Charlers Taylor om sekularism

“We think that secularism (or laïcité) has to do with the relation of the state and religion; whereas in fact it has to do with the (correct) response of the democratic state to diversity." An argument justified by reference to Marx or Kant, he suggested, is no more universal than one justified by reference to scripture.

- Charles Taylor (från anförande vid konferensen Rethinking Secularism: The Power of Religion in the Public Square

Det sura med att ha tillrättavisandets gåva ...

Charles Taylor om Habermas

Missa inte Charles Taylors hyllning till Jürgen Habermas på The Immanent Frame. Taylors bloggpost är en försmak av det samtal som är planerat till konferensen Rethinking Secularism: The Power of Religion in the Public Square, med talare som Judith Butler, Cornel West, Taylor och Habermas. Vilken sanslöst intressant line up!

Teologiska rummet om det postsekulära tillståndet

P1 drar igång en ny vända med Teologiska rummet. Första programmet handlar om Det postsekulära tillståndet:

"På senare år talas det allt oftare om religionens återkomst, inte minst i västvärldens samhällen. Det har gått så långt att även sekulära samhällsanalytiker och filosofer nu talar om att vi lever i ett postsekulärt tillstånd där religionen blir alltmer synlig, även inom politiken. Men vad innebär det att religionen får större utrymme och hur kommer ett sånt samhälle att se ut?"

Lyssna här!

Colbert om religion i den liberala demokratin

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
The Word - Symbol-Minded
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Michael Moore

En lysande framställan av den liberala demokratins dilemman behäftade med religion och partikularitet.

via Joel

Hur ska själen läkas?

Missa inte DN:s granskande serie om psykiatrivården som börjar idag:

"En människosyn tar över där individen förväntas uppfatta sig själv dels som den biologiska varelse hon (också) är, dels som en yttremänniska att klickas in i en mall för rätt normalitet och samhällsduglighet.

Vilka är konsekvenserna? Inremänniskan har samspelat intensivt med kultur, konst och samhälle. Kan kbt inspirera till skapande? Ja, kanske. Omprogrammering som får bukt med opraktiska fobier och förlamande ångest och depressioner är givetvis bra. Men om sårbarhet blir en fråga om en missad kontakt i hjärnans signalsystem, en sänkt serotoninhalt eller en feltanke att korrigera likt körriktningen i en rondell, blir resultatet också en torftig bild av vad människan är. Terapin blir en anpassningsstrategi, inte en befrielsestrategi."

Lyssningstips i höstmörkret

Är du trött på Dawkins och Hitchens stollerier? Skulle du njuta av att höra dem få intellektuell smisk?

Look no further ... Terry Eagleton’s 2008 Terry Lectures at Yale University finns att tillgå!
Gratis på iTunes!

On being a war president with a peace prize

Princeton´s finest, Professor Cornel West, känner inga gränser mellan politik och religion. Här lägger han ut texten kring att Obama fick nobels fredspris.

Det sanna och det sköna

Tuve Skånberg, medlem av tankesmedjan Claphaminstitutet, publicerade nyligen ett inlägg med anledning av ett inslag i SVTs utmärkta kulturmagasin Kobra den 6 oktober. Tuve propagerar i artikeln mot konst som kritiserar makten och menar att konst skall vara vacker. Jag tycker lite annorlunda, och replikerade nedanstående på Claphaminstitutets blogg.

Hej Tuve,

Jag tycker att du gör misstaget att bemöta Carl-Erik Grimstads reduktionistiska definition av konst - såsom alltid utmanande makten, med en annan reduktionism. Istället för att nyansera hans uttalande går du rakt i det motsatta diket och beskriver god konst som enbart gestaltande skönhet. Visserligen skriver du att god konst är ett “gestaltande av det sköna och det goda”. Men du utvecklar inte vad du menar med det detta. Tror du inte att ”provokationer mot makten” kan vara en god kristen gärning för en konstnär? Jag befarar här att din syn på konst reducerar konsten till verklighetsflykt.

Jag menar att både det sköna och det sanna möts i god konst. Det vill säga att god konst inte stannar vid att vara vacker, utan likt en ikon pekar bortom sig själv; har en riktning, eller vill säga något mer.

Jag kan här se en stor uppgift för kristna konstnärer att genom sin konst tala sanning in i vårt samhälle. Detta borde ibland rimligen leda till provokationer mot ”härskarna och makterna”.

Tron får inte förandligas eller privatiseras så att den berövas sin politiska och samhällsomdanande sprängkraft. Detsamma gäller konsten och skapandet, som du ju påpekar är en gåva från Gud.

Allt gott,
Josef

-----
För ett riktigt obehagligt exempel på en "kristen" konstnär som istället för att kritisera makten, hyllar den, se här.

Tron i det sekulära samhället

I senaste numret av tidningen NOD, som har temat Tron i det sekulära samhället, intervjuas teologen Jayne Svenungsson med anledning av Högskoleverkets ifrågasättande av examensrätten för flera av landets teologiska utbildningar:

"Kritiserar man teologin för att de kristna perspektiven dominerar kan man kritisera historia eller filosofi för att de västerländska perspektiven dominerar. Statsvetenskapen förhåller sig också till olika politiska traditioner." ... "Parallellen skulle kunna vara att medlemskap och engagemang i socialdemokratiska partiet gör det omöjligt att samtidigt vara en skicklig och självständig statsvetare"

Högskoleverket tycks dock mena att att man inte kan stå i en tradition och samtidigt ha en kritisk distans till den. Istället förespråkar man en besynnerlig form av neutralitet. Men, som Svenungsson skriver, "de senaste 40-50 årens vetenskapsteoretiska utveckling har visat att all vetenskap, allt kritiskt tänkande, i någon mån sker inom ramen för olika traditioner eller praktiker".

Trots detta ser vi dagligen exempel på hur myten om den förmenta neutraliteten lever vidare.

När skall Högskoleverket inse att sekularismen faktiskt är en ideologi?

Om sambandet mellan inkarnation och dekonstruktion

James K.A Smith skriver mycket intressant om varför det faktiskt är ortodox teologi som gör den radiklaste användningen av dekonstruktionsverktyget. Detta då mer liberala dekonstruktioner av teologiska fenomen vanligen försöker att skilja det gudomliga från det mänskliga, där det förra anses evigt, kommande och odekonstruerbart, medan det mänskliga och partikulära anses vara målet för dekonstruktionen. På så vis anses till exempel kyrkan vara dekonstruerbar, medan Guds rike inte är det.

"Catholic orthodoxy affirms not only the deconstructibility of the church, it even affirms the deconstructibility of the kingdom! According to orthodox eschatology not only is the church contingent, particular, and constructed, so too is the coming kingdom.⁶ “Kingdom come” is characterized by the same contingency, particularity and finitude. The deconstruction of injustice, including the reform of the church, is not driven by some dream of an impossible, undeconstructible kingdom, but in the light of a particular and still-deconstructible vision of justice.

And here’s the crucial difference: the Trinitarian God of Catholic faith is not scared off by contingency, particularity or deconstructibility. Unlike the Wholly Other of the Derridean Gospel, the Incarnate God exhibits no allergy to the deconstructible. Indeed, this is the very distinctive logic of incarnation⁷: "

Hauerwas om sentimentalitet som kyrkans fiende nr 1

Sentimentality from The Work Of The People on Vimeo.

Köksbord vs. Bardisk

Läser ännu en artikel i kölvattnet av debatten om verklighetens folk. För mig påminner uppdelningen mellan de som anses tillhöra kategorin "verklighetens folk", och de som följaktligen måste leva "overkliga" liv, lite om den där debattartikeln från Yvonne Andersson som för några år sedan delade in svenskarna i "cocktailmänniskor" och "köksbordsmänniskor" (den senare kategorin var enligt Andersson den goda).

Jag finner det tröttsamt och ganska destruktivt att driva politik med hjälp av att konstruera etiketter som syftar till att skapa falska motsättningar mellan vi och dom. För vad skall vi göra som både steker falukorv OCH lyssnar på P1? Som gillar att läsa kultursidorna OCH att idka fredagsmys? Som både tillbringar tid vid köksbordet, men även uppskattar en god cocktail?

Som Marcus Birro skrev:

"Vi andra som insett att livet både är Knasen och Marcel Proust och det dessutom på samma dag, står otåligt och stampar strax utanför."