Dagens boktips!

I Magnus Malms fantastiska bok Viskningar från Katakomberna finns ett utdrag ur en text av Hjalmar Söderberg:

- Jag tror på Gud, men jag uppfattar honom inte som ett personligt väsen.

Doktor Merkel förföll angenämt överraskad.

- Å ni är panteist, charmant! En skald bör tro på gud, men på en gud som är någonting alldeles extra, och aldrig tidigare visad på cirkus, och som man aldrig riktigt kan komma underfund med. Panteistens gud är just det råmaterial som behövs till en sådan. Det är idealet för en gud. Honom kan var och en skära till efter sin egen fason. Han fattar aldrig humör, han straffar aldrig, och belönar visserligen inte heller, men tar det med ro. Och det kommer sig därav att han saknar en liten egenskap som även den enklaste bland skolgårdens busar till en viss grad består sig med - personlighet.
Detta är just det fina med honom, till en personlig Gud måste man stå i ett förhållande. Att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödiga besvär. Att vara alldeles utan är för riskabelt, därför måste man hålla sig med en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi, utan att i gengäld innebära några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person, och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.


Apropå faran med att helt förlägga Gud till det bortomvärldsliga.