måndag, november 10, 2008

Om våld

Det senaste har jag funderat en hel del på våld. Min gamla lärare Hans Boersma sammanfattar i ett par meningar i sin bok Violence, Hospitality and the Cross, det jag funderar på:
"The question facing Christian theology is what the divine welcome of strangers look like. Is it a hospitality without violence? Is hospitality without violence even possible? After all, before opening the door we often glance through the peephole, and when we don´t trust the person staring us in the face, we don´t open the door. There are times when we set limits on our hospitality. There are occasions when we feel it is necessary to exclude others. What exactly is the relationship between hospitality and violence, especially as it comes to expression on the cross? And by way of extension, do we as human beings have the right, and perhaps even the duty, to protect ourselves and others against strangers who might want to abuse our hospitality? Is the violence of exclusion a necessary counterpart to the practice of hospitality?"
Jag har under en längre tid identifierat mig med den anabaptistiska traditionens betoning på pacifism som en naturlig del av att vara kristen. Det gör jag fortfarande. Men när jag exempelvis läser om vad som händer i Kongo, om hur värnlösa människor fördrivs, plundras, våldtas och massakreras, så sätts min pacifistiska hållning på svåra prov.

Jag dras liksom med i den nyblivne chefen för Nordic Battlegroup, brigadgeneral Stefan Anderssons, retorik:
"Antingen så väljer man att sitta på läktaren och titta in i ett krisområde, exempelvis i östra Kongo, och säga att det är fruktansvärt och hemskt det som sker i landet och jag hoppas att någon annan åker dit och ordnar upp det. Eller så ska vi ta ett ansvar för vi har faktiskt råd med det."
Korsets väg framstår ju ofta som ineffektiv, okonkret och obetydlig i jämförelse med världens högteknologiska militärmakt. Pacifism låter liksom så passivt, som Hauerwas brukar säga. Nu verkar ju visserligen inte ens världens största FN-truppp kunna förhindra grymheterna. Men när det gäller mitt eget förhållningsätt till lemlästade och systematiskt våldtagna kvinnor i Afrika, så har jag knappt ens en aning om vad korsets väg skulle bestå i. Mina böner känns rätt så futttiga, typ.

Men även om jag kan känna frestelsen att rycka ut och skydda den svage med vapenmakt, så tror jag ändå att denna väg är just en frestelse. Jag tror helt enkelt inte att det går att följa Kristus med vapen i händerna. Jag tror istället att vi som kristna måste leta efter alternativa och aktiva sätt att verka för en värld i fred och rättvisa. Kanske kan detta vara en väg?

Stanley Hauerwas fick med anledning av sin kritik mot "the war on terrorism", en fick en gång frågan om vilken alternativ utrikespolitik han föreslog i stället för att bomba Irak. Hauerwas lär ha svarat: "My only response is that I do not have a foreign policy. I have something better – a church constituted by people who would rather die than kill."

Tänk om kristna i alla länder kunde leva upp till den devisen. Det hade varit en början ...

9 kommentarer:

Anonym sa...

"This is what happens when armies are asked to maintain peace":

http://poserorprophet.wordpress.com/2008/11/11/lest-we-forget/

/Jonas Lundström
www.alternativ.info.se

Julia sa...

men hur göra i praktiken i det fall du lyfter fram? /undrade j

Chappolina sa...

Ytterst engagerande fråga!
Själv funderar jag på vad Jesus skulle säga om han såg oss stå och se på när någon misshandlas utan att göra något för att hjälpa till?? Mitt i att vi lever i en rutten värld så tror jag att det i många lägen är just den bristande kärleken till vår nästa som gör att vi inte reagerar. Samt rädlan för vad som skulle hända oss själva om vi grep in. Åtminstonde så känner jag så. Jag tror att om man såg någon man älskade misshandlas så hade nog kärleken varit så stor att det gjort det omöjligt att tänka på sig själv först, då hade man nog bara sprungit rätt in i fighten...kosta vad det kosta ville..

Inte för att jag tror att Jesus vill att vi ska döda den andre, men visa att det han gör är fel och helt oacceptabelt genom att gripa in och hjälpa den "svage".
Sen komplicerar ju förstås vapen en del...

Anonym sa...

Jag tror allas vårt tänkande är skadat av systemets propagande eftersom vi tror att alternativen är våld eller passivitet. Så ser inte verkligheten ut i ljuset av Jesus. Jesus valde varken eller. Jag tror att en kreativ, aktivt ingripande kärlek som utesluter våld och hot i förlängningen är det effektivaste sättet att bemöta ondskan. Det är inte heller bara teorier, förutom Jesus och den tidiga församlingen så är det många andra i historien som agerat på detta sätt, ibland med omedelbar framgång.

Sen har jag faktiskt numera lite svårt att förstå ditt exempel Josef. När jag ser vad våld och vapen gör så är det inte naturligt för mig att tänka att vi behöver fler vapen och mer våld (men utfört av "dom goda"), utan mindre!
/Jonas Lundström

Anonym sa...

Idag gick jag emellan i ett bråk mellan två killar på högstadieskolan i samhället där jag jobbar. Jag höll fast den ena killen och talade lugnt med honom tills han hade kommit ner. Frågan är: Var denna tvingande våldshandling mot Kristi budskap? Jag har svårt att tro det. Den enklaste utvägen hade varit att låtsas som jag inte sett bråket och gått förbi.

På ett utrikespolitiskt plan blir gränsdragningen självklart knepigare. Jag närmar mig själv ett radikalpacifistiskt perspektiv, även om jag fortfarande har svårt att värja mig mot frågor som: Vad skulle hänt om inte europa hade gått emot Hitler o s v...//Peter

Anonym sa...

Peter. Jag tycker man ofta bör lägga sig i bråk och försöka kreativt avstyra det hela och jag har själv gjort det. Jag tror det är bra att gå emellan med kroppen ibland för att "kyla ned" en situation och avleda uppmärksamheten, däremot tycker jag inte man ska tillfoga skada eller förhindra någon med våld som håller ut i sin våldsbenägenhet. Bättre i så fall att försöka få med sig den angripne från platsen, gärna tillsammans med andra.

Peter. Man kan ställa Hitler-frågan på andra sätt. Vad hade hänt om alla Jesus-bekännare från början hade vägrat att spela med i det nazistiska spelet och varit beredda att offra sina liv? Såna grupper fanns, tex Bruderhof, men dom tvingades lämna landet/fängslades. Men tänk om alla Jesus-bekännare gjort likadant med icke-våldsmedel? (Filmtips: Sophie Scholl)
/Jonas Lundström

Josef Bengtson sa...

Tack för alla intressanta inlägg!

Jonas:
Mitt "exempel" om NBG och Kongo var endast en bekännande av att jag i frustration över lidandet i världen ibland frestas till att förespråka våld. Detta är ju i någon mening en frustration över brist på alternativa ageranden. För som Julia frågade, hur annars göra i praktiken? Hur bekämpa våld utan våld? I de personliga och nära relationerna är det som Peter säger enklare, men i Kongo under brinnande krig?

Jonas exempel om Bruderhof är bra, då den vänder på steken och sätter ljuset på lojalitetsvalet mellan stat och kyrka. Långt fler människor tycks idag vara villiga att döda för staten, än att dö för sin "religion".

Jag är dock inte pacifistisk i den meningen att jag inte kan tänka mig någon form av våld överhuvudtaget (all form av gränsdragning kan ju i någon mening definieras som våld), utan vad jag vill ta avstånd ifrån är det fysiska våldet som syftar till att misshandla och döda.

Anonym sa...

Josef. Ett exempel på alternativ är Christian Peace Maker Teams som kommer ur den anabaptistiska traditionen och som utbildar och sänder ut människor till konflikthärdar för att stifta fred utan vapen. Det finns fler liknande initiativ (Shane Claibornes Irak-resa tex). Precis som Jesus gjorde så tror jag det finns en tid där vi behöver söka upp dom platser där ondskan och förtrycket blir som tydligast, och där leva ut Guds kärlek. Gud hjälpe mig och alla andra!

När det gäller våld så är jag skeptisk till tendensen att bredda alla koncept så att dom täcker allt. "Idag kan man höra människor säga: kalla mig inte `kvinna`, det är en våldshandling", sa en gammal-feminist på SVT:s Halal-TV i veckan. Det finns många andra problem än våld, och jag ser inget positivt i att använda ordet våld om allt möjligt elände, jag föredrar en snävare definition, typ att tillfoga andra direkt kroppslig skada. (Det gäller också andra koncept.)
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

Anonym sa...

Man hör ofta att pacifism är passivism, men saken är den att man avvisar ickevåldet inte för att man prövat det och det visade sig inte fungera, utan för att man aldrig haft modet att pröva det, som Martin Luther King sa. Visst är det enklare att fantisera ut rent konkret hur man löser en konflikt med våld istället för med kärlek. Dock kan sann fred aldrig skipas med våld, man kan hindra folk från att vilja döda varann med våld men amn kan inte hindra dem från att vilja döda varann, det kan bara livsförvandlande handlingar göra. Jag tror en sådan handling är att missionera. Evangeliet är sann medicin mot våld. Den första kyrkan var pacifistisk, man fick inte vara soldat som kristen, och därför skipades fred där Evangeliet drog fram.

Jag har skrivit artiklar om att pacifism inte är passivism här:
http://www.grenholm.net/micael_3passiv.html och
http://www.grenholm.net/micael_aeo_2tredjevag.html

Här är citat från kyrkofäder som visar att urkyrkan var pacifistisk:
http://www.grenholm.net/micael_aeo_1kyrkofader.html

MVH Micael Grenholm