Jag har snöat in på den anglikanske biskopen N.T Wright (Yes, han som ser ut som Toby Ziegler).
Jag älskar hur han sticker hål på föreställningen om att poängen med kristen tro skulle vara att "få komma till himlen när man dör". Allt för ofta har kristen tro reducerat "vårt jordiska liv" till en transportsträcka; en världsfrånvänd väntan på att det "riktiga livet i himlen" skall börja. Detta tänkande, som ofta motiverats med att ”jorden ju ändå skall förgås”, får dock konsekvenser för hur man ser på skapelsen, på betydelsen av våra handlingar här och nu, och så vidare.
Mot detta synsätt ställer N.T Wright bibelns tal om den nya skapelsen; att Gud en dag skall göra allting nytt och befria skapelsen från sitt slaveri.
“A religion that forgets about new creation may feel some sympathy for the battered and bedraggled figure in the ditch, but its message to him will always be that though we can help him a bit, ultimately it doesn’t matter because the main thing is to escape this wicked world altogether. And that represents a tragic diminishing and distortion of what Christian faith is all about.”
Bibelns sista bok slutar inte med att de frälstas skara får åka till himmelen, utan med att det nya Jerusalem kommer ner från himmelen till jorden; med att himmel och jorden bli ett.
“Heaven is important, but it’s not the end of the world; God will make new heavens and new earth, and give us new bodies to live and work and take delight in his new creation. And the ‘good news’ of the Christian gospel is that this new world, this new creation, has already begun: it began when Jesus of Nazareth rose from the dead on Easter morning, having faced and beaten the double enemy, sin and death, that has corrupted and defaced God’s lovely creation.”
Bönen Fader vår får liksom en annan innebörd med detta perspektiv: Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.
Läs The Road to New Creation av N.T Wright
söndag, februari 04, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Visst är detta ett paradigmskifte i någon mening. Jag är som många andra kristna uppvuxen med en sorts “marsianteologi” där man menar att vi egentligen inte hör hemma här på jorden utan bara här på tillfälligt besök. Likt rymdvarelser från en annan planet. Men jag är rädd att denna hållning riskerar att leda oss bort ifrån evangeliets centrum.
Och om man börjar leva efter “Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen” känns det som om att de världar man levt i äntligen förenas. Att kämpa för miljön – ja visst, att kämpa för rättvisa – ja, visst, att bjuda in människor till vägen och livet med Jesus – ja visst, att be om helande för trasiga människor, ja visst – allt detta är att låta Guds vilja ske här och nu så som den redan sker i himlen. Målet med våra liv blir då inte att fly denna onda värld, utan att här och nu leva såsom om riket redan i sin fullhet var här.
Skicka en kommentar