Från Centrum mot Rasisms websida:
"Kolmården har tillsammans med Kenya Airways, Löfbergs Lila och JK Safari hyrt in fem massajer under tiden 17 juli - 6 augusti, som är ute i parken på dagen och som på kvällen "dansar, sjunger och hoppar". Centrum mot rasism anser att denna verksamhet förstärker fördomar och diskriminerande strukturer i samhället."
Om Centrum mot rasism vill ha något riktigt att bita i borde de genast lämna Kolmården och bege sig till Världskulturmuseet i Göteborg!
måndag, augusti 14, 2006
Toby rules!
Äntligen! Det här testet har jag väntat länge på. Vilken av karaktärerna i The West Wing är du?
torsdag, augusti 03, 2006
Världskultur für alles
Besökte för första gången Världskulturmuseet idag. Det hela var mycket förvirrande. Ta bara begreppet världskultur. Va katten är det för något? Tibetanska bönekvarnar? Baywatch?
Anyway…
Jag kan se det framför mig, hur några desperata politiker i något statligt kulturråd lagt pannorna i djupa veck inför de vikande besöksiffrorna på landets museer. Frågorna har hopat sig: Hur skall vi locka dit massorna? Hur skall vi få kidsen att gå på museum?
I ren desperation anlitade man en svindyr konsult som levererade universallösningen: Omväxling, högt tempo och interaktivitet, lite som MTV ungefär. Kidsen gillar sånt.
Och så fick det bli. Världskulturmuseet känns verkligen som anpassat för MTV-generationen.
Utställningen jag besökte hette Röster från ett globalt Afrika. Som en liten service från mig till er följer nedan utställningens innehåll:
En kapsylväska från Nairobi, några slavberättelser, mycket Bob Marley, ett tummpiano från Namibia, Voodoo på widescreen, samt trämasker från Kongo, allt i en salig röra. Till sist uppmanades man att spela ping-pong med racketar med flaggor på, och urklippta bitar av afrikanska sedlar på pingisbollarna. I kid you not!
Resultatet blir en totalt fragmentiserad upplevelse med lösryckta citat, musik- och videoklipp huller om buller, som en postmodernistisk videoinstallation ungefär. Den som frågar efter mening, sammanhang och fakta bemöts med ett överseende leende: Lille vän, mening är ju något subjektivt som vi själva är med och skapar!
Hallå, statens kulturråd! Är det så det är tänkt, att jag som betraktare och upplevare själv är en del av konstverket? Då vill faktiskt jag också ha kulturbidrag!
Anyway…
Jag kan se det framför mig, hur några desperata politiker i något statligt kulturråd lagt pannorna i djupa veck inför de vikande besöksiffrorna på landets museer. Frågorna har hopat sig: Hur skall vi locka dit massorna? Hur skall vi få kidsen att gå på museum?
I ren desperation anlitade man en svindyr konsult som levererade universallösningen: Omväxling, högt tempo och interaktivitet, lite som MTV ungefär. Kidsen gillar sånt.
Och så fick det bli. Världskulturmuseet känns verkligen som anpassat för MTV-generationen.
Utställningen jag besökte hette Röster från ett globalt Afrika. Som en liten service från mig till er följer nedan utställningens innehåll:
En kapsylväska från Nairobi, några slavberättelser, mycket Bob Marley, ett tummpiano från Namibia, Voodoo på widescreen, samt trämasker från Kongo, allt i en salig röra. Till sist uppmanades man att spela ping-pong med racketar med flaggor på, och urklippta bitar av afrikanska sedlar på pingisbollarna. I kid you not!
Resultatet blir en totalt fragmentiserad upplevelse med lösryckta citat, musik- och videoklipp huller om buller, som en postmodernistisk videoinstallation ungefär. Den som frågar efter mening, sammanhang och fakta bemöts med ett överseende leende: Lille vän, mening är ju något subjektivt som vi själva är med och skapar!
Hallå, statens kulturråd! Är det så det är tänkt, att jag som betraktare och upplevare själv är en del av konstverket? Då vill faktiskt jag också ha kulturbidrag!
måndag, juli 17, 2006
Acquired taste
Jag hamnade på en jazzkonsert i helgen, en mycket trevlig sådan dessutom. En trio med mycket duktiga musiker fick en gammal kyrka att svänga. Men plötsligt så händer det ...Mitt under ett solo lägger sig musikerna helt plötsligt till med bisarra ansiktsutryck och börjar hamra till synes slumpmässigt på instrumenten. Och där sitter man och känner sig totalt utanför och oförstående, alltmedan basistens ansikte förvrids i orgastiska kramper. Konstmusiken i Vi på Saltkråkan framstod i sammanhanget som lätttillgänglig.
Vid sådana tillfällen drabbas jag av lika delar avundsjuka och trötthet. Avundsjuka på deras parallella universeum som jag inte har tillträde till, samt trötthet över introverta musiker som skiter i publiken. Jag vill inte vara utanför, jag vill förstå!
Det känns liksom inte helt tillfredställande att skönhet enbart skulle vara något som uppstod i betraktarens öga, eller lyssnarens öra. Jag känner ett behov av gemensamma referenser: Hälleflundra är godare än lutfisk, D'Angelo svängigare än tysk marschmusik och Chagalls tavlor är alltid vackrare än airbrushmålade kosmiska delfiner. Så långt är jag med.
Men så finns det ju vissa saker som anses vara extra fina, som dessutom sägs kräva något så elitistiskt som en utvecklad smak. Företeelser som jag står helt oförstående inför. Typ freeformjazz och surströmming.
Här föreligger ett missförstånd som jag en gång för alla vill gå till rätta med. Freeformjazz är en komisk konspiration av musiker som vill se hur långt de kan driva med kultureliten. Ett skämt helt enkelt.
Det är därför jag uppskattar Vi på Saltkråkan så.
Det, och så Malin förstås.
onsdag, juli 12, 2006
Om regnet håller i sig ...
En kaxig Jack Nicholson mot en sval Faye Dunaway i Chinatown är sommarens hetaste filmtips. Möjligen även den snyggaste postern!Bara så ni vet ...
måndag, juni 26, 2006
57 channels (and nothin' on)
Som så ofta när jag förlorat hoppet om att det skall visas något på TV som åtminstone visar en tendens till att ta tittaren på allvar, framstår P1 allt oftare som räddningen. Så var det även igår då startskottet gick för den existentiella dokusåpan Sommarhuset. Fem människor, som aldrig tidigare träffats, tillbringar en helg tillsammans i ett hus. Uppdraget är att samtala om livet. På frågan om vad som är vår tids största bristvara svarade en av deltagarna: ”En förlorad tilltro till allvaret”.
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att vår tid lider en akut brist på allvar. Vart man än vänder sig triumferar trivialiteten, medan ordet allvarlig har blivit synonymt med tråkig.
I ren protest skall jag ikväll kolla på en norsk dokumentär om en familj som lever eremitliv på Svalbard. Helt allvarligt!
Dagens låt är: 57 channels (and nothin' on) - Bruce Springsteen
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att vår tid lider en akut brist på allvar. Vart man än vänder sig triumferar trivialiteten, medan ordet allvarlig har blivit synonymt med tråkig.
I ren protest skall jag ikväll kolla på en norsk dokumentär om en familj som lever eremitliv på Svalbard. Helt allvarligt!
Dagens låt är: 57 channels (and nothin' on) - Bruce Springsteen
onsdag, juni 21, 2006
Sven-Göran Burns
måndag, juni 12, 2006
Donnie krossar myter
Dagens bästa blogginlägg går till botten med myterna som omgärdar den så kallade piratdebatten. Argumentet ”Vi måste lyssna på ungdomarnas åsikter”, krossas elegant med följande motivering:
”Jag har varit ung själv och rodnar bara jag tänker på alla de idiotiska åsikter jag haft. Hade makthavarna lyssnat på ungdomarna (alltså verkligen lyssnat på dem, inte bara påstått att de gör det) hade världen i dag varit en filial till Big Brother-huset, Osynliga partiet hade haft egen majoritet och Sigge Eklund hade varit president.”
Och så finns det de som vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Jag ryser vid blotta tanken!
”Jag har varit ung själv och rodnar bara jag tänker på alla de idiotiska åsikter jag haft. Hade makthavarna lyssnat på ungdomarna (alltså verkligen lyssnat på dem, inte bara påstått att de gör det) hade världen i dag varit en filial till Big Brother-huset, Osynliga partiet hade haft egen majoritet och Sigge Eklund hade varit president.”
Och så finns det de som vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Jag ryser vid blotta tanken!
torsdag, juni 01, 2006
Den ljusnande framtid är somligas
På torget utanför mitt fönster på jobbet står en staty av Gustav II Adolf. Där genomför just nu en grupp sudanesiska flyktingar en hungerstrejk för att få asyl. Podiet runt statyn är draperad med presenningar, filtar, banderoller och plakat. Längst in i skuggan sitter de. Tysta, hålögda och utmattade.
Tio meter därifrånstår står hundratals människor, fast med helt andra plakat. I centrum står en klass nybakade studenter omgivna av familj, vänner, och släktingar. Det är ballonger, blombuketter och lövade veteranbilar överallt, och runt torget kretsar lastbilar med flaken fyllda av skränande studenter.
Jag vet inte riktigt vad jag känner ...
Tio meter därifrånstår står hundratals människor, fast med helt andra plakat. I centrum står en klass nybakade studenter omgivna av familj, vänner, och släktingar. Det är ballonger, blombuketter och lövade veteranbilar överallt, och runt torget kretsar lastbilar med flaken fyllda av skränande studenter.
Jag vet inte riktigt vad jag känner ...
With the brain Left Behind
"Alla rätttroende kristna har utan förvarning ryckts upp till himlen. På jorden plågas de som lämnats kvar av krig och sjukdomar under Antikrists överinseende. Nu börjar den våldsamma kampen mellan Den Onde och Den Gode om hedningarnas själar, men det är ont om tid … för snart kommer Jesus tillbaka."
Där har ni bakgrunden i det ”kristna” tv-spelet Left Behind. På spelföretagets hemsida lockar man med säljande beskrivningar som denna:
"Conduct physical & spiritual warfare: using the power of prayer to strengthen your troops in combat and wield modern military weaponry throughout the game world."
Böckerna som blev film blir nu alltså även tv-spel. De teologiska tankegångar som utgör grunden för storyn har haft en högst begränsad spridning, fram tills dess att Left Behind böckerna kom ut.
Bibelförankrade? Sådär lagom!
Säljande? You betcha!
Författarna Tim LaHaye och Jerry Jenkins har sålt cirka 60 miljoner ex av sin romanserie, vilket är mer än till exempel John Grisham sålt.
Böckerna bygger på kontroversiella teologiska spekulationer om framtiden som på teologiskt fikonspråk kallas pretribulational premillennianism.
I korthet går dessa spekulativa föreställning ut på att alla som är kristna utan förvarning kommer att ryckas upp till himlen innan jorden drabbas av diverse krig och katastrofer under Satans överinseende. Eländet kulminerar sedan i en slutstrid i Israel, innan dess att Jesus kommer tillbaka.
Varför lanserar man ett tv-spel under kristen flagg?Moralpanik över sex- och våldsinnehållet i spelutbudet? Evangelisationsiver? Plain ol' greed? Sannolikt all of the above. Jag gissar kristnas frustration över sin egen oförmåga att få kidsen attraherade av kristen tro, i kombination med girighet.
Nu är det ju inget fel på att tjäna stålar på böcker, filmer och tv-spel. Men när innehållet bygger på dålig teologi och sätter vinstintresset före det andliga och psykologiska välbefinnandet hos läsarna/ spelarna, då är det allvarligt. Mammon och Gud i svår konflikt, således.
På samma sätt som kristen tro bör hållas långt ifrån den politiska makten för att inte korrumperas, bör den akta sig för att liera sig med nöjesindustrin. Men nu kan alltså kristna kids skjuta digitala ateister, allt medan WWJD-armbanden dinglar runt handlederna.
Det är liksom korstågen all over again, fast i virtuell form.
Vad är det då som är så problematiskt med Left Behind-fenomenet? Bortsett från att det inte finns bibelstöd för teorierna, samt att man legitimerar våldsanvändning i Guds namn, alltså.
Jag tror att våra föreställningar om framtiden påverkar hur vi lever våra liv idag. Om kristna tror att Gud kommer att överge sin skapelse och att "allt ändå kommer brinna", får detta naturligtvis konsekvenser för hur man behandlar både miljön och medmänniskor av annan trosuppfattning.
Gud undsätter mänskligheten, inte genom att rycka upp de kristna från jorden, utan genom att själv komma ner till jorden.
Där har ni bakgrunden i det ”kristna” tv-spelet Left Behind. På spelföretagets hemsida lockar man med säljande beskrivningar som denna:
"Conduct physical & spiritual warfare: using the power of prayer to strengthen your troops in combat and wield modern military weaponry throughout the game world."
Böckerna som blev film blir nu alltså även tv-spel. De teologiska tankegångar som utgör grunden för storyn har haft en högst begränsad spridning, fram tills dess att Left Behind böckerna kom ut.
Bibelförankrade? Sådär lagom!
Säljande? You betcha!
Författarna Tim LaHaye och Jerry Jenkins har sålt cirka 60 miljoner ex av sin romanserie, vilket är mer än till exempel John Grisham sålt.
Böckerna bygger på kontroversiella teologiska spekulationer om framtiden som på teologiskt fikonspråk kallas pretribulational premillennianism.
I korthet går dessa spekulativa föreställning ut på att alla som är kristna utan förvarning kommer att ryckas upp till himlen innan jorden drabbas av diverse krig och katastrofer under Satans överinseende. Eländet kulminerar sedan i en slutstrid i Israel, innan dess att Jesus kommer tillbaka.
Varför lanserar man ett tv-spel under kristen flagg?Moralpanik över sex- och våldsinnehållet i spelutbudet? Evangelisationsiver? Plain ol' greed? Sannolikt all of the above. Jag gissar kristnas frustration över sin egen oförmåga att få kidsen attraherade av kristen tro, i kombination med girighet.
Nu är det ju inget fel på att tjäna stålar på böcker, filmer och tv-spel. Men när innehållet bygger på dålig teologi och sätter vinstintresset före det andliga och psykologiska välbefinnandet hos läsarna/ spelarna, då är det allvarligt. Mammon och Gud i svår konflikt, således.
På samma sätt som kristen tro bör hållas långt ifrån den politiska makten för att inte korrumperas, bör den akta sig för att liera sig med nöjesindustrin. Men nu kan alltså kristna kids skjuta digitala ateister, allt medan WWJD-armbanden dinglar runt handlederna.
Det är liksom korstågen all over again, fast i virtuell form.
Vad är det då som är så problematiskt med Left Behind-fenomenet? Bortsett från att det inte finns bibelstöd för teorierna, samt att man legitimerar våldsanvändning i Guds namn, alltså.
Jag tror att våra föreställningar om framtiden påverkar hur vi lever våra liv idag. Om kristna tror att Gud kommer att överge sin skapelse och att "allt ändå kommer brinna", får detta naturligtvis konsekvenser för hur man behandlar både miljön och medmänniskor av annan trosuppfattning.
Gud undsätter mänskligheten, inte genom att rycka upp de kristna från jorden, utan genom att själv komma ner till jorden.
onsdag, maj 31, 2006
Sommarpratare man glömt
Så har SR släppt listan över årets sommarpratare.
För egen del saknar jag följande:
Göran Rosengren
Jan Eliasson
Anders Piltz
Jan Gradvall
Anders “Archbishop” Wejryd
Tomas Andersson Wij
Vem mer har SR glömt?
För egen del saknar jag följande:
Göran Rosengren
Jan Eliasson
Anders Piltz
Jan Gradvall
Anders “Archbishop” Wejryd
Tomas Andersson Wij
Vem mer har SR glömt?
onsdag, maj 24, 2006
Fredagsläsning
måndag, maj 22, 2006
Begreppsförvirring
"The Emerging Church - This is a term that refers to churches attended exclusively by white people in their 20s and 30s who have at least one tattoo or body piercing. Their distinguishing characteristics are a refreshing, "up to date" interpretation of Christianity, and a reluctance to directly answer questions."
För fler belysande förklaringar av kyrkliga företeelser, kolla in Holy Office.
För fler belysande förklaringar av kyrkliga företeelser, kolla in Holy Office.
fredag, maj 19, 2006
What goes around ...
Så var det fredag … igen. Det finns dock inget som påminner mig mer om tillvarons evinnerliga rundgång än i- och urplockning av diskmaskinen. Kladda ner tallrikar, fylla maskin, diska, tömma maskin, kladda ner, fylla, diska, tömma.... Don't even get me started on sängbäddning. Fåfängligheter! Man kan ju bli buddist för mindre.
Då jag har pinsamt lite att göra på jobbet just nu har dagen ägnats åt allt utom det jag har betalt för att göra. Nedan följer därför en lista på saker man kan göra för att fördriva tiden:
Då jag har pinsamt lite att göra på jobbet just nu har dagen ägnats åt allt utom det jag har betalt för att göra. Nedan följer därför en lista på saker man kan göra för att fördriva tiden:
- Läsa gamla Jan Gradvall-reportage.
- Spela Jeopardy.
- Kolla in sin framtida arbetsplats.
- Lyssna på Spanarna.
- Göra ett personlighetstest.
- Läsa sågningar av Da Vinci-koden.
Skulle man fortfarande känna sig uttråkad kan man ju försöka sig på att komma ihåg vad man gjorde annandag jul. Det verkar ju vara ett konststycke.
Dagens låt är: Better Love med Luther Vandross
Trevlig helg!
tisdag, maj 16, 2006
Klassisk kristen tro vs. gnosticism
Är Judas evangelium ett uttryck för en tidig kristen mångfald? Är tanken att Jesus bad Judas förråda honom för att Jesus själ på det sättet skulle befrias ur sitt kroppsliga fängelse en variant av kristen teologi?
Läs Stefan Gustavssons försvar för klassisk kristen tro i dagens Dagen.
Läs Stefan Gustavssons försvar för klassisk kristen tro i dagens Dagen.
Dagens skönaste min
BBC tar fel på journalist och taxichaufför, och tar in chaffisen i studion för en liveintervju.
måndag, maj 15, 2006
McLaren om Da Vinci-koden
Inom vissa kristna cirklar tycks man oroa sig alldeles förfärligt inför biopremiären av Da Vinci-koden. Oron gäller den negativa inverkan som filmen förmodas ha på folks föreställningar om Jesus och kyrkan.
Då Dan Browns blandning av fiktion och fakta inte var direkt ortodox, är oron till viss del begriplig. För den vetgirige finns det dock numera en uppsjö av böcker som söker bemöta Browns villfarelser om kristen tro.
I Sojourners senaste nyhetsbrev finns en intervju med Sverigeaktuelle Brian McLaren angående just Da Vinci-koden. McLaren intar dock ett mer avspänt förhållningssätt till Da Vinci-fenomenet, och menar att filmen kan komma att öppna upp för intressanta samtal om vem Jesus är. Ett hot mot detta ser han dock i att kristna i allmänhet inte kan sin kyrkohistoria:
“One of the problems is that the average Christian in the average church who listens to the average Christian broadcasting has such an oversimplified understanding of both the Bible and of church history - it would be deeply disturbing for them to really learn about church history. I think the disturbing would do them good. But a lot of times education is disturbing for people. And so if The Da Vinci Code causes people to ask questions and Christians have to dig deeper, that's a great thing, a great opportunity for growth. And it does show a weakness in the church giving either no understanding of church history or a very stilted, one-sided, sugarcoated version.”
Vad gäller den förmodade negativa inverkan som boken/filmen kan tänkas ha, svarar McLaren:
“The book is fiction and it's filled with a lot of fiction about a lot of things that a lot of people have already debunked. But frankly, I don't think it has more harmful ideas in it than the Left Behind novels. And in a certain way, what the Left Behind novels do, the way they twist scripture toward a certain theological and political end, I think Brown is twisting scripture, just to other political ends. But at the end of the day, the difference is I don't think Brown really cares that much about theology. He just wanted to write a page-turner and he was very successful at that. “
Jag väntar med spänning på att Left Behind-serien skall få genomgå samma teologiska granskning som Da Vinci-koden.
Då Dan Browns blandning av fiktion och fakta inte var direkt ortodox, är oron till viss del begriplig. För den vetgirige finns det dock numera en uppsjö av böcker som söker bemöta Browns villfarelser om kristen tro.
I Sojourners senaste nyhetsbrev finns en intervju med Sverigeaktuelle Brian McLaren angående just Da Vinci-koden. McLaren intar dock ett mer avspänt förhållningssätt till Da Vinci-fenomenet, och menar att filmen kan komma att öppna upp för intressanta samtal om vem Jesus är. Ett hot mot detta ser han dock i att kristna i allmänhet inte kan sin kyrkohistoria:
“One of the problems is that the average Christian in the average church who listens to the average Christian broadcasting has such an oversimplified understanding of both the Bible and of church history - it would be deeply disturbing for them to really learn about church history. I think the disturbing would do them good. But a lot of times education is disturbing for people. And so if The Da Vinci Code causes people to ask questions and Christians have to dig deeper, that's a great thing, a great opportunity for growth. And it does show a weakness in the church giving either no understanding of church history or a very stilted, one-sided, sugarcoated version.”
Vad gäller den förmodade negativa inverkan som boken/filmen kan tänkas ha, svarar McLaren:
“The book is fiction and it's filled with a lot of fiction about a lot of things that a lot of people have already debunked. But frankly, I don't think it has more harmful ideas in it than the Left Behind novels. And in a certain way, what the Left Behind novels do, the way they twist scripture toward a certain theological and political end, I think Brown is twisting scripture, just to other political ends. But at the end of the day, the difference is I don't think Brown really cares that much about theology. He just wanted to write a page-turner and he was very successful at that. “
Jag väntar med spänning på att Left Behind-serien skall få genomgå samma teologiska granskning som Da Vinci-koden.
Förnyelse som självändamål
Nils Petter Sundgren fick nyligen sparken som filmrecensent av TV4. I en aningens bitter debattartikel i Expressen ondgör han sig över ålderssegregationen, förnyelseivern och tidsandan i allmänhet. Han beskriver ett Sverige, där:
”Modernitet och samtid blev absoluta honnörsord, kontinuitet och historiska sammanhang sattes i skamvrån. Historien började någonstans kring andra världskriget och filmhistorien med Steven Spielberg.”
”Modernitet och samtid blev absoluta honnörsord, kontinuitet och historiska sammanhang sattes i skamvrån. Historien började någonstans kring andra världskriget och filmhistorien med Steven Spielberg.”
tisdag, maj 09, 2006
tisdag, maj 02, 2006
O’boy och macka
Hemma i Sverige again. Dövar min efterhängsna jetlag med liter av efterlängtat svenskt kaffe, och O’boy och macka så klart. Denna gastronomiska välsignelse som mer eller mindre byggt min kropp. Kanske inte lika gott som cinnamon & raisin bagel, men man tager vad man haver.
Så är då studierna över för den här gången, suck! Om jag hade varit ekonomiskt oberoende hade jag nog studerat livet ut. Men man har ju fått jobb…
Jag är numera Göteborgs enda manliga kommunalrådssekreterare, och utan jämförelse den yngsta. Visserligen är det bara ett kortare vikariat, men ändå. De andra sekreterarna är rundnätta damer i 60 årsåldern som skryter över sina barnbarn, så nästa personalmöte blir säkert party.
Fast ibland känner jag mig lite som Charlie i The West Wing, ni vet han som är President Bartlets personlige hjälpreda. Det är alltså jag som säger om det finns tid i kalendern eller ej, och den som bestämmer över agendan är ju den som har makten!
Så är då studierna över för den här gången, suck! Om jag hade varit ekonomiskt oberoende hade jag nog studerat livet ut. Men man har ju fått jobb…
Jag är numera Göteborgs enda manliga kommunalrådssekreterare, och utan jämförelse den yngsta. Visserligen är det bara ett kortare vikariat, men ändå. De andra sekreterarna är rundnätta damer i 60 årsåldern som skryter över sina barnbarn, så nästa personalmöte blir säkert party.
Fast ibland känner jag mig lite som Charlie i The West Wing, ni vet han som är President Bartlets personlige hjälpreda. Det är alltså jag som säger om det finns tid i kalendern eller ej, och den som bestämmer över agendan är ju den som har makten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)