"Målet är ett sammanhållet samhälle ..."
"Skolan utgör grunden för det gemensamma och jämlika samhället."
"Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats."
"Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma?"
Milt uttryckt så undrar man ju hur artikelförfattarna ser på förhållandet mellan ett "gemensamt" eller "sammanhållet" samhälle å ena sidan, och ett samhälle präglat av mångfald, å den andra? För inte argumenterar de väl på allvar för EN gemensam kultur?!?
I repliken odlas vidare myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta sammhället. Ett samhälle där varje partikularitet eller avvikelse från den förment svenska enhetskulturen ses som potentiellt hotande lojaliteter mot staten.
Som om "enhetskultur" vore ett villkor för gemenskap?
Douglas Brommesson uttryckte det väl i en debattartikel i Dagen för en tid sedan:
Det är samtidigt viktigt att konstatera att det finns alternativ till försöket att bygga ett nytt enhetssamhälle på sekularismens grund där offentliga religiösa uttryck portförbjuds. Ett sådant alternativ är en pluralistisk samhällsgemenskap där lika rättigheter för alla medborgare och en icke-konfessionell myndighetsutövning kombineras med ett stort mått av frihet att uttrycka sin tro och att låta tron synas i den offentliga sfären.Vi tar det igen: Det bara finns partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt!
I en pluralistisk samhällsgemenskap blir rätten att uttrycka religiösa uppfattningar en hörnsten så länge andra människors rättigheter inte kränks. Här blir en grundläggande skillnad mellan den pluralistiska samhällsordningen och sekularismens samhällsordning den mellan positiva och negativa friheter. Eller med andra ord skillnaden mellan frihet till något och frihet från något. Pluralister värnar friheten till religion, medan sekularisten värnar frihet från religion.
Ser med spänning fram emot Joels svar!
4 kommentarer:
Dogge är ju klok, men just här har han fått nåt om bakfoten..
Faktum är att det är pluralisterna som står för de negativa rättigheterna, i det här fallet frihet från antireligion. medan sekularisterna värnar frihet till sekularism.
Som liberal känns det som en viktig distinktion för mig åtminstone.
Angående vem som kan betecknas som anhängare av ett posivt/negativtfrihetsbegrepp... Är inte riktigt säker på att jag är med på tåget.
Beror inte det på vad man uppfattar som den primära, eller mest grundläggande storheten; staten eller 'religion'? Som jag ser det har jag svårt att ens föreställa mig antireligion.
Lägg gärna ut texten lite mer!
Roligt du tycker det Olov... ;)
Det är möjligt att jag fått något om bakfoten men jag förstår de båda begreppen på följande sätt.
Sekularism ser jag som en icke-ism. Det är frånvaron av vissa (läs religiösa) argument/hänvisningar i det offentliga som är det viktiga. Frihet från religion.
Detta medan pluralism handlar om närvaron av eller rätten till en mångfald argument/hänvisningar.
En pluralist är inte primärt intresserad av att portförbjuda antireligion (vad det nu är), tvärtom är också ateistiska, sekulära och andra "ickereligiösa" hållningar accepterade. Det är friheten till denna mångfald som präglar pluralismen, vill jag påstå.
Men utveckla gärna dina tankar Olov.
Iofs är jag inte säker på att sekularismen är en icke-ism (se Turkiet). Med risk för att spänna metaforens båge väl hårt, så vill jag mena att sekularismen är en slags ideologisk plug-in, som inte funkar så bra på egen hand, men som dock har ett eget, upplysningsinspirerat programmeringsspråk och kan köras inuti andra, mer heltäckande ideologiska konstruktioner (såsom marxism, sosseism och timbroliberalism. Den har ett eget program och egna axiom.
Men min huvudtanke är iaf att sekularismens (till skillnad från förespråkarna av en sekulär stat, t ex) program alltså i det här fallet blir att garantera att sekularisterna får största möjlighet att leva ut sin sekularism, utan att behöva få sina cirklar rubbade av avvikande, vidskepliga och konkurrerande världsbilder i offentligheten. I min bok är det ett skolexempel på frihet TILL den sekularistiska livsstilen. Pluralisterna, däremot, gör inte anspråk på att föreskriva en optimal livsstil åt andra människor. de ber att deras och andras rätt att utöva sin religion (vad den nu kan innebära) utan hot, våld och tvång ska respekteras, så länge de visar samma respekt mot andra. Och eftersom det här frihetsbegreppet är oberoende av vilket innehåll den religiöse fyller det med, vill jag mena att det är en negativ frihet.
Skicka en kommentar