Intressant om religionsbegreppet

I en intressant debattartikel på Newsmill fortsätter diskussionen som DN startade under rubriken Religionsboom?, och där Marie Demker och PC Jersild debatterade religion och politik. Jimmy Emanuelsson driver hem poängen att vi faktiskt inte vet vad som avses med religion:

"Intressant nog är just religion förstått som "tro" en huvudingrediens i den ekumeniska liberalteologins strävanden efter att förklara religion som något allmänmänskligt. Men att primärt förstå religion som "tro" har inte visat sig varken speciellt generaliserbart, eller analytiskt fruktbart (utom möjligen i en luthersk-protestantisk kontext). Jersild verkar väldigt mån om att vakta gränserna mellan politik och religion, men skälen för detta är märkliga. Han menar att skiljelinjen är viktig då det sitter ett parti i regeringen med bakgrund i frikyrkorna - men kan inte visa på vilket sätt partiet underlåter att respektera de spelregler som finns i politiken idag. Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant."

Jag misstänker att Demker har mycket lite att invända mot Emanuelssons resonemang, och att PC Jersild är den som egentligen står i skottlinjen för artikeln. Det är problematiskt att kritisera en term som de flesta tror sig veta vad den innebär, men i själva verket har ganska vaga föreställningar om. Det blir följaktligen nära nog omöjligt att diskutera religion kontra politik då man egentligen inte vet vad som avses med religion, men ändå tror sig kunna särskilja den från politik. William Cavanaugh uttrycker problematiken med att definiera religion väl:

"Describing how flustered his students become when he asks them to write a definition of “religion,” Kimball asserts “Clearly these bright students know what religion is”; they just have trouble defining it. After all, Kimball assures us, “Religion is a central feature of human life. We all see many indications of it every day, and we all know it when we see it.” When an academic says such a thing, you should react as you would when a used car salesman says “Everybody knows this is a good car.” The fact is that we don’t all know it when we see it. A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called
“religions” are eliminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion. Many institutions and ideologies that do not explicitly refer to God or gods function in the same way as those that do. The case for nationalism as a religion, for example, has been made repeatedly from Carlton Hayes’ 1960 classic Nationalism: A Religion to more recent works by Peter van der Veer, Talal Asad, Carolyn Marvin, and others. Carolyn Marvin argues that “nationalism is the most powerful religion in the United States.”

Själv önskar jag att begreppet religion övergavs, kanske till förmån för livsåskådning eller någon annan term som inte mörkade det faktum att vi alla håller oss med föreställningar om tillvaron som vilar på icke bevisbara antaganden.

Hauerwas om tro i allmänhet och sekularism

Nedanstående är ett utdrag ur en gammal intervju med Stanley Hauerwas i The Other Journal. Det första stycket kan med fördel läsas som en kommentar till Broderskaparnas beslut att bli ett förbund som samlar "troende" i allmänhet.
Det andra stycket läses med fördel punkt:





"And I think also, George Bush, his Christian faith, is the Christian faith of Alcoholics Anonymous. You can quite understand that. It never seems to occur to him what it would mean to be a part of a Church and under ecclesial authority, and to have your language tested by ecclesial authority. I mean, I’m sure he’s very genuine in his religious faith, I just don’t think very much of his faith. For someone like me to say that, you think well that’s very arrogant. And its true, it is very arrogant. And I think that one of the things that we suffer from in America is that religious people thinking secularity is such an enemy, that any religious faith is better than no religious faith. That is a deep mistake! There are very perverse forms of religious faith, that, give me a secularist any day compared to some of the forms of religious faith. And I must say, I think that Evangelicalism bares the brunt of a lot of this. I think that it is far to a-ecclesial and Evangelicals tend to turn the gospel in a system of belief rather than a body of people through which we are embraced through God’s salvation that makes us different."

(...)

"TOJ: Now would the imaginative Christian becoming engaged in these issues, would that mean being involved in policy writing…?

Stanley Hauerwas: It could, it could. I have nothing against that. You know I’m accused of being a sectarian fideistic tribalist calling Christians away from involvement in government. No! I just want them to be there as Christians. But you see as soon as you get involved in public policy issues the question starts being raised how then are you able to have a policy that isn’t going to be offensive to secular people because it’s based on some kind of Christian practice, so immediately when you get involved in policy you are asked to give up your Christian speech. And people say well this is a pluralist country and I say, if it’s a pluralist country then why do we have to give up our Christian speech. And so on and so on …"

Om varför en trosfridsparagraf är en dålig idé

Jag läser i Dagen att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Tuve Skånberg vill införa en trosfridsparagraf i Sverige. I en motion menar Skånberg att Norges blasfemiparagraf med en formulering om att de som ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse", borde stå som förlaga för en svensk lagstiftning mot religionskränkning.
Suck ... 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin retorik. Det var tydligen upptaget när 1800-talet försökte komma fram ...

Jag är visserligen tacksam för att få leva i ett land som har religionsfrihet, men att införa en ny lag som särbehandlar "religiösa" ter sig mer än lovligt stolligt. Detta i synnerhet då vi i vår post-sekulära samtid har allt svårare att veta vad som avses med religion, och därmed kunna skilja religion från politik eller andra kulturella uttryck. Till och med Skånbergs partibroder Alf Svensson verkar känna sig tveksam inför religionsbegreppet och motionerade för en tid sedan om att skolverket skulle definiera vad som avsågs med begreppet "religiös friskola".

Den liberala rättighetstraditionen innehåller många fördelar, men också många faror för kyrkan:

"Freedom of religion is a temptation, albeit a subtle one. It tempts us as Christians to believe that we have been rendered safe by legal mechanisms. It is subtle because we believe that our task as Christians is to support the ethos necessary to maintaining the mechanism. As a result, we lose the critical skills formed by the gospel to know when we have voluntarily qualified our loyalty to God in the name of the state."

Stanley Hauerwas. After Christendom? How the Church is to behave if freedom, justice and a Christian nation are bad ideas. Abingdon Press, 1991. s. 71

När Jesus sa: "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull", så var det sannolikt inte för att kristna skulle kunna dra de som hädar inför domstol. Mer troligt är att Jesus menade att hån och förföljelse är väntade konsekvenser för den som lever ut evangeliet. Men från den makt som Jesus förväntade sig förföljelse förväntar sig Skånberg skydd. Jag förmodar att detta säger något om Skånbergs syn på kyrkans relation till staten, men kanske även något om hans förståelse av kristen tro.

Ayn Rand och orcherna

Centerpartiets ekonomiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen, Annie Johansson, delar med sig av sina boktips. Johansson rekommenderar bland annat Ayn Rands Och världen skälvde, vilket fick mig att tänka på denna varning:

There are two novels that can change a bookish fourteen-year old's life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs.

The hydra of modernity

" ... I attempt a direct attack on the Hydra whose serpentine heads wreak havoc throughout the intellectual culture of modernity - in science, in criticism, in ethics, in political, in political thinking, almost anywhere you look. I call the Hydra "epistemology," which sounds rather unfair, because that´s the name of a problem area, and what I have in my sights must be something in the nature of a doctrine. But the name is deserved, in the sense that the philosophical assumption it designates gives epistemology pride of place. These are the assumptions that Decartes gave articulation to; central is the view that we can somehow come to grips with the problem of knowledge, and then later proceed to determine what we can legitemately say about other things: about God, or the world, or human life. From Descartes´s standpoint, this seems not only a possible way to proceed, but the only defensible way. Because, after all, whatever we say about God or the world represents a knowledge claim. So first we need to be clear about the nature of knowledge, and about what it is to make a defensible claim To deny this would be irresponsible.

I believe this to be a terrible and fateful illusion. It assumes wrongly that we can get to the bottom of what knowledge is, without drawing on our never-fully-articulate understanding of human life and experience. There is temptation here to a kind of self-possessing clarity, to which our modern culture has been almost endlessly susceptible. So much so that most of the enemies of Descartes, who think they are overcoming his standpoint, are still givining primacy of place to epistemology. Their doctrine about knowledge is different, even radically critical of Descartes, but they are still practicing the structural idealism of the epistemological age, defining their ontology, their views of what is, on the basis of a prior doctrine of what we can know."

- Charles Taylor. Philosophical arguments. Harward University Press, 1995. s. vii

Om tro i allmänhet

Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund mera kända som Broderskaparna, har bytt namn. Det nya namnet lyder Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Jag tycker namnbytet är mindre lyckat av följande skäl ...

Efter vad jag förstår har anledningen till namnbytet att göra med en önskan om att bredda sig och appellra till fler. I den mån "broderskap" upplevs exkluderande för kvinnor har jag förståelse för denna ansats. Jag läser dock att styrelseledamoten Helle Klein "ser det som helt naturligt i ett mångkulturellt samhälle att Broderskapsrörelsen öppnar upp för andra trosriktningar och inte bara vänder sig till oss kristna." Breddningen handlar alltså även om att tona ner den kristna profilen och istället fokusera på tro i allmänhet i syfte att attrahera socialdemokrater från andra religioner. Men hur intressant är tro i allmänhet? Ungefär lika intressant som politik i allmänhet, det vill säga inte alls!

Att döpa om Broderskaparna till "Socialdemokrater för Tro och solidaritet" väcker inte bara motfrågor av typen: Är inte troende välkomna i moderpartiet? Är inte alla socialdemokrater för solidaritet?, utan även den intressanta frågan om vem som inte är troende? I ett postsekulärt samhälle där insikten börjat sjunka in om att till och med moderniteten har religiösa anor och där Sturmarks Humanisterna söker bidrag som trossamfund, är tro helt enkelt en icke-fråga. Vi är alla troende, den intressanta frågan är på vad. Vilken sorts tro, vilken sorts politik? Solidaritet med vem?

Bakom namnbytet anar jag modernitetens rädsla för det partikulära; en rädsla som förknippar historia, tradition och kroppslighet med exkludering och därför söker sin tillflykt till det abstrakta och universella. Charles Taylor kallar detta fenomen för exkarnation, och beskriver det som: "the steady disembodying of spiritual life, so that it is less and less carried in deeply meaningful bodily forms, and lies more and more 'in the head'" (A Secular Age, s.771). Men om Socialdemokrater för Tro och solidaritet skall uppfattas som en intressant och unik röst i samhällsdebatten krävs ett distinkt perspektiv eller en tydlig berättelse. Tro i allmänhet är inte ett sådant. There is no view from nowhere!

---
I media: Dagen,

Råd till predikanter

Never lie. Never lie.

... and you’ll discover that it´s hard work. And part of what it means not to lie is to preach truthfully, and what it means to preach truthfully is to preach in manner that you expect God to show up because the Word has been proclaimed. As soon as you hear a minster say, “As my six year old was saying ...”, you know it´s going to be bullshit. Because it´s going to be insights on the human condition that anyone could have at the Kiwanis club. What it means to preach truthfully and not to lie is to be willing to say when you don’t know what needs to be said…”But that we do see Jesus. We are not sure we know what needs to be said. If I said more than that I would be lying to you. But we do see Jesus.”

— Stanley Hauerwas on Being a Christian in Today´s World

The wall of separation

"We live in an age whose chief moral value has been determined, by overwhelming consensus, to be the absolute liberty of personal volition, the power of each of us to choose what he or she believes, wants, needs, or must possess; our culturally most persuasive models of human freedom are unambiguously voluntarist and, in a rather debased and degraded way, Promethean; the will, we believe, is sovereign because unpremised, free because spontaneous, and this is the highest good. And a society that believes this must, at least implicitly, embrace and subtly advocate a very particular moral metaphysics: the unreality of any “value” higher than choice, or of any transcendent Good ordering desire towards a higher end. Desire is free to propose, seize, accept or reject, want or not want — but not to obey. Society must thus be secured against the intrusions of the Good, or of God, so that its citizens may determine their own lives by the choices they make from a universe of morally indifferent but variably desirable ends, unencumbered by any prior grammar of obligation or value (in America, we call this the “wall of separation”)."

- Ur David Bentley Harts text Christ and Nothing

34x25x36

Via James K.A Smiths blogg hittade jag denna kortfilm om tillverkningen av modelldockor. 34x25x36, som filmen heter, väcker flera intressanta frågor om både genus och den religiösa aspekten av vilka ideal vi eftersträvar och dyrkar. Speciellt intressant är kopplingen mellan den sekulära modeindustrins modeller och kyrkans ikoner.