Om Kant i Döda poeters sällskap

Via en serie tweets fick jag mig nyligen Upplysningens valspråk av Kant till livs:

"Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk."*

Det där med "att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning" har kanske en lite annan klangbotten idag än vad det hade 1784. Kant exemplifierade då omyndigheten med: "Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bedömer dieten i mitt ställe osv, så behöver jag inte anstränga mig själv".
Idag väcker valspråket andra sorts frågor: Är mitt förstånd verkligen mitt? Är det möjligt att göra bruk av sitt förstånd utan påverkan och ledning? Har Upplysningen gjort oss till myndiga och mogna människor? Jag kom att tänka på en träffande text av Stanley Hauerwas som problematiserar en oreflekterad tilltro till det fria förnuftet:

"Both Kant and the utilitarians assumed that the task of the ethicist was to explicate the presuppositions everyone shares. Ethics is the attempt to systematize what we all perhaps only inchoately know or which we have perhaps failed to make sufficiently explicit. Such a view of ethics can appear quite anticonventional, but even the anticonventional stance gains its power by appeal to what anyone would think upon reflection. This can be nicely illustrated in terms of the recent movie, The Dead Poets Society. It is an entertaining, popular movie that appeals to our moral sensibilities. The movie depicts a young and creative teacher battling what appears to be the unthinking authoritarianism of the school as well as his students' (at first) uncomprehending resistance to his teaching method. The young teacher, whose subject is romantic poetry, which may or may not be all that important, takes as his primary pedagogical task helping his students think for themselves. We watch him slowly awaken one student after another to the possibility of their own talents and potential. At the end, even though he has been fired by the school, we are thrilled as his students find the ability to stand against authority, to think for themselves.

This movie seems to be a wonderful testimony to the independence of spirit that democracies putatively want to encourage. Yet I can think of no more conformist message in liberal societies than the idea that students should learn to think for themselves. What must be said is that most students in our society do not have minds well enough trained to think. A central pedagogical task is to tell students that their problem is that they do not have minds worth making up. That is why training is so important, because training involves the formation of the self through submission to authority that will provide people with the virtues necessary to make reasoned judgment." **

Själv funderar jag på om det kan vara så att Upplysningens upprop mot traditionsbaserat förnuft parat med dess negativa frihetssyn har gjort oss blinda för en annan sorts omyndighet. John Milbank sätter ord på något av detta:

"I can choose anything anywhere, but these choices will always be for the choices of others, selecting me. Since anything can now be mine, nothing will really be mine. Since I am offered absolute Kantian liberty without the guidance of education of my judgement, I will be perfectly manipulated: absolutely controlled in my important choices (for the exploitative outlet for sub-standard coffee for example, or the exploitative lifestyle website, that some poor individual imagines they have freely invented), and within this allowed a measure of predetermined indifferent laxity (a shot of this or that sickly flavour to disguise the third-rate coffee-blend, the sub-choice of lifestyle that gives me the illusion of interacting with the Internet . . .)"***

Om Kants upprop gällde frigörelse från blind auktoritetstro och självförvållad omyndighet, så är samtidens stora fråga var det finns resurser som kan att leda människan ut ur hennes självförvållade kommersialisering, ensamhet, och vilsenhet. Om Upplysningens valspråk på sin tid var ett stridsrop för frihet, är det idag snarast ett uttryck för konformism. Den viktiga politiska frågan idag är inte så mycket bristen på frihet, utan bristen på gemenskap. 

--
* Ur «Vad är upplysning» Immanuel Kant, Symposion, 1989
** Stanley Hauerwas - Discipleship as a Craft, Church as a Disciplined Community
*** John Milbank. Being Reconciled. Routledge, 2003. s.290