James Davison Hunters nya bok To Change the World - The Irony, Tragedy, & Possibility of Christianity in the Late Modern World, har rönt en hel del uppmärksamhet. Hunter tar avstamp i det faktum att sättet på vilket vi föreställer oss och tänker på kultur, påverkar det sätt som vi försöker påverka världen. Hunter är kritisk till den idealism, individualism och pietism som han menar utgör den förhärskande kultursynen inom den både den evangelikala högern och vänstern i USA. I dessa cirklar framställs kungsvägen till att påverka världen, och att vinna "kulturkriget", som att vinna människors "hearts & minds" och att påverka deras värderingar. Hunter menar att denna strategi är naiv och felaktig , och frågar retoriskt (ur en intervju i Christianity Today ):"How is it that American public life is so profoundly secular when 85 percent of the population professes to be Christian? If a culture were simply the sum total of beliefs, values, and ideas that ordinary individuals hold, then the United States would be a far more religious society. Looking at our entertainment, politics, economics, media, and education, we are forced to conclude that the cultural influence of Christians is negligible. By contrast, Jews, who compose 3 percent of the population, exert significant cultural influence disproportionate to their numbers, notably in literature, art, science, medicine, and technology. Gays offer another example. Minorities would have no effect if culture were solely about ideas, but that’s clearly not the case."Hunters poäng är att kultur är så mycket mer än tankar, ideér och värderingar. Kultur är också institutioner, nätverk och relationer. Kort sagt, kultur är infrastruktur! Med detta perspektiv tecknar Hunter en teologi om påverkan, makt, offentlighet och politik.
Själv har jag bara hunnit ett kapitel i boken, men det finns en läsvärd recension och en mycket intressant intervju mellan Hunter och av James K.A Smith att tillgå hos The Other Journal. En föreläsning med Hunter kan dessutom avlyssnas här.
2 kommentarer:
jättespännande!
det var nog delvis ett exempel på hur det här ska ta sig uttryck i praktiken som jag fiskade efter i min uppsats om frisinnet (fast jag hade inte lyckats formulera det för mig själv då):
"This emphasis on antithesis and the critique of Constantinianism makes Hunter deeply sympathetic to the neo-Anabaptists (150-166). Indeed, this is one of the most refreshing, even courageous aspects of his book. However, Hunter’s model of faithful presence also cuts against what he takes to be the weakness of the neo-Anabaptist paradigm. When he’s speaking against the Religious Right/Left, Hunter emphasizes that Christians are called to faithful presence rather than Constantinian dominance. But when he turns to the neo-Anabaptists, Hunter emphasizes that Christians are called to faithful presence rather than sectarian absence or withdrawal."
'“A theology of faithful presence,” he concludes, “obligates us to do what we are able, under the sovereignty of God, to shape the patterns of life and work and relationship—that is, the institutions in which our lives are constituted—toward a shalom that seeks the welfare not only of those of the household of God but of all”'
Eller man skulle kunna säga "Sök din stads bästa!"
får man kopiera den där boken eller?
Sure :) Vore kul att köra en bokcirkel! Det finns mycket intressant att samtala kring här, i synnerhet kring "faithful presence" och vilka gemensamma ytor som kan identifieras mellan en kristen föreställning om "stadens bästa" och en sekulär dito.
Pax,
jb
Skicka en kommentar