Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".