Kan man häda det sekulära?

Idag damp "Is Critique Secular? Blasphemy, Injury, and Free Speech" av Talal Asad, Wendy Brown, Judith Butler, and Saba Mahmood, ner i brevlådan. Det ser ut att bli intressant läsning.
Talal Asad inleder med att reflektera över blasfemi och yttrandefrihet i ljuset av Muhammedkarikatyrerna:

"Are there any resemblances between the idea of blasphemy and the prohibitions established by secular law? Do prohibitions and protections relating to speech tell us something about the idea of "the human" defined by them? And how does the idea of the human serve to distinguish between "the religious" and "the secular"?

Vad finns det för likheter och skillnader mellan olika religiösa traditioners förståelser av blasfemi och begränsningarna av yttrandefriheten i liberala sekulära demokratier? Hur ser det heliga subjekt ut som begränsningarna i yttrandefriheten är tänkta att skydda? Vilken antropologi ligger till grund för "den okränkbara individen" inom liberalismerna?