Transcendental kapitalism

Medan ekonomerna som bäst funderar över varför man inte lyckades förutse den senaste finasiella krisen, passar Michael Moore på att lansera sin nya film "Capitalism: A Love Story" (trailer).

För den som försöker förstå de bakomliggande orsakerna till krisen, och önskar sig ett något seriösare anslag än Moores, kan jag rekommendera William Cavanaughs föreläsning "Creation and the Economic Crisis" på mp3.

Cavanaugh anlägger ett teologiskt perspektiv på den ekonomiska krisen och menar att kapitalismen, trots att den vanligen uppfattas som uteslutande fokuserande på det materiella, faktiskt handlar om att försöka transcendera den materiella verkligheten.

Dessutom lyckas han med konststycket att förklara vad en "credit default swap" är för något.

--
Update: Även Oliver Stone gör film om kapitalismen, en uppföljare till Wall Street närmare bestämt.

Hear, hear!

"Vi är väldigt bra på att undvika "religiös synkretism" i frikyrkan, men mycket sämre på att avslöja sekulär dito."
- Joel Halldorf

Red Toryism

Under rubriken Ideologiernas död är välkommen, konstaterade nyligen SvDs ledarsida att det idag är tunnsått med tänkare som har stora politiska idéer och visioner för framtiden. Ledaren, som hämtar stoff ur en artikel i den brittiska politiska tidskriften New Statesman, skriver:

"Ett undantag (...) är kanske den något excentriske britten och skribenten Phillip Blond som har introducerat ”Red Toryism”. En fusion av konservatismens förtjusning för småskalighet och civilsamhället med vänsterns kritik mot marknaden."

I mina öron låter det som en intressant fusion. En blandning av det bästa från kristdemokraterna och miljöpartiet, typ. För den som är nyfiken på Red Toryism, och vill läsa något av Phillip Blond rekommenderas denna artikel.

Fredrik Wenell skriver mer om saken här!

Om vikten av prepositioners placering ...

Ben Myers bjuder på en Hauerwas-anekdot med grammatisk twist:

Stanley Hauerwas was at Harvard to deliver a lecture and, being there early and still needing to do some preparation, he set out to find the library. Not finding it, he stopped a student and asked him, “Excuse me, where’s the library at?”

Incredulous, the student responded, “Sir, at Harvard we don’t end our sentences with a preposition.”

Stanley paused for a moment and then rephrased his question in a more grammatically appropriate manner: “Where’s the library at, asshole?”

Vem sa att grammatik inte var kul?

Perspektiv på manlig omskärelse

Mattias Agnesund skriver klokt med anledning av den senaste tidens debatt om omskärelse, och undrar "hur jämförelsevis bagatellartade omskärelser kan bli så oerhört kontroversiellt i ett land där vi utan att blinka accepterar aborter i massiv skala" ...

"Ett tredje argument mot omskärelse är att det kränker barnets integritet och rätten att bestämma över sin egen kropp. Resonemanget har fog för sig, visst, men en liberalt sinnad debattör skulle nog tveka att tillämpa det på abortsituationen."

Spot on!

Om religionsfobi som ett hot mot demokratin

Missa inte Ola Sigurdsons recension av José Casanovas senaste i dagens GP:

"Genom att ställa demokrati och religion mot varandra begår man alltså både ett historiskt och ett samtida praktisk-politiskt misstag. Casanovas ärende i sin bok är inte religiöst - att fler människor skall tro eller att religionerna skall undantas från kritik - utan politiskt: om en lyckad integration av människor från andra kulturer och religioner än den egna skall vara möjlig krävs ett erkännande av att det finns annorlunda sätt att vara modern på än det egna."

"Sekularismen riskerar i hög grad att bli en ideologi i den mån som den utgår från absolutistiska föreställningar om hur en rätt tänkande människa bör vara funtad. Den religionsfobiska retoriken - till skillnad från den religionskritiska hållning som kan delas av både religiösa och sekulära människor - bidrar till att öka spänningen i samhället genom att tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning; "du är en öppensinnad person och är nog inte vidare religiös", som en antireligiös kampanj nyligen uttryckte det."

Augustinsk pedagogik

I sin kommande bok menar James K.A Smith att shoppingcentra, arenor, och universitet är exempel på liturgiska strukturer som formar både våra tankar, känslor och passioner. Den nyfikne kan läsa det första kapitlet här!

Ett par läsvärda utdrag:

"Because our hearts are oriented primarily by desire, by what we love, and because those desires are shaped and molded by the habit-forming practices in which we participate, it is the rituals and practices of the mall—the liturgies of mall and market—that shape our imaginations and how we orient ourselves to the world. Embedded in them is a common set of assumptions about the shape of human flourishing, which becomes an implicit telos, or goal, of our own desires and actions. That is, the visions of the good life embedded in these practices become surreptitiously embedded in us through our participation in the rituals and rhythms of these institutions. These quasi-liturgies effect an education of desire, a pedagogy of the heart. But if the church is complicit with this sort of formation, where could we look for an alternative education of desire?"

"The core claim of this book is that liturgies—whether “sacred” or “secular”—shape and constitute our identities by forming our most fundamental desires and our most basic attunement to the world. In short, liturgies make us certain kinds of people, and what defines us is what we love. They do this because we are the sorts of animals whose orientation to the world is shaped from the body up more than from the head down. Liturgies aim our love to different ends precisely by training our hearts through our bodies. They prime us to approach the world in a certain way, to value certain things, to aim for certain goals, to pursue certain dreams, to work together on certain projects."

"Behind the veneer of a “value-free” education concerned with providing skills, knowledge, and information is an educational vision that remains formative. There is no neutral, nonformative education; in short, there is no such thing as a “secular” education."

"Because I think that we are primarily desiring animals rather than merely thinking things, I also think that what constitutes our ultimate identities—what makes us who we are, the kind of people we are—is what we love. More specifically, our identity is shaped by what we ultimately love or what we love as ultimate—what, at the end of the day, gives us a sense of meaning, purpose, understanding, and orientation to our being-in-the-world."

"Being a disciple of Jesus is not primarily a matter of getting the right ideas and doctrines and beliefs into your head in order to guarantee proper behavior; rather, it’s a matter of being the kind of person who loves rightly—who loves God and neighbor and is oriented to the world by the primacy of that love. We are made to be such people by our immersion in the material practices of Christian worship—through affective impact, over time, of sights and smell in water and wine."

How to best study Hegel

Informativ instruktionsvideo om hur man enklast tillgodogör sig Hegel:

Om likheten mellan fransk filosofi och haute couture

Den bloggande ordföranden i Evangeliska frikykan, Stefan Swärd, ställer sig inom ramen för en bokrecension avvisande till begreppet postmodernism, då han uppfattar begreppet som en smal akademisk etikett utan vidare praktiska implikationer på verkligheten. Swärd skriver bland annat:

"Man bör vara medveten om att hela debatten om postmodernitet inte existerar i den internationella politiken, utan jag uppfattar det som en ganska smal akademisk debatt inom några smala ämnesområden, bl.a. teologi och filosofi."

"Jag anser att världen idag är så komplex och de förändringar som inträffar är så komplexa så det kan inte alls fångas upp och förklaras med så simpla begrepp som modernitet eller postmodernitet."

"... om världen håller på att förändras och övergår från moderniteten till postmoderniteten - hur visar sig detta i den globala ekonomin och den globala politiken, ..."

Detta påminner mig om det sätt som den kanadensiske teologen James K.A. Smith förklarar "the trickel-down theory of culture" i sin text The Devil reads Derrida. Till sin hjälp tar han filmen The Devil wears Prada, där Anne Hathaway spelar en designassistent med illa dolt förakt för mode, och Meryl Streep den despotiska chefsdesignernen för ett modehus. I en scen refererar Hathaways karaktär nedlåtande till några klädesplagg som "stuff", varvid Streep iskalt replikerar:

"This... 'stuff'? Oh... ok. I see, you think this has nothing to do with you. You go to your closet and you select out, oh I don't know, that lumpy blue sweater, for instance, because you're trying to tell the world that you take yourself too seriously to care about what you put on your back. But what you don't know is that that sweater is not just blue, it's not turquoise, it's not lapis, it's actually cerulean. You're also blithely unaware of the fact that in 2002, Oscar De La Renta did a collection of cerulean gowns. And then I think it was Yves St Laurent, wasn't it, who showed cerulean military jackets? I think we need a jacket here. And then cerulean quickly showed up in the collections of 8 different designers. Then it filtered down through the department stores and then trickled on down into some tragic casual corner where you, no doubt, fished it out of some clearance bin. However, that blue represents millions of dollars and countless jobs and so it's sort of comical how you think that you've made a choice that exempts you from the fashion industry when, in fact, you're wearing the sweater that was selected for you by the people in this room. From a pile of stuff."

För mig ligger Swärds resonemang om postmodernism väldigt nära den unga modeföraktande deignassistentens något naiva attityd i exemplet ovan. För på samma sätt som den extrema haute couturen från Paris tycks vara en smal och extrem angelägenhet för några få stolliga rika, finner den på märkliga vägar sin väg till den breda massan och påverkar märkligt nog efter ett tag vad man finner på galjarna hos Dressman i Gällivare. På samma sätt misstänker jag att Swärd påverkas av det som han avfärdar som postmodernism (utan att veta om det). Samtidens problematisering (inte minst inom kyrkan) av tolkning, aktoritet, och mening har inte uppstått slumpmässigt, utan är ofta produkter av filosofers tankar som fått spridning (notera parallellen mellan franskt mode och fransk filosofi :) ).

Så när Swärd skriver:

"... jag har svårt att se att det existerar några postmoderna förändringar. (...) Det är nog mest inom ganska marginella och udda vetenskapliga discipliner där man tar ut svängarna lite mer, men dessa verksamheter har mycket begränsad påverkan på globala samhällsutvecklingen."

... så bortser han från de senaste decenniernas vetenskapsteori som betecknas som postmodern just därför att den ifrågasätter det moderna idealet om den neutrala vetenskapsmannen som opåverkad av sin omvärld, med hjälp av deduktion, utvecklar teorier som objektivt förklarar empiriska data. Om den moderna vetenskapen kännetecknades av stark åtskillnad mellan hårda eller objektiva vetenskaper å ena sidan, och mjuka och subjektiva vetenskaper å den andra, så mjukar en mer postmodern vetenskapssyn upp dessa gränser och problematiserar de olika rationaliteter som som regerat inom repsektive domäner (något som exempelvis öppnar upp för intressanta samtal mellan de förr åtskilda kategorierna vetenskap och religion). Jag tror helt enkelt inte att Swärd reflekterat över i vilken utsträckning som kontextuella faktorer som språk, kultur, etc. påverkar den samtida vetenskapssynen, och att detta i någon mening har att göra just det som brukar gå under etiketten postmodernism. För inte lever väl Swärd med en positivistisk vetenskapssyn?

Det postmoderna skiftet (om man nu väljer att kalla det så) är alltså ingen smal företeelse, utan återfinns i någon form inom de flesta områden. Inom Swärds eget område statsvetenskap så skulle man nog kunna betrakta nationalstaternas minskade betydelse som identitetsmarkörer som sammamhängande med postmoderniteten, för att nu inte tala om de stora ideologiernas död.

Vad gäller ekonomiska sfären kan det säkert argumenteras för att den senaste tidens förändringar av konsumtionsmönster kan förklaras med insikter hämtade ur så kallad postmodern filosofi. Vidare kan väl den nya disciplinen “behavioural economics”, som uppstått som en svar på bristfälligheten i modernitetens “rational choice”-modeller, ses som ett svar på frågan om hur det postmoderna skiftet visar sig praktiskt. Mer om detta och om ekonomins kris som vetenskap kan man läsa i tre artiklar i senaste nummret av The Economist.

All samhällelig förändring kan naturligtvis inte förklaras med begreppet postmodernism (men vem har hävdad något sådant?), och begreppet i sig är ju egentligen helt ointressant. Postmodernism som begrepp undflyr dessutom smidiga wikipedia-förklaringar eller definitioner. Men för mig är det ändå uppenbart att det inom en mängd områden skett markanta förändringar de senaste decennierna som går att härleda till vissa tankar eller ändrade sätt att tänka (i synnerhet vad gäller synen på makt, språk, tolkning, rationalitet).

Jag skulle därför önska att Swärd, givet att han fått förtroendet att leda ett samfund som vill att kyrkan skall påverka samhället, tog sig lite mer tid att sätta sig in i de tankar som påverkar den värld vi som kristna är satta att betjäna (och att han väljer sina kunskapskällor med större omsorg (McLaren är en i många stycken en god tecknare av kyrkans belägenhet i dagsläget, men mindre bra som källa för den som vill förstå vad postmodernism handlar om). För ingen av oss står opåverkade av den omgivande kulturen - på gott och på ont.

Till sist, teologi är ingen "marginell eller udda" vetenskaplig disciplin, utan sannolikt den enda vetenskap som griper sig an hela människan!

Dagens boktips till vetgiriga samfundsledare: Who's Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church (The Church and Postmodern Culture)

Om oförenade proletärer ...

Det skrivs mycket om om den politiska vänsterns kris i Europa nu. Trots att vi sägs leva mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet med ökande arbetslöshet överallt i Europa, så tycks de borgerliga regeringarna dominera. Varför?

Kanske har det att göra med vänsterns brist på en sorts sammanhållande metaberättelse, kanske beror det på att borgerligheten tagit över den röda politiken, eller, har vi kanske alla i någon mening blivit goda liberaler?

Slavoj Zizek sätter dock fingeret på en annan tänkbar orsak som har att göra med frågan: Vad katten avses med begreppet arbetare nuförtiden? Vem räknas som arbetarklass i en tid när en metallarbetare tjänar mer än en gymnasielärare? Zizek skriver:

"…It is as if the three components of the production process – intellectual programming and marketing, material production, the providing of material resources – are more and more autonomized, emerging as three separate spheres. In its social consequences, this separation appears in the guise of the “three main classes” of today’s developed societies, which are precisely NOT classes but three factions of the working class: intellectual laborers, the old manual working class, the outcasts (unemployed, those living in slums and other interstices of the public space). The working class is thus split into three, each part with its own “way of life” and ideology: the enlightened hedonism and liberal multiculturalism of the intellectual class, the populist fundamentalism of the working class, more extreme singular forms of the outcast faction. In Hegelese, this triad is clearly the triad of the universal (intellectual faction), particular (manual workers), and singular (outcasts). The outcome of this process is the gradual disintegration of social life proper, of a public space in which all three factions could meet – and the “identity”-politics in all its forms is a supplement for the loss of the social space proper. This identity-politics acquires a specific form in each of the three factions: post-modern multicultural identity politics in the intellectual class, regressive populist fundamentalism in the working class, half-illegal initiatic groups (criminal gangs, religious sects, etc.) among the outcasts. What they all share is particular identity as the substitute for the universal public space.

The proletariat is thus divided into three, each part played against each other: intellectual laborers full of cultural prejudices against the “redneck” workers, who display populist hatred of intellectuals and outcasts, who are antagonistic to society as such. The old call “Proletarians, unite!” is thus more actual than ever: in the new conditions of the “post-industrial” capitalism, the unity of the three factions of the working class IS already their victory."


Via Mariborchan

Planerad höstläsning ...

James K.A. Smith - Desiring the Kingdom: Worship, Worldview, and Cultural Formation












William Cavanaugh - The Myth of Religious Violence: Secular Ideology and the Roots of Modern Conflict











Graham Ward - Politics of Discipleship, The: Becoming Postmaterial Citizens

Radioväder

Två tips i regnet:

- Australiensiska ABC radios Encounter har gjort ett otroligt intressant program om Politics and God med särskilt fokus på Carl Schmitts politiska teologi. Bland andra intervjuas William Cavanaugh: “All politics are theological I think in the sense that they marshal large transcendent visions of human origins and human destiny.”

- Kanadensiska CBC radio har ett intresant program som heter Ideas. För ett par år sedan gjorde de en riktigt bra introduktion till Radical Orthodoxy med intervjuer med John Milbank och Catherine Pickstock.

Enjoy!

Artikeltips till Tobias Krantz

I en äldre artikel med namnet Schools of Thought - Why the State should´t fund MBAs skriver James K.A. Smith om statens ovilja att finansiera teologiska utbildningar på ett sätt som ger ett uppfriskande perspektiv på Högskoleverkets ifrågasättande av flera universitets och högskolors rätt att examinera studenter i religionsvetenskap och teologi.

Isn't there something quite indoctrinating about many of the programs in business at state universities, which function as a kind of novitiate, orienting students to a set of doctrines and a new worldview? Indeed, one could suggest that much that goes under the banner of "secular" education is, in fact, a kind of religious formation where students are initiated into a particular worldview -- a set of commitments that govern how they see the world and act within it. As Thomas Kuhn put it, even in the objective world of the sciences, what counts as "normal science" is really a kind of orthodoxy.

What the court's decision fails to question is the very idea of the "secular." It assumes that the secular is neutral and non-religious, whereas in fact the secular commitments of the market and political liberalism constitute a different religion. As such, the very notion of the secular is a kind of modern hangover in our postmodern world. In postmodernity, there is no secular, because there is no neutrality. Every vocation is religious in a formal sense of being committed to a particular worldview. So the supposedly radical distinction between religious and other secular vocations breaks down when we reject the very notion of the secular.

Då Högskoleverkets kritik ju långtifrån endast är en fråga om utbildning och vetenskapssyn, utan även handlar om demokrati och mångfald, så hade det varit kul att höra, inte bara hur Tobias Krantz ser på saken, utan även Nyamko Sabuni.

Missa inte Joel Halldorfs post på samma tema!

Caritas in veritate

Den nya påvliga encyklikan Caritas in veritate har "släppts" och den teologiska delen av blogosfären vibrerar av analyser och kommentarer. Theopolitical ger en bra sammanfattning (tror jag). Än så länge har Halden hunnit kalla Michael Novaks kommentarer för heretiska.
Jag är benägen att instämma!

Om religion i den liberala demokratin

För någon månad sedan blev jag klar med min magisteruppsats i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Titeln: Översättningens möjligheter och dilemman – om religion i den liberala demokratin, ger möjligen en hint om innehållet. Den som har långtråkigt i hängmattan kan ladda ner uppsatsen här.

Ur inledningen:

"Påståendet att religion och politik inte skall sammanblandas har i Sverige kommit att uppfattas närmast som ett axiom. Den mer exakta innebörden av detta påstående är dock tämligen oklar. Vanligen menas dock sannolikt att religion är en “privatsak”, eller hör till den “privata sfären”, till skillnad från politik och andra gemensamma angelägenheter som avhandlas på den offentliga arenan.

I Sverige har det vi kallar religion, under 1900-talets senare hälft, till stor del existerat utanför offentlighetens ljus. I takt med att Sverige gått från enhetssamhälle till ett pluralistiskt samhälle med en mångfald av traditioner och religioner, har religionen i någon mening återtagit sin plats på den offentliga arenan under det senaste decenniet. Fler och fler talar nu om religionens återkomst, eller mer korrekt, om religionens nya synlighet på den offentliga arenan.[1] I ljuset av att den gamla sekulariseringsteorin, som menade att modernisering med nödvändighet skulle innebära sekularisering, kommit på skam, talar dessutom allt fler inom akademin om vår tid såsom postsekulär.[2]

Så, hur skall då sekulära stater förhålla sig till religion på den offentliga arenan? Det givna svaret från liberala politiska filosofer har traditionellt varit att hänvisa det religiösa till den privata sfären. Allt fler religiösa tycks dock idag motsätta sig vad de uppfattar som krav på att förvisa sin religion till den privata sfären, och menar att deras religion är något som påverkar hela livet. Debatter om slöjor i skolan, Muhammed-karikatyrer, samkönade äktenskap och Halal-TV, kan på olika sätt ses som aktuella exempel på detta. Även utanför Sverige har exemplen på konflikter som uppstått i gränssnittet mellan religion och den liberala demokratin den senaste tiden varit otaliga. I Frankrike har man på senare tid förbjudit religiösa symboler i skolorna,[3] och i Storbritannien orsakade den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, stor uppmärksamhet när han i en föreläsning öppnade upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien.[4]

Den moderna liberala staten står inför två krav som tycks svåra att förena; å ena sidan att fostra en känsla av samhörighet och enhet mellan sina medborgare, å andra sidan måste den säkerställa att dess enhetssträvanden inte kväser den kulturella mångfald den säger sig vilja värna.[5] Den tyske filosofen Jürgen Habermas har under lång tid varit en av den liberala demokratins främsta teoretiker, och en tongivande röst, i samtalet om hur det mångkulturella samhället skall kunna inkludera olika röster och traditioner. Habermas har på senare tid argumenterat för att de religiösa har något väsentligt att tillföra den liberala demokratin, men att dessa insikter först måste översättas från det religiösa språket, till ett rationellt och universellt tillgängligt språk.

En kontrasterande, men likafullt inflytelserik, strömning inom samtida teologi utgörs av radikalortodoxin, kanske främst förknippad med den brittiske teologen John Milbank. Här finns en radikal kritik av det moderna projektet samt en misstro mot föreställningen om den liberala demokratin som neutral arena för dialog mellan olika traditioner, där religionen hänvisats till en privat sfär.

I mötet mellan Habermas och Milbanks tankar om religionens roll på den offentliga arenan tycker jag mig urskilja två viktiga grundaspekter; identitet och rationalitet. Identitetsaspekten har att göra med att religiösa uppfattas ha en identitet och lojalitet som överstiger den nationella identiteten. Med den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams ord: ”the presence of communities which, while no less 'law-abiding' than the rest of the population, relate to something other than the British legal system alone”.[6] Här blottläggs spänningen mellan det liberala samhällets individualistiska ideal, och det mångkulturella samhällets accepterande av sociala grupper som bärare av övertygelser, värden och praktiker som är annorlunda än de som den liberala majoritetskulturen hävdar.[7] Annorlunda uttryckt kan identitetsaspekten sägas handla om hur vi skall hantera det faktum att individer och hela gemenskaper i högre grad tycks ha alternativa och djupare identiteter än den som medborgarskap i en nationalstat utgör.

Den andra grundaspekten i diskussionen om religionens roll på den offentliga arenan har att göra med olika föreställningar om rationalitet, och i förlängningen även kommunikation och språk. Frågan om olika sorters förnuft och huruvida kommunikation mellan olika traditioner är möjlig, står här i fokus. Ytterst sätt är alltså diskussionen om religionens plats på den offentliga arenan ett uttryck för den i någon mening eviga diskussionen om hur olika kulturer eller traditioner skall kunna samexistera, både med avseende på hur de kan komma överens och lösa konflikter, men även hur det partikulära förhåller sig till det universella. Relationen mellan sociala strukturer och rationalitet, mellan förnuft förstått såsom universellt, och den ofrånkomliga insikten att förnuftet är präglat av och insatt i kontingenta sociala praktiker, är teman som aktualiseras inom ramen för uppsatsen."



Noter:
[1] Graham Ward och Michael Hoelzl, red. The New Visibility of Religion. Studies in Religion and Cultural Hermenutics. (London: Continuum, 2008).
[2] James K.A. Smith, ”Secularity, Globalisation, and the Re-enchantment of the World,” James K.A. Smith, After Modernity? Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World., red. James K.A. Smith (Waco: Baylor University Press, 2008). s.5
[3] Man får förmoda att åtskilliga generationer som burit smyckeskors aldrig fått påtalat att detta skulle strida mot den franska laïcitén, utan att denna lagändring aktualiserats mot bakgrund av den muslimska invandringen.
[4] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[5] Vinoth Ramachandra, Subverting Global Myths. Theology and the Public Issues Shaping Our World. (Downers Grove: IVP Academic, 2008). s.149
[6] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[7] Arne Rasmusson, ”Vem vill ha ett mångkulturellt samhälle?”,” Om det som djupast angår ...: Tro och identitet: förankring och förändring (FLRs årsbok 2005. Via Internet: http://www8.umu.se/religion/personal/arne.rasmusson/Vem%20vill%20ha%20ett%20mangkulturellt%20samhalle.pdf (Acessdatum: 2009-04-30).

Bitchin’ bout Milbank

Missa inte den intressanta diskussionen i kölvattnet av Haldens kritik av föreställningen om moderniteten som en på kristendomen parasiterande heresi:

"The notion of modernity as heresy is just too easy. It places “Christianity” safely insulated from the horrors of modernity under critique, even as it give a nod to modernity’s roots in Christianity."

"This is why the more fruitful way to critique the ideologies of modernity is not to strive to go back to some premodern past when things were allegedly still orthodox wonderful. Rather it is to look back to the very particular reality of Jesus of Nazareth, whose life, death, and resurrection stands in perpetual judgment of all ideologies. And all orthodoxies."

Humanisterna får svar på tal ...

Joel Halldorf skriver klokt och träffsäkert i dagens Dagen om Humanisternas förvirring.

Om lokal sedvänja upphöjd till allmän lag:

"Humanismens tolv apostlar talar om att samhället ska byggas på "allmänmänskliga grunder" och ställer mot detta "kulturella traditioner". Detta "allmänmänskliga", som alltså tycks stå över saker som kultur och tradition, beskrivs med termer som frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Men man bör som bekant kalla saker och ting vid deras rätta namn och vad det här är fråga om är inget annat än västerländsk kultur."

Angående talet om att individen själv ska få "välja livsåskådning":

"Det kan vara svårt för oss som är barn av upplysningen och dess traditionsuppror att förstå detta, men det finns alltså människor som menar att man kan lära sig saker - och inte bara sånt som rör teknik och naturvetenskap - av dem som levt före oss. Och omvänt att de äldre har ett ansvar att fostra sina barn efter bästa förmåga för att förbereda dem för ett liv i världen. I dessa kulturer finns, skulle man kunna säga, en bredare förståelse för talet om att var och en inte behöver uppfinna hjulet själv, liksom för uttrycket att ingen människa är en ö."

Om det pluralistiska samhället:

"Europa består av länder som historiskt präglats av kulturell konformism genom äktenskapet mellan stat och kyrka. Lösningen på dagens mångkulturella situation är inte att ersätta en konformism med en annan. I stället för att kringskära olika gruppers möjlighet att genom institutioner som exempelvis skolor bygga upp sina egna kulturer borde möjligheten till detta expanderas."

Om den politiska teologins återkomst

Höll på att missa Sigurdsons understreckare om Milbanks och Žižeks nya bok som ännu ett bevis på teologins nya synlighet.

Om Sarkozy, friheten och burkan

For French political culture, religion is tolerable only if it keeps itself to itself. As soon as a person of faith tries to present what religion means for them in public in France, they risk being accused of fundamentalism.

Ur intressant krönika i The Guardian om Hegel och frihet med anledning av Sarkozys fördömande av den muslimska burkan.

Vad Hauerwas skulle sagt till Högskoleverket ...

Högskoleverkets ifrågasatte nyligen examensrätten för flera av landets teologiska utbildningar. Bland annat kritiserades att "utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen" och man "såg kritiskt på att det inte föreligger någon tydlig separation mellan de praktiskt kyrkligt orienterade kurserna och de rena högskolekurserna ".

Jag misstänker att nedanstående utdrag är vad Hauerwas skulle ha svarat på Högskoleverkets kritik:

Part of our problem is that the idea of objectivity, which is mistakenly assumed to be exemplified in the sciences and an elusive goal for the humanities, is a deeply flawed notion. In the name of objectivity the assumption has been underwritten that knowledge is only good insofar as that which is known is freed from any tradition of inquiry. Yet the sciences work well exactly because they exemplify a traditioned mode of inquiry which, moreover, requires the student to be capable of participating in such a tradition. If the students are to become good scientists they must be willing to have their lives transformed through that activity; they must be transformed, moreover, not simply because of the current social power of science but because of the elegance and beauty of what is discovered.

Stanley Hauerwas. “Character, Narrative, and Growth in the Christian Life,” i The Hauerwas Reader .

Med Hans Urs von Balthasars ord: Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular.