Slavoj Žižek återger i inledingen till sin bok Välkommen till verklighetens öken, ett skämt från det forna DDR om en tysk arbetare som får jobb i Sibirien:
Eftersom arbetaren är medveten om att all post kommer att läsas av cencorerna, säger han till en vän: 'Låt oss skapa en kod: om du får ett brev av mig som är skrivet med rött bläck så är det falskt."
Efter en månad får hans vän det första brevet, skrivet med blått bläck:
'Allt är underbart här: hyllorna i affärerna är överfulla, mat finns i överflöd, lägenheterna är stora och ordentligt uppvärmda, biograferna visar filmer från väst, här finns många vackra flickor som är redo för en affär - det enda som du inte kan få tag på är rött bläck.'
Zizek tycks mena att vi känner oss fria eftersom vi saknar det språk som krävs för att uttrycka vår ofrihet, även i den liberala demokratin.
Cavanaugh är ju inne på samma linje när han hävdar att "politics is a practice of the imagination" (som jag skrev om här).
Om människan djupast sett inte söker ett spänningsfritt tillstånd, utan en utmaning som är henne värdig, så är det tydligt att den liberala demokratin saknar ett fullödigt språk för att formulera hennes dilemma.
Är det inte just därför som de intressantaste kulturkritikerna använder sig av teologin som verktyg?
6 kommentarer:
Man blir alltid lika modstulen när man ser dagens stora tänkare på bild. De ser oftast ut som om de hellre skulle ta några öl med GW, Guillo och de andra goa gubbarna...
Det här du tar upp med att människan "djupast sett söker en utmaning som är henne värdig" - kan du utveckla det? Eller har du kanske gjort det någonstans tidigare i bloggen?
Vad gäller klädstilen så uppfattar jag ju inte Zizek som en av grabbarna på Fagerhult direkt ... Jag menar, brun manchesterbralla (sannolikt bredspårig) och mockaloafers osar ju akademi lång väg.
Men Zizek är lätt en av mina toppkandidater i kategorin filosofer/teologer skall skulle vilja ta en öl med. Han och Hauerwas.
Vad jag menar med att människan djupast sett söker en utmaning som är henne värdig, och inte ett spänningsfritt tillstånd (som jag väl egentligen tror är ett citat av Rollo May)... är att friheten i sig inte är nog, man behöver en riktning i livet, en mening om man så vill.
Jag tänker nog lite augustinskt här... Att bli lämnad ensam som en slav åt sina begär är den verkliga faran. Nyckeln till frihet är inte att följa de begär som för tillfället driver en, utan att lära sig odla de rätta begären.
Nåt i den stilen ...
Begär är ju en lurig term i sig.
"Inte vara slav under sina begär", "lära sig att odla de rätta begären"... Det låter väldigt Freudianskt faktiskt. "Att mogna ut ur det infantila psyket och den lustfyllda tillvaron av uppfyllda begär till att lära sig att kontrollera och sublimera sina begär till förfinade och mer socialt accepterade ändamål", typ. Jag är alltid lite tveksam när det gäller "social acceptans".
Men du menade kanske det lite mer på ett René Girardskt sätt? Eftersom alla begär är, i grund och botten, förmedlade så gäller det att hitta den rätta förmedlaren, eller den rätta förebilden?
Bortsett från begärsproblematiken så förstår jag nog din poäng med riktning och mening i livet och friheten som det ger. Påminner lite om det Gunnel Vallquist skriver om den befriande ödmjukheten:
"Är man inställd på en sak och verkligen vill leva för den, blir det enda viktiga att sakens ändamål tjänas av mig och av andra men det är sekundärt vem som gör den största insatsen. Det enda som spelar någon roll är att var och en gör den insats han förmår.
Kommer en människa till denna inställning innebär det en befrielse. Hon slipper vara instängd i sitt eget trånga perspektiv, slipper ägna sig åt änglisg självbespegling, slipper hålla på med att söka tillfällen att hävda sig.
Dessutom för det med sig att hon erkänner, accepterar och gläder sig över andra människors likaberättigande till liv och framgång i livet. Det betyder ett bejakande av människans "livsrum", som man gärna främjar även om det innebär att man själv får maka åt sig.
Detta kan man göra om centrum förflyttas från ens eget privata område till ett större som är gemensamt för en själv och andra och där man har en vidare överblick."
Har ni läst Graham Wards "cultural transformation and religious practice"? Han gör just kopplingen begär - freud - augustinus. En gemenskaps begär riktas mot våra kollektiva föreställningsvärldar, "social imagery". Vill vi förändra en gemenskap bör vi förändra dessa föreställningar och på så sätt omrikta begären.
Ludvig:
Jag kan min Freud för dåligt för att kunna se parallellerna mellan hans och Augustinus syn på begär. Talade verkligen F i normativa termer om vilka begär som msk:an bör odla? Instämmer dock i skepcisen mot social acceptans som en vidare klok norm. Jag får dock be att återkomma när jag läst min Freud ...
Vad gäller Girard så undrar jag om han verkligen menar att ALLA begär är socialt förmedlade? Jag tänker mig tex. begäret efter Gud/ gudslängtan som ett nedlagt/ icke-konstruerat behov. Men, det beror kanske på vad man menar med Gud ...
Peter:
Nix. Har inte läst den titeln. Låter grymt spännande, dock!
Detta att lära sig att åtrå rätt saker, är för mig en viktig del i vad efterföljelse handlar om.
Cavanaugh skriver i Beeing Comnsumed:
"Where there are no objectively desirable ends, and the individual is told to choose his or her own ends, then choice itself becomes the only thing that is inherently good."
Här blir kristendomen ett intresant alternativ till "the liberal democracy".
Jag är inte heller någon Freud-kännare av rang, råkar bara
läsa religionspsykologi just nu. Nej, Freud talade inte exakt i normativa termer om vilka begär man bör odla, men han menade att överjaget, om det fungerar som det ska sublimerar de infantila begären - de rena lustarna - till högre, socialt anpassade ändamål.
Där t.ex. kultur, religion, filosofi och dylikt då kommer in.
Det är kontexten som avgör vilka begär som är "de rätta" som du skrev om Augustinus ovan.
Vad gäller Girard så kanske han bör läsas ur den aspekten att han inte är religiös. Frågan om "begär efter Gud" kanske inte riktigt diskuteras i hans texter. Jag tänkte mer på den tredje parten i begärstriangeln som han pratar om: förmedlaren.
Om alla begär är förmedlade så kan vi ju själva se till att ha rätt förmedlare, Gud, och på så sätt följa hans vilja... typ.
Hursomhelst, jag förstår nu vad du skrev i inlägget i alla fall!
Skicka en kommentar