be transformed by their participation."

Wendy Brown, Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire, Princeton: Princeton University Press 2006, p. 89.

Nu anklagas ju visserligen liberalismen paradoxalt nog ofta för att vara totalitär i sina rättighetsanspråk, och att inte respektera just andra kulturer. Zizek nyanserar dock i detta sammanhang Browns kritik av liberalismens falska universalitet (lokal sedvänja upphöjd till allmän lag), och tillstår även det goda om liberalismen fört med sig.

Men kanske är det så att västvärlden i dag, i avsaknad av några sammanhängande eller övergripande teorier om rättvisa eller rationalitet, resignerat tenderar att beskriva skillnader som kulturellt betingade, just för att man inser att man inte har de nödvändiga verktygen för att ta sig an konflikten.

Sen är det ju självklart så att tolerans i dess egentliga mening är en nödvändig hållning i ett pluralistiskt samhälle. Ordet tolerans lär ju betyda uthärdande, att uthärda att andra har fel och lära sig leva med det. Men den form av tolerans som Zizek kritiserar ligger närmare likgiltigheten eller bristen på egen övertygelse.

Med Chestertons ord: "Tolerance is the virtue of the man without convictions."

Chesterton vs. Socialstyrelsen: 1-0

"An imbecile habit has arisen in modern controversy of saying that such and such creed can only be held in one age but cannot be held in another. Some dogma, we are told, was credible in the twelfth century, but is not credible in the twentieth. You might as well say that a certain philosophy ca be believed on Mondays, but cannot be believed on Tuesdays. You might as well say of a view of the cosmos that it was suitable to half-past three, but not suitable to half-past four.

What a man can believe depends upon his philosophy, not upon the clock or the century."

- ur Orthodoxy av G. K Chesterton

Jag kom att tänka på ovanstående passage när jag läste en debattartikel av en jurist på Socialstyrelsen, som menar att katolske biskopen Anders Arborelius syn på aktiv dödshjälp inte är "förenlig med ett modernt samhälle".