Fet & Lydig

I taxin spelades ugandisk musik. En man sjöng passionerat på någon lokal dialekt. Jag frågade vad han sjöng om.

- About love, and what he wants his future wife to be like, svarade taxichaffisen.

Jaha tänkte jag, det gamla vanliga således, men blev ändå nyfiken. Hur vill han att kvinnan skall vara då, frågade jag.

- Well, he wants the kind of woman that every Ugandan man want. She must be fat, submissive and obedient!

Nej, jag skojar inte!

Invid Nilens källa

Utanför mitt fönster flyter Nilen fram i den afrikanska natten. Under mitt myggnät kan jag höra cikadorna brumma och grodorna kväka. Jag befinner mig i Jinja, på ett hotell med anor från kolonialtiden. Det var här som man efter mycket sökande fann svaret på frågan som gäckade den tidens upptäcktsresande: Var har Nilen sin källa? Det är nämligen här som Victoriasjön övergår till att bli Nilen.

Jag får en oemotståndlig lust att klä mig i brittisk kakiuniform och tropikhatt för att bege mig ut på expedition. Sedan skulle jag sitta nedsjunken i en Chesterfieldfåtölj i hotellets salong och berätta om hur jag undflytt kannibaler, brottats med krokodiler och upptäckt nya pygméstammar. Typ som i ”Uppdrag Singapore”, om nu någon kommer ihåg tv-serien som gick på lördagskvällarna efter Razzel. Anyway, jag skulle ha tropikhatt.

Dagens bildningslänk

Tänk dig ...

Tänk dig att Göran Persson, tre månader innan riksdagsvalet, ringer chefen för rikskriminalen och beordrar att Fredrik Reinfeldt skall gripas för påstått samröre med terrorister och en våldtäckt begången för åtta år sedan.
Tänk dig vidare att Reinfeldt istället för att åtalas i en vanlig domstol, ställs inför en militärdomstol, och att Reinfeldts advokater blir gripna när de invänder mot det absurda i anklagelserna. När statsministern ser hur massorna protesterar på gatorna sätter han in militären och inför ett förbud mot alla möten som diskuterar fängslandet av Reinfeldt. Vidare förbjuder han alla TV- och radiokanaler att debattera ämnet.

Detta är ungefär vad som pågår i Uganda. Britterna har reagerat och Blair har personligen framfört det absurda i president Musevenis agerande. Man vad gör Sverige?
Den svenska regeringen betalar varje år ut cirka 345 miljoner kronor i bistånd till Uganda.
Inte kan väl biståndet vara villkorslöst? Då nästan hälften av landets statsbudget finansieras via biståndsmedel borde väl biståndsgivarnas synpunkter vara värda något. Men å andra sidan, det är ju knappast presidenten som drabbas när det skärs i biståndet. Men Sverige borde i alla fall frysa sitt direkta budgetstöd, det vill säga pengar som inte är knutna till specifika projekt.
Det börjar likna Zimbabwe …

Dagens artikel: Svenska skattepengar finansierar fortsatt förtryck

Kokta gröna bananer

Någon har sagt: Ju varmare klimat, desto hetare mat. Glöm det! Det ugandiska köket är totalt tasteless, och då snackar vi ändå ekvatorn. Nationalrätten heter Matoke, och består av kokta gröna bananer! Tur att det finns färsk frukt i överflöd. I´ve OD:ed on mangos, och har nu övergått till ananas. Men vore det inte varit för alla indiska ställen som serverar Chicken Tikka Masala och Naan, hade jag tynad bort.
Thank you, India!

Dagens rätt: Matoke

Kenny is King!

Visst är det märkligt hur somliga artister kan slå stenhårt i ett land, men förbli i det närmaste okända i ett annat. Eller hur en taskig B-sida från en världsartist, typ Zappas Bobby Brown, kan sälja guld i Sverige, men betraktas just som en taskig B-sida i övriga världen.

Udda låtar från Mary J Blige, Mtume och Fat Larrys Band får alla ugandier att jubla, men störst är ändå Kenny. Han är alla taxiförares favorit och länge trodde jag att hans ”Coward of the County” var Ugandas nationalsång.
Kenny Rogers är kung i Uganda!

Clap your hands!

Är just hemkommen från en par workshops på den ugandiska landsbygden. Intressant på många vis! Ugandierna har nämligen utvecklat en egen workshopkultur, som skiljer sig avsevärt från den svenska.
Det verkar funka ungefär så här: Man anländer ungefär två timmar efter utsatt tid, oftast med ett stort leende på läpparna. När det hela äntligen drar igång förväntas det vara avsatt rejält med tid för invigningstal och presentationer. Alla skall helst komma till tals och få berätta vem man är och var man kommer ifrån. Sedan är det dags för att gemensamt bestämma ordningsregler: Skall mobiltelefonerna vara avstängda eller i tyst läge, och vem skall se till att de andra passar tiden? Oftast väljer man även en speciell workshop-clap, en speciell handklappningskombination för att visa uppskattning när någon talat. Innan seminariet kan börja förväntas föredragshållaren leda en så kallad ”ice breaker”. Det kan vara en sång, gärna med rörelser till, eller en liten lek. Very SMU!

Sedan är det dags för te och samosas.

Blue Christmas

Det spelas julsånger i Kampala. Det är en märklig känsla att lyssna på "Let it snow" i 30-gradig värme. Den rätta stämningen vill liksom inte infinna sig.
Funderar på att fixa min egen julblandning i år, något i den här stilen:

Donny Hathaway - This Christmas
Stevie Wonder - Someday at Christmas
James Taylor - In the bleak midwinter
Joni Mitchel - River
Ron Sexsmith - Maybe this Christmas
Shawn Colvin - Christmas time is here
Josh Rouse - Christmas with Jesus

Fler förslag mottages tacksamt!

Den bästa av alla jordiska drycker

Hur kommer det sig att ett land vars exportinkomster till över 90 procent kommer från kaffe, är i total avsaknad av kaffekultur? Fatta frustrationen att passera milsvida kaffeplantage för att vid framkomsten bli serverad Nescafé. Ugandierna själva verkar dock fullkomligt nöjda med frystorkat. Poor fellas!

Som det stod på farmors gamla kaffekanna: Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker.

It’s a hard knock life

Lämnade Kampala för att ge mig ut på landsbygden. Bort från staden och ut i det vilda Afrika; den röda jorden, byarna, boskapen och vidderna. Vart man än vänder sig ser man kvinnor som jobbar. Det sliter på fälten, de kånkar vattenkärl och barn, och säljer frukt längs vägarna. Vad männen gör är fortfarande något oklart för mig.

Det kvittar hur ofta man hör hur många av alla människor på jorden som lever på mindre än en dollar om dagen. Det går liksom ändå inte in, tills man ser hur folk kämpar för att försörja sina familjer. Här finns inga socialbidrag eller sociala skyddsnät, bortsett från familj och släkt. Mitt i allt det vackra slås jag av hur livet för de allra flesta är en kamp för överlevnad.

Kravaller i Kampala II

Jag satt på mitt hotellrum och tittade på nyheterna. Det rapporterades om plundring och vilda upplopp på grund av att Besigye arresterats. Det kändes sjukt att via BBC få reda på vad som pågick mindre än en kilometer från där jag bor. Så, korkat eller ej, jag begav mig dit för att se med egna ögon.

När jag närmade mig domstolen där Besigye befann sig började det sticka i ögonen av tårgas. Hela staden hade stannat upp. Folk stod hopträngda i grupper längs gatorna, lyssnades på nyheterna från små radioapparater. Längre bort kunde jag se hur demonstranterna försökte göra framryckningar, allt medan kravallpolisen brutalt slog ner dem. Så plötsligt händer något, skottlossning, några börjar springa. Sekunder senare springer alla i vild flykt bort från polisen. Göteborgskravallerna kändes som sommarkollo i jämförelse.

Det är något hemskt som händer när en stor grupp människor enas i raseri. Allt förnuft och all medmänsklighet försvinner på ett ögonblick, och ersätts med en djurisk flockmentalitet.

Tidigare i år drog flera länder tillbaka delar av sitt bistånd till Uganda, på grund av att president Museveni tog bort mandatperiodsbegränsningen, och i praktiken gjorde sig själv till President for Life. Det finns anledning att tro att dessa länder nu kommer skära ytterligare i biståndet. Detta för att markera mot vad många anser vara ett försök av Museveni att genom falska anklagelser sabotera sin främste politiske motståndares valkampanj.
Visst, det är föredömligt att internationella aktörer reagerar och visar att de bevakar situationen. Men, som vanligt är det de fattiga som drabbas när det skärs i biståndet.

Vad gäller kravallerna så hade BBC rätt, som vanligt …

Dagens länk: BBC News

Kravaller i Kampala

Det luktar tårgas och brända däck. Under eftermiddagen har det varit upplopp på gatorna i Kampala, då anhängare till Rtd Col Dr Kizza Besigye drabbat samman med kravallpolis. Orsaken till detta är att Besigye häktats, anklagad för förräderi och våldtäckt. Mannen med de många titlarna är ledare och presidentkandidat för FDC, det största oppositionspartiet, och den ende som kan utmana den sittande presidenten Museveni. Besigye återvände nyligen till Uganda efter att ha levt i landsflykt sedan han förlorade det senaste valet. Allt sedan dess har ordkriget i media mellan honom och Museveni trappats upp. Ironiskt nog var Besigye personlig läkare till Museveni under deras gemensamma gerillakrigsdagar.

Förräderianklagelserna har att göra med att Besigye påstås ha samröre med People's Redemption Army, en gerillagrupp baserad i östra Kongo (DCR).
Dagens händelseutveckling är inget gott tecken inför valet i mars, och det bådar inte gott för den fortsatta utvecklingen mot flerpartidemokrati.

För den som vill läsa mer om läget i norra Uganda rekommenderas denna GP-artikel.

Bergelin tycker till

Är det dunkelt sagda det dunkelt tänkta?

Har funderat en del på språk och kommunikation:
Kan man tänka utan språk? Kan man tänka det man inte har ord för?
Påverkas tänkandet av det språk man talar?

I ett försök att få klarhet i kaoset googlade jag lite, och hittade följande på en lingvist-sajt:

”Den språkliga relativitetsteorin hävdar att språk förutsätter tanke, men att även tanke förutsätter språk. Vidare påstår denna teori att språket påverkar tanken och ger en världsuppfattning till sina utövare.”

Skulle alltså ugandier uppfatta världen på ett annat sätt än mig på grund av att deras språkanvändning, och därmed tänkande, ser annorlunda ut än mitt? Tänk om det är så att ju fler språk man talar, desto mer av verkligheten kan man sätta ord på och ta in.
Helt plötsligt ter sig Språka på Serbokroatiska som en dörr till nya världar. Borde liksom lärt mig mer franska än: Excusez-moi pour être en retard!

Hur det än ligger till med förhållandet mellan ord och tanke, så kan man ju i alla fall känna det man inte har ord för. Som om det skulle vara mindre frustrerande …

Dagens länk: Babel Fish

Failure to communicate

- Could you drive me to the Swedish Embassy?

- Yes!

- Do you know the way?

- Yes!

[Efter en kvarts färd i okänd riktning.]

- Are you sure you know where the Embassy is?

- No.


Jo visst, det är klart att det är business, och att det ofta handlar om mat för dagen.
Men även om man bortser från fattigdomsaspekten finns där något annat. Något som gör att det upplevs som ytterst pinsamt att svara ”Nej”, eller ”Jag vet inte”, på en fråga.
Det handlar om värdighet. Det ses som ovärdigt att inte veta, och ugandierna är ett mycket värdigt folk.

Som sagt, man vill ju vara smart och ha koll på läget …

I brist därpå beundrad …

Det är läskigt hur nära sammankopplad självkänslan är med hur man presterar på jobbet. Det är väl därför som den där ”ny på jobbet-känslan” är så förhatlig.
För det tär på egot att vara den som ställer de dumma frågorna, att för femte gången behöva fråga vad den där förkortningen står för, att inte kunna sitt eget telefonnummer … Man vill ju vara smart och ha koll på läget.
Men värst är nog ändå skammen över att man liksom borde veta bättre. Veta bättre än att låta sitt värde och välbefinnande styras av vad man presterar, men nej då …

Men så helt plötsligt vänder det. Man börjar få överblick, man löser problem och känner sig nästan lite professionell. Storslaget! Icke desto mindre är ens nyvunna självkänsla byggd på prestation. Förrädiskt, javisst … men gott känns det!
Inte konstigt att folk blir utbrända.

The more or less Honourables …

Ugandierna gillar verkligen sina titlar. De senaste dagarna har jag bevittnat ett antal seminarium med parlamentariker från olika partier, och är man parlamentariker i Uganda så förväntar man sig att bli tilltalad Honourable. Har man dessutom skrivit en avhandling tilltalas man Honourable Doctor. Skulle man där utöver råka ha ett förflutet i det militära blir det riktigt kul… En av parlamentsledamöterna tituleras nämligen Honourable Colonel Doctor.
Inte undra på att mötena drar ut på tiden!

Långt ifrån alla ugandiska politiker är dock speciellt ärbara. Uganda är ett av världens mest korrumperade länder, vilket visserligen bidrar till att göra politik till en synnerligen lönsam sysselsättning, men utarmar landet totalt.

En helt klart mindre honourable politiker i Ugandas historia är Idi Amin. Även han hade en förkärlek till titlar. Eller, vad sägs om den här:

"His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular."

Soft och balanserad kille, den där Idi.

Dagens blogg: Erina forever

Ful som stork

Efter moget övervägande har jag i dagarna utsett Ugandas fulaste djur. Länge låg babianen bra till för en för en förstaplacering, i synnerhet bakifrån, men konkurrens kom från oväntat håll. Från varenda trädtopp och lyktstolpe i Kampala hörs den skräna, den osedvanligt fula Maraboustorken. Lätt igenkännlig på att den i mätt tillstånd ser ut att ha pungen under hakan.

Inte undra på att Marabou bytte ut storkeländet mot ett M.