How to start a movement

Inget på TV?

För den som är sugen på välgjorda artiklar, intervjuer och radiodokumentärer med världens främsta teologer, religionsvetare och filosofer, rekommenderas ABC Radios sida om Religion & Ethics, och i synnerhet deras program Encounter.

Eller vad sägs om ett program om Augustinus och hans storverk Guds stad med bland andra John Milbank och Charles Mathewes? Skulle man inte vara sugen på kyrkofäder kan man istället välja en lång intervju med Charles Taylor om hans bok A Secular Age. Sidan uppdateras dagligen med nya artiklar och radioinslag.
Happy listening!!

Om Don Draper och friheten i Kristus

"Detta är den moderna gnosticismen: vi skådar mot drömmen om en ljusnande framtid, och vänder blicken bort från vardagen. Vi söker frälsningen i den abstrakta illusionen i stället för i den konkreta, jordiga vardag vi har framför oss. Vi inser därför inte hur vacker den är: människorna, uppgifterna och alla ting vi har runt omkring oss"

Missa inte Joel Halldorfs krönika i Dagen om Don Draper, den grå vardagen och friheten i Kristus.

Om Babylons blomstring

Jonas Lundström framför intressant kritik mot ett antal frikyrkosamfunds ansats att rida på valrörelse-vågen genom “Ditt viktigaste val”-kampanjen.

På kampanjens websida står att läsa: “´Ditt viktigaste val´ är en politiskt oberoende kampanj som handlar om välfärd”. Jonas problematiserar kampanjens tendens att begränsa kristen tro till inre erfarenhet; till “Jesus i hjärtat”. Kampanjansvarig Edvard Wiberg svarar i en kommentar: “Vi tror att politik är viktigt, men att det finns ett viktigare val – man kan rösta Jesus som president i sitt liv”. Jonas framhåller dock att Jesus i NT framstår som en politisk ledare, inte som någon slags personlig coach för “insidan”. Jag noterar dock att man i pressreleasen inför Almedalen formulerade sig bättre och där talar om att Jesus inte är en “privatsak, utan en förändringskraft i samhället”.

Diskussionen väcker dock intressanta frågor om definitioner och gränsdragningar av och mellan politik och religion. Synen på vad som utgör politik är ju en klassisk debatt även mellan de etablerade politiska partierna. Borgerliga partier har traditionellt varit måna att framhålla att “allt inte är politik” och att det finns “privata sfärer” som bör fredas från politik, medan vänsterns, och i synnerhet feminismens kamp, ofta handlat om att även det privata är politiskt.

Men problematiken som Jonas berör handlar framförallt om hur kyrkan skall förhålla sig till den världsliga makten. Jonas propagerar i anabaptistisk anda för att kristna inte skall rösta. För, menar Jonas, “om Jesus verkligen är President, då är dom andra regeringarna och wanna-be regeringarna illegitima. Därför borde kristna inte rösta”. Argumentet för att kristna inte skall rösta hänger alltså ihop med att man i någon mening genom sitt röstande stöder en ond struktur.

Detta sätt att resonera påminner lite om den slovenske filosofen Slavoj Zizeks kritik av välgörenhet och etisk konsumtion. Zizek raljerar över att många företag marknadsför möjligheten att förbättra världen genom att konsumera deras varor. Allt enligt modellen “om du vill stoppa exploateringen av de fattiga och marginaliserade som lever i andra delar av världen är allt du behöver göra att besöka ditt lokala Starbucks för en kopp fairtrade-kaffe” (kolla in denna video för en kreativ och pedagogisk framställan). Zizek tillstår visserligen att många av dessa etiska konsumtionshandlingar i sig är goda, men att problemet är att de hjälper till att upprätthålla ett i grunden ont system (kapitalismen).

På liknande sätt tolkar jag Jonas motstånd mot att rösta i nationella val. Röstandet kan ju i västerländska demokratier ses som en pseudohandling som endast ger illusionen av påverkan, allmedan verklig förändring av sakernas tillstånd tycks omöjlig. Zizek drar här en parallell till hur “stäng dörren”-knappen i en hiss egentligen inte påskyndar stängningen av dörren, utan bara tjänar till att ge illusionen av påverkan.

Röstande och fairtrade kan ses som två exempel på aktiviteter som söker påverka våra gemensamma politiska och ekonomiska system. System som av många betraktas som korrupta, och som vissa därför vill förkasta i sin helhet.

Hur bör då Kristi efterföljare navigera sina liv i spänningen mellan kyrkan och den värld som är både fallen och älskad av Gud? Kyrkohistoren rymmer många intressanta varianter. Bör vi fly staden med dess många gånger nedbrytande strukturer till förmån för kompromisslös renlärighet i öknens avskildhet, eller skall vi försöka sträva efter trohet mot Kristus mitt i det bristfälliga, ofullkomliga och korrupta genom kreativa kompromisser? Jag lutar åt det senare! Jag är dock väldigt ofta osäker på om jag gör så av lättja snarare än genomtänkta teologisk analyser.

Augustinus tankar om förhållandet mellan Guds och människornas stad styrker mig dock i mina tankar. I sin bok Christianity & Contemporary Politics sammanfattar Luke Bretherton kärnan i augustinsk politisk teologi:

”There is a growing scholarly consensus that, for Augustine, while political authority is not neutral (it is either directed toward or away from God), the saeculum (the time between Christ´s ascension and his return) is open, ambivalient, and undetermined. Augustine´s echatology constitutes a response to both Constantinian triumphalism (marked by an expectation of progress until the church would overcome the world and universally display heaven´s glory in history) and Donatist separatism from the world (wherein history is oriented toward regress or a movement away from God).

In place of both these polarities, Augustine reestablishes a Pauline eschatological perspective through his conception of the two cities. For Augustine the city of God is an alternative, yet co-terminus society to the earthly city. These two cities are two political entities coexistent in time and space and thus part of this non-eternal age or saeculum. Within this framework human history is ”secular” (rather than neutral): that is, it neither promises nor sets at risk the kingdom of God. The kingdom of God is established, if not fully manifest, and the ”end” of history is already achieved and fulfilled in Christ. Thus the Church can reside in this age, regarding its structures and patterns of life as relativized by what is to come and therefor see them as contingent and provisional."

Vi lever mellan Kristi uppståndelse och återkomst; i en tid där det inte entydigt är möjligt att skilja Guds stad från människornas stad. Guds stad och människornas stad växer (liksom vi människor) sida vid sida, men skiljs åt genom sina olika kärlekar; kärleken till Gud eller egenkärleken. Men på samma sätt som både ogräs och god säd får växa tillsammans tills det är dags att skörda, så frodas de båda städerna samtidigt.

Enligt Bretherton så handlar en augustinsk syn på politik om att:

”...enabeling a limited peace that is on the one hand shorn of messianic pretensions but on the other not given over to demonic despair” (…) ”Augustine´s account of the two cities coexisting in the saeculum is an attempt to emphasize the distinctness of the people of God as the true society while at the same time recognizing that these peculiar people not only share mutual ground with but also are often the same as those who are directed away from God....”

Brethertons slutsats är att identifierandet och skapandet av gemensamma föremål för de båda städernas kärlek är en nödvändig förutsättning för troget vittnesbörd om att Jesus är Herre över hela skapelsen.

Jag tänker på orden i Jermia 29:4-7:

"Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång."

Guds folk uppmanas alltså att söka Babylons väl trots att denna stad är byggd på orättfärdiga strukturer. Jag ser röstande och fairtrade som exempel på aktiviteter som, trots vissa problem, utgör verktyg genom vilka människor kan förenas för att bidra till stadens väl.

Om kristet språk

• Stanley Hauerwas skriver om konsten att tala som en kristen: Reflections on learning how to speak Christian
  
  
• Ben Myers skriver om att blogga kristet; Blogging as a Theological Discourse

Om politikens gränser

"Before men began to act, a definite space had to be secured and a structure built where all subsequent actions could take place, the space being the public realm of the polis and its structure the law … But these tangible entities themselves were not the content of politics.

- Hannah Arendt, The Human Condition, 2nd edn (Chicago, IL: University of Chicagi Press, 1958), pp 194-5

En gång fanns varken det religiösa eller det sekulära ...

Om formering ...

"There is no such thing as a neutral education process. Education either functions as an instrument which is used to facilitate the integration of generations into the logic of the present system and bring about conformity to it, or it becomes the “practice of freedom”, the means by which men and women deal critically with reality and discover how to participate in the transformation of their world’."

– Jane Thompson, in Peter Mayo, Gramsci, Freire and Adult Education: Possibilities for Transformative Action (Global Perspectives on Adult Education and Training) (New York: St Martin’s Press, 1999), 5.

via Per Crucem ad Lucem

Flirting with money

Lysande text från The Other Journal om vår samtids syn på pengar. Ett synsätt som kan sammanfattas med Kierkegaards devis "Pleasure disappoints, possibility never".

"The problem is not that we want too many material things; it’s that we want the possibility of all material things without having to actualize any of them. The problem is that money has become, itself, the object of our desire, despite the fact that money is itself nothing but only a representation of the value of something else. Our desire for money, then, is a desire for flirtation."

"From the perspective of real love or goodness, to add is to subtract, because the moral life requires a commitment to the actual, an acceptance of a given person or action that is not infinitely interchangeable, returnable, or amenable to second-guessing. Actuality is the enemy of possibility. To be married is to give up the potentially infinite possibility of romantic partners, to assist one person is to use up resources that could possibly be used for an infinite variety of goods. The flirtatious aesthete thrives on the additive—the more possibility, the better—while avoiding the subtraction that comes with actualizing particular determinations and commitments: “The infinite possibility is precisely the interesting.”

"To think about and use money rightly, then, is to think about and use it as an instrumental good that is always ordered to an end that is not intrinsic to itself."

Vems berättelse är din?

För mig sjunger just nu Oskar Linnros, Håkan Arenius och William Cavanaugh alla på samma sång;

Arenius med sin krönika "Vilken berättelse vill du ska forma världen?";

Just när man tror att världen måste se ut så här slår en annan berättelse igenom - och det kan gå fort! (...) Vi medborgare har ett ansvar att genomskåda de berättelser som formar oss.

Cavanaugh i sin text "The World in a Wafer: A Geography of The Eucharist As Resistance To Globalization";

The universal is mediated by the local; the institutions of civil society, as Hegel saw, are educative, or as Foucault would later say, disciplinary. Parties, unions, churches, families, prisons, hospitals, and schools help to embody and produce the state project.

... och Linnros i sin låt "Genom Eld";

Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion.
Vi äter skiten så vant
Att vi börjat gilla smaken utav skit
Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå
Genom eld

Vad deras gemensamma sång handlar om?
Att maktkampen om tillvaron först utspelas i våra inre rum!

Efter det postsekulära?

I går hamnade jag i ett livligt samtal med anledning av liberalernas senaste påbud - slöjförbudet. Av alla åtta runt bordet (samtliga partipolitiskt engagerade), var jag den ende som var emot ett förbud. Några var dock dessutom positiva till att skapa ett sekulärt samhälle där det skulle vara förbjudet att bära religiösa symboler på allmän plats. Frankrike var föregångslandet och religiösa krav skulle hållas borta från politik och lag.

Jag hade två motfrågor: 1. Hur definiera religion och religiösa symboler och krav? 2. Varför skall det vara tillåtet att exempelvis bära jackor med emblem för politiska partier, men förbjudet att bära "religiösa" symboler? Då hände det märkliga ... Det blev helt tyst. Ingen runt bordet kunde svara på någon av frågorna.

Jag bestämde mig för att tolka tystnaden som ett uttryck för en begynnande insikt om att vi lever i en post-sekulär tid; en tid där distinktionen religiöst - sekulärt upplevs som konstruerad och förlegad; en tid som blivit medveten om att det sekulära inte är "neutralt", och om att även moderniteten har religiösa anor.

Men vad händer när denna insikt börjat sjunka in? Vad händer med ett samhälle när allt fler får allt svårare att upprätthålla någon skillnad mellan ideologi, politik och religion. Är det viktigt att i förväg kunna kategorisera exempelvis buddhism, mänskliga rättigheter, nationalism, kristendom, neo-liberalism, rational-chioce, marxism? För vem är det viktigt, och varför?

Det är en spännande tid att leva i, full av nya frågor, tankar och förhållanden. After the Postsecular and the Postmodern: New Essays in Continental Philosophy of Religion, är en nyutkommen bok som brottas med frågan om vad som kommer efter det post-sekulära. Kanske kan den ge några nya frågor ...

En intervju med männen bakom boken finnas att läsa här!

"I love humanity, it's people I can´t stand"

Nathan R. Kerr, mannen bakom 'Christ, History and Apocalyptic: the politics of Christian mission, intervjuas i ABC Radio om kyrkan och dess framtid.

Ett utdrag:

"It is a very popular thing in American culture today, and around the world too, to speak about things like social justice. For the church to begin to think of itself one way to adapt to its crumbling institutionalism is to start thinking in universal terms, like human rights and social justice and these sort of things. And what we tend to do is that we treat humanity as a universal whole; as a general thing without a face, so we do what is best for the most. But what is striking with the life of Jesus Christ is the way He loves always, in what I call a singular way. He always love That One. That person that is right there in front of Him. The way that you love all of humanity is by loving in such a way that you recognize the particularity."
(...)
"We want to see a better humanity, but we like to do it without really have to engage people"

Roade till döds?

Läs Magnus Sundells text om kultur och underhållning Dagen:

"Kulturen, såväl den breda som den smala, har alltid haft en funktion av eskapism, verklighetsflykt. Något som svarar mot vårt behov av att koppla av och vila, att få skratta och glömma. Men när kulturen bara handlar om underhållning får den i stället ett drag av farlig verklighetsflykt. När de intellektuella och känslomässiga utmaningarna ersätts av lättsmält underhållning, då kan den i stället bli till en sövande drog. För den rena underhållningen inbjuder sällan till delaktighet, den uppmanar inte till aktivitet och eget skapande, utan endast till passivt konsumerande." (...)

"Hur odlar vi själen i dag? Och var? Var finns utrymme för det som inte bara är lättsmält, slapp och sövande underhållning? I kyrkan?"

Bra och viktiga frågor! Mitt svar för dagen på Sundells fråga blir - Mad Men. Yes, jag ska odla själen genom att mysa inför gapet mellan glättiga fasader och vardagens existentiella problem. För som någon påpekat: "Under 00-talet hände något med tv-mediet. Plötsligt gick det inte längre att kollektivt avfärda tv:n som dumburk och tv-tittande som en passiv sysselsättning. I takt med att den ena välskrivna serien efter den andra dök upp började tv-kulturen kräva ett större engagemang av sina tittare."

HBO i all ära, säger ni, men Mad Men, är inte det bara själlös yta? Ja och Nej! Det är kulturkritik av ett samhälle där reklammakare tillåts diktera människornas drömmar och begär.
Snygg kulturkritik!