Clap your hands!

Är just hemkommen från en par workshops på den ugandiska landsbygden. Intressant på många vis! Ugandierna har nämligen utvecklat en egen workshopkultur, som skiljer sig avsevärt från den svenska.
Det verkar funka ungefär så här: Man anländer ungefär två timmar efter utsatt tid, oftast med ett stort leende på läpparna. När det hela äntligen drar igång förväntas det vara avsatt rejält med tid för invigningstal och presentationer. Alla skall helst komma till tals och få berätta vem man är och var man kommer ifrån. Sedan är det dags för att gemensamt bestämma ordningsregler: Skall mobiltelefonerna vara avstängda eller i tyst läge, och vem skall se till att de andra passar tiden? Oftast väljer man även en speciell workshop-clap, en speciell handklappningskombination för att visa uppskattning när någon talat. Innan seminariet kan börja förväntas föredragshållaren leda en så kallad ”ice breaker”. Det kan vara en sång, gärna med rörelser till, eller en liten lek. Very SMU!

Sedan är det dags för te och samosas.