Malm om etiketterna höger och vänster

"Hur länge ska vi låta bänkplaceringen i nationalförsamlingen under franska revolutionen (det var så indelningen i höger och vänster föddes) avgöra hur vi ser på verkligheten? Hur ska en förnyelse av den kristna kyrkan kunna födas från gräsrötterna, om proffstyckare och partipampar hela tiden tillåts hägna in skeendet i sina egna fållor?"
(...)
"Därmed avstannar den urskiljning av Guds Ord som är den kristna kyrkans ansvar i varje ny tid. I stället för att driva en rättfärdighetens motkultur övergår då kyrkan till att leverera andliga legitimeringar av sekulära intressen.

Magnus Malm skriver i Dagen appropå att evangeliets politiska sprängkraft alltför länge har mutats in av partipolitiken, även i vårt land.

Dagens Hauerwas

"Religion is the designation created to privatize strong convictions in order to render them harmless so that the alleged democracies can continue to have the illusion that they flourish on difference."

Stanley Hauerwas - The End of Religious Pluralism: A Tribute to David Burrell

Volf om epistemologisk ödmjukhet

I väntan på Miroslav Volfs besök i Linköping har jag i mellandagarna läst om delar av hans fantastiska bok Exclusion & Embrace.

"Though sensitivity to plurality is essential, the affirmation of plurality is spurious. The only way to decide which among many options, all with their “different visions of the just”, ought to be affirmed, is by appealing to our own conception of justice. Instead of simply affirming plurality we must nurture an awareness of our own fallibility.

Since there is “no impartial perspective”, all constructions of what is just or unjust, indeed all judgments, are unfair and entail committing injustice; since there is no morally pure struggle, every engagement for justice, indeed “every For and Against,” is implicated in perpetrating injustice.”

Känn på den!

Om Jul, Principer och Barth

I dagens Telegraph skriver Rowan Williams om jul, principer och Karl Barth:

"Christmas is supremely the story of a God who is not interested in telling us about principles"

"Christmas doesn't offer an alternative set of economic theories or even a social programme. It's a story – the record of an event that began to change the entire framework in which we think about human life, so that the unique value of every life came to be affirmed and assumed."

"That’s one reason why we tell this story repeatedly, the story of the ‘unprincipled’ God who values what others don’t notice, who relates to people we’d all rather forget, whose appeal is to everyone because he has made everyone capable of loving response.”

God Jul!

Om faran med att vara relevant

Jag läser att en relativt nystartad kyrka i Stockholm beskriver sig som en församling "som har bestämt sig för att göra begrepp som "Gud" och "Kyrka" relevanta för den vanlige stockholmaren".

Om detta kan naturligtvis sägas mycket. Innan man börjar hacka på andra församlingar har jag dock hört att man skall erinra sig att det är Jesus fästmö man har synpunter på ... so i´ll try to tread easy.

Självklart är det viktigt att kyrkan alltid är beredd att försöka ge svar på de frågor som samtiden ställer henne inför. Så, i bemärkelsen att kyrkan skall möta världens behov är det naturligtvis viktigt att den är relevant utformad för detta uppdrag. Dock är ju ytterst få frågor eller behov särskilt "nya", så strävan efter relevans har ju i den bemärkelsen ganska lite med klockan eller trender att göra.

Min farhåga är istället att kyrkor som i sina "mission statements" framhåller att de vill vara relevanta, riskerar att bli till en spegel av samtidens värderingar i den meningen att de låter både sin form och sitt innehåll styras av det som för tillfället är opportunt. För det är väl knappast en slump att det så gott som alltid är kyrkor som strävar efter att vara relevanta som tycks fixerade vid tanken på att det går att vara "cool" och samtidigt vara kristen?

Därför blir jag inte speciellt förvånad när samma kyrka skriver att "Vår dröm är att vara en kyrka där Du kan hitta meningen med livet, upptäcka ditt "destiny", växa och bli en vinnare på livets alla områden".

Jag tror dessvärre att det är symptomatiskt att en kyrka som vinnlägger sig om att vara relevant, lätt faller offer för tidsandan. Åtminstone så upplever jag att ovanstående "dröm" delvis ger uttryck för den terapeutiska egocentrering och konsumism som väl får betecknas som tidstypisk.

Sedan är det ju naturligtvis så att varje kristen och varje församling har att brottas med frågan hur evangeliet skall gestaltas. I den processen kan naturligtvis ingen frigöra sig ifrån sin samtid med sina tillhörande blinda fläckar. Men i denna svåra process bör dock inte viljan att vara relevant vara vägledande, utan snarare viljan att trofast försöka leva livet som Guds folk. Sedan må detta liv uppfattas som relvant eller gammaldags, hippt eller ohippt - det är liksom besides the point.

För vem vill egentligen vara med i en församling som strävar efter att vara relevant? Vill vi inte istället vara del av en församling som hjälper oss tolka världen med hjälp av den kristna berättelsen, istället för det omvända? Med Hauerwas ord "A theologians job is not to make the gospel credible to the modern world, but to make the world credible to the gospel."

... eller med Kierkegaard: Den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling.

Zizek vs. Cornell West

En vidoeupptagning av ovanstående debatt mellan Slavoj Zizek och Cornell West från 2005, finns att beskåda hos Flying farther!

Jeanrond om vetenskapens begränsningar

Ibland läser man artiklar som som är så fyllda av väl formulerad klokskap att varje rad till slut blir understruken. Denna artikel i Axess av teologen Werner Jeanrond, är åt det hållet.

Under rubriken "Dit förnuftet inte når", utmanar han rationalismens förkrympta världsbild och vetenskapens enhetsmoral, och framhåller vikten av att religionen bereds plats i det offentliga.

"Upplysningens utmaning av religiösa övertygelser och religiöst motiverade former av förtryck har varit viktiga för religionens utveckling och har befrämjat kritik av religionen både inifrån och utifrån.

På samma sätt önskar jag mig en systematisk kritik av vetenskapens och förnuftets villkor och former i Sverige (och utomlands). Först när religionen i sina olika skepnader och det vetenskapliga förnuftet både har nått en kritisk och självkritisk nivå kan ett fruktbart samspel mellan båda dessa instanser komma i gång till förmån för mänsklighetens utveckling."

En artikel väl värt att läsa i en tid där allt skall evidensbaseras ...

Wisdom from Dr. Cornell West

Mannen på bilden är en ny bekantskap för mig. Han heter Dr. Cornell West och är professor i afroamerikanska studier vid religionsinstitutionen på Princeton University. Men, dessutom är han sanslöst nog även en en framträdande samhällsdebattör, medborgarättskämpe, pastor, och en del i hiphopkollektivet BMWMB. På hans senaste platta medverkar Prince, Andre 3000, Talib Kweli och Jill Scott. Dessutom gör han en liten roll i två av Matrixfilmerna, bland annat med kommentaren "comprehension is not a requisite of cooperation." I kid you not!

För ett smakprov av hans tankar om amerikansk politik, rasism, hip-hop och teologi, kolla in denna grymt insiktsfulla intervju: del 1, del 2, del 3.

Missa inte ...

... att lyssna på när Anders Piltz, K-G Hammar och Sinnika Neuhaus samtalar om treenighetens mysterium i P1:s Teologiska rummet.

... eller att läsa den klargörande artikeln i Fokus om vad konflikten i Kongo egentligen handlar om.

... heller att Rain and the Rhinoceros skrivit ett kort men intressant inlägg om Karl Rahners teori om “Anonymous Christianity”:

"Ironically, the attempt to transcend particularity effectively ignores the reality of difference altogether, only to reintroduce a new instantiation of enforced homogeneity—in short, a neo-imperialism."

Magnus Malm om gnosticismens konsekvenser

I en krönika i dagens Dagen gör Magnus Malm en klok analys av orsaken till delar av kyrkans världsfrånvändhet:

"Vi har ju lärt oss att dela in den kristna tron i en undervåning som vi kalla "skapelseplanet", och en övervåning vi kallar "frälsningsplanet". I undervåningen finns ett mer allmänt tal om Gud, och vårt gensvar till honom kallas förvaltarskap och handlar om vårt ansvar för miljön, de fattiga och så vidare. I övervåningen finns Jesus, och vårt gensvar till honom kallas lärjungaskap och handlar om individens frälsning, helgelse, bön och så vidare.

Effekterna av detta tvåvåningshus märks på många sätt. Bland annat i den ständigt återkommande uppdelningen i jordiskt och himmelskt, politiskt och andligt. Den som vill ta Jesus på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det politiska. Den som vill ta politiken på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det här med Jesus.

Resultatet är att Jesus framställs som ointresserad av allt utom den enskilda människans frälsning. Och eftersom Jesus är den kristna kyrkans bild av Gud, blir det naturligtvis också den gudsbild som kyrkan kommunicerar."

Visst är det märkligt hur en kyrka som bekänner Guds ohämmade kärlek till världen, gång på gång under historiens lopp hemfaller åt den gnostiska villoläran.

Tolerans som substitut för politik

Slavoj Zizek frågar sig i en föreläsning varför så många av dagens problem beskrivs i termer av tolerans, och inte i termer av till exempel orättvisa eller förtryck? Varför framhålls idag toleransen som universallösningen, och varför inte den politiska kampen? Zizek menar att det skett en förändring och exemplifierar med Martin Luther King, som i sina tal om rasism sällan eller aldrig talade om tolerans, men desto oftare om rättvisa, rättigheter, förtryck, och kamp.

Zizeks svar på sin egen fråga går i korthet ut på vad han beskriver som den liberala multikulturalismens grundläggande konfliktteori, "the culturalization of politics". Enligt detta synsätt omformuleras politiska åsiktskillnader eller konflikter, till "kulturella skillnader" eller till "olika livsstilar", som i sin tur betraktas som någonting givet, något som inte kan påverkas och därför måste tolereras. Orsaken till denna utveckling är enligt Zizek de politiska lösningarnas misslyckanden, och han exemplifierar med välfärdstaten och de socialistiska projekten. Slutsatsen, menar Zizek, blir att toleransen har kommit att bli ett substitut för politiken, och citerar Wendy Brown:

"The retreat from more substantive visions of justice heralded by the promulgation of tolerance today is part of a more general depoliticization of citizenship and power and retreat from political life itself. The cultivation of tolerance as a political end implicitly constitutes a rejection of politics as a domain in which conflict can be productively articulated and addressed, a domain in which citizens can be transformed by their participation."

Wendy Brown, Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire, Princeton: Princeton University Press 2006, p. 89.

Nu anklagas ju visserligen liberalismen paradoxalt nog ofta för att vara totalitär i sina rättighetsanspråk, och att inte respektera just andra kulturer. Zizek nyanserar dock i detta sammanhang Browns kritik av liberalismens falska universalitet (lokal sedvänja upphöjd till allmän lag), och tillstår även det goda om liberalismen fört med sig.

Men kanske är det så att västvärlden i dag, i avsaknad av några sammanhängande eller övergripande teorier om rättvisa eller rationalitet, resignerat tenderar att beskriva skillnader som kulturellt betingade, just för att man inser att man inte har de nödvändiga verktygen för att ta sig an konflikten.

Sen är det ju självklart så att tolerans i dess egentliga mening är en nödvändig hållning i ett pluralistiskt samhälle. Ordet tolerans lär ju betyda uthärdande, att uthärda att andra har fel och lära sig leva med det. Men den form av tolerans som Zizek kritiserar ligger närmare likgiltigheten eller bristen på egen övertygelse.

Med Chestertons ord: "Tolerance is the virtue of the man without convictions."

Chesterton vs. Socialstyrelsen: 1-0

"An imbecile habit has arisen in modern controversy of saying that such and such creed can only be held in one age but cannot be held in another. Some dogma, we are told, was credible in the twelfth century, but is not credible in the twentieth. You might as well say that a certain philosophy ca be believed on Mondays, but cannot be believed on Tuesdays. You might as well say of a view of the cosmos that it was suitable to half-past three, but not suitable to half-past four.

What a man can believe depends upon his philosophy, not upon the clock or the century."

- ur Orthodoxy av G. K Chesterton

Jag kom att tänka på ovanstående passage när jag läste en debattartikel av en jurist på Socialstyrelsen, som menar att katolske biskopen Anders Arborelius syn på aktiv dödshjälp inte är "förenlig med ett modernt samhälle".

Cavanaugh om amerikansk politik

"I dessa dagar bör man som kristen känna sig mycket politiskt hemlös. Inget av partierna uttrycker några kristna värden på ett sammanhängande sätt. Om man söker en helhetslösning där evangeliet utmanar etablerade synsätt både vad gäller abort, krig, tortyr och dödsstraff och samtidigt värnar om de fattiga och svaga, då kan jag inte se att kristna har några verkligt goda alternativ."

I senaste numret av NOD intervjuas William Cavanaugh på temat amerikansk politik. Jag finner hans analys träffande även för svenska förhållanden, typ.

Mellandagar för unga teologer

Johanneskyrkan i Linköping arrangerar den 8-9 januari Mellandagar för unga teologer. Och ja, Miroslav Volf kommer dit ... bara en sån sak. Jag ser även fram emot Lovisa Bergdahls föreläsning: Bortom förståelse och erkännande: Om de religiösas envisa vägran att försvinna och demokratins ansvar.

I en intervju i Bildas tidning ger hon en hint om vad som komma skall:

"I den liberala modellen är toleransen svaret. Genom utbildning kan vi lära oss förstå den andre och ju mer vi vet om varandra ju mer toleranta tror vi att vi blir. Problemet med denna modell är att den inte verkar fungera. Ofta handlar det ju inte om att vi inte förstår varandra, utan att vi ogillar det vi förstår. Liberalismen handlar alltid om hur mycket olikheter som kan tolereras och var vi ska dra gränserna."

(...)

"Jag vill se ett demokratiskt samhälle där den religiösa människan får delta med allt hon är och har! För att komma någon vart åt det hållet kan man exempelvis se religiös tillhörighet som en fråga om kärlek, vilket jag försöker göra. I en demokrati älskar man olika saker och skapar utifrån det olika livsvärldar, då uppstår krockar. Men om vi slutar att kräva att den andre ska leva upp till mitt sätt att vara och istället låter henne få företräde – hur skulle samhället se ut då?"

Vi ses i Linköping!

Rasmusson om Barth

"Det är inte kristendomens uppgift att vara det kulturella och moraliska kitt som håller ihop den västerländska civilisationen. (...) församlingens viktigaste uppgift är att genom sitt eget liv vittna om den nya sociala verklighet som Guds rike innebär."

Ur Karl Barths betydelse för anglosaxisk teologi av Arne Rasmusson

Yoder vs. Kuyper

På Faith & Theology pågår just nu en intressant diskussion som startade med att Ben Myers ställde den reformerte teologen Abraham Kuypers gamla dänga om att:

“There is not a square inch in the whole domain of human existence over which Christ, who is sovereign over all, does not cry: ‘Mine!’

... mot följande Yoder-citat:

“It is remarkable how the meaning of Christ’s lordship has been reversed in modern ecumenical discussion. In New Testament times the lordship of Christ meant that even that which is pagan, the state, was under God’s rule. Today exactly the same expression means that Christians have been sent into all areas of public life, including every political position, and that there as Christians they are to do their duties according to the rules of the state – in other words, the opposite of the meaning in the New Testament”

Själv tycker att jag att Hauerwas ger viss vägledning i ämnet:

"I’m not asking you to withdraw from politics. I’m just asking you to be there as a Christian."

Om våld

Det senaste har jag funderat en hel del på våld. Min gamla lärare Hans Boersma sammanfattar i ett par meningar i sin bok Violence, Hospitality and the Cross, det jag funderar på:

"The question facing Christian theology is what the divine welcome of strangers look like. Is it a hospitality without violence? Is hospitality without violence even possible? After all, before opening the door we often glance through the peephole, and when we don´t trust the person staring us in the face, we don´t open the door. There are times when we set limits on our hospitality. There are occasions when we feel it is necessary to exclude others. What exactly is the relationship between hospitality and violence, especially as it comes to expression on the cross? And by way of extension, do we as human beings have the right, and perhaps even the duty, to protect ourselves and others against strangers who might want to abuse our hospitality? Is the violence of exclusion a necessary counterpart to the practice of hospitality?"

Jag har under en längre tid identifierat mig med den anabaptistiska traditionens betoning på pacifism som en naturlig del av att vara kristen. Det gör jag fortfarande. Men när jag exempelvis läser om vad som händer i Kongo, om hur värnlösa människor fördrivs, plundras, våldtas och massakreras, så sätts min pacifistiska hållning på svåra prov.

Jag dras liksom med i den nyblivne chefen för Nordic Battlegroup, brigadgeneral Stefan Anderssons, retorik:

"Antingen så väljer man att sitta på läktaren och titta in i ett krisområde, exempelvis i östra Kongo, och säga att det är fruktansvärt och hemskt det som sker i landet och jag hoppas att någon annan åker dit och ordnar upp det. Eller så ska vi ta ett ansvar för vi har faktiskt råd med det."

Korsets väg framstår ju ofta som ineffektiv, okonkret och obetydlig i jämförelse med världens högteknologiska militärmakt. Pacifism låter liksom så passivt, som Hauerwas brukar säga. Nu verkar ju visserligen inte ens världens största FN-truppp kunna förhindra grymheterna. Men när det gäller mitt eget förhållningsätt till lemlästade och systematiskt våldtagna kvinnor i Afrika, så har jag knappt ens en aning om vad korsets väg skulle bestå i. Mina böner känns rätt så futttiga, typ.

Men även om jag kan känna frestelsen att rycka ut och skydda den svage med vapenmakt, så tror jag ändå att denna väg är just en frestelse. Jag tror helt enkelt inte att det går att följa Kristus med vapen i händerna. Jag tror istället att vi som kristna måste leta efter alternativa och aktiva sätt att verka för en värld i fred och rättvisa. Kanske kan detta vara en väg?

Stanley Hauerwas fick med anledning av sin kritik mot "the war on terrorism", en fick en gång frågan om vilken alternativ utrikespolitik han föreslog i stället för att bomba Irak. Hauerwas lär ha svarat: "My only response is that I do not have a foreign policy. I have something better – a church constituted by people who would rather die than kill."

Tänk om kristna i alla länder kunde leva upp till den devisen. Det hade varit en början ...

Dagens konstaterande

Den goda åtskillnaden mellan stat och kyrka motsvaras INTE av en enkel åtskilnad mellan tro och politik. Med Jürgen Habermas ord:

"The liberal state must not transform the requisite institutional separation of religion and politics into an undue mental and psychological burden for those of its citizens who follow a faith."

Habermas - Religion in the Public Sphere (pdf)

Den som ser bortom allt ser ingenting ...

"But, we are also beyond pluralism. Pluralism, that is, that recognized different faiths as species of the one generic religion or even different symbolic world-views that were all ultimately grounded in and expressive of the one simply, existential reality.

We have moved beyond pluralism because there is no view from no where, no objective knowledge; the view from no where is itself a cultural ideology - often Western, white and male."

Ur Cities of God av Graham Ward

Ateism-evangelisation?

På bussar runt om i London kan man nu läsa kampanjbudskapet:
"There’s probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."

När jag först såg kampanjen var jag osäker på vem som var avsändaren. Skulle betoningen ligga på "probably", och var det i så fall en småironisk kristen evangelisationskampanj som tog fasta på att ingen säkert kan veta något om Guds existens, men att det är dumt att chansa? Nix.

Avsändaren visade sig istället vara The British Humanist Association, som nyligen lanserat en ny kampanj.

Simon Barrow skriver klokt om kampanjen i The Guardian:

"The "stop worrying and enjoy your life" bit I find more problematic. Not because I want people to worry and not enjoy life, but because for so many people it is really difficult to do this right now. Which is why the real message that needs to get out there is about encouraging one another in active compassion.

That, surely, is something we could all agree on? Compassion – an identification with the suffering of others so that you feel the need to alleviate pain and challenge injustice – is at the heart of the best kind of humanist thinking and living, and also the best kind of religious thinking and living."