John wants to win, I just want to survive!

I ett fantastiskt samtal mellan John Milbank och Stanley Hauerwas, lett av Luke Bretherton,  tydliggörs centrala skillnader mellan Hauerwas och Milbanks teologi. I utdraget nedan ber Bretherton dem redogöra för hur de uppfattar varandras metod och tillvägagångssätt:

SH: I try to avoid the language of declension exactly because I think the church always finds itself in tension with the world. And so, it is not like we ever got it right. I use broad historical analysis to help me give a diagnosis of the world in which I now have to negotiate being a Christian, but I don´t want to take it over. John wants to take it over!

LB: Do you want to respond there, John? 

JM: Oh no. I definitely want to win, no question. It is absolutely right. There´s nothing wrong with winning. Just because Christianity is about peace, charity and humility, and so on doesn´t mean we don´t want to win. But precisely because we want those virtues to win we want them to prevail and to transform the world. That´s just the program of salvation as far as I am concerned. The church has suffered to long from a sort of false consciousness that turns loosing and the apparent inevitability of loosing into a kind of kenotic following of Jesus. It is not, it is a lie!

SH: I didn´t say I wanted to loose, I wanted to survive!
--

Samtalet i sin helhet återfinns här: "Theological Reflections on Being a Theologian and the Task of Theology". 

... 

Om phyleteism

"... to say we are a ‘Christian nation’ is to confuse what it means to be a Christian with what it means to be British and this is to confuse the ‘nation’ for the church. In theological terms this confusion has a name: it’s called ‘phyletism’ and was condemned by the Synod of Constantinople in 1872 as a heresy.  What the Synod was condemning was a move whereby national identity and ecclesial identity become synonymous such that to be Greek is to be Orthodox and vice versa."

Luke Bretherton, tillträdande professor i teologisk etik vid Duke (Hauerwas arvtagare?), reder ut begreppen och kommer ut som Kristdemokrat. Bretherton finns även på twitter som @WestLondonMan

Gemensamma nämnare

God politisk jul!

På juldagens förmiddag roade jag mig med att titta igenom ett antal jultal från diverse statsöverhuvuden, regeringschefer, och kyrkoledare. För stats- och regeringschefer tycks det obligatoriska jultalet utgöra både en lockelse och en utmaning. Lockelsen ligger sannolikt i möjligheten i att för ett par ögonblick få framstå som trygg och enande landsfader genom att få adressera undersåtarna från en position höjd över vardagens politiska käbbel. Julen behandlas här som en tid för att lägga den splittrande politiken åt sidan för att istället fokusera på sådant som uppfattas som enande, okontroversiellt och opolitiskt. Svårigheten består dock i att tala om julen i ett förment neutralt perspektiv, och om vad denna högtid egentligen handlar om. Det vill säga utan att ta den specifika tradition, ur vilken julen härstammar och blir begriplig, på allvar. Resultatet blir därför oftast en tunn soppa av plattityder och sentimentalitet.

Det finns förstås olika strategier för att komma runt detta dilemma. Man kan till exempel välja att fokusera på ett alternativt ämne som alla förväntas sluta upp bakom och därigenom skapa en känsla av gemenskap och samhörighet. Till exempel: våld i nära relationer (Reinfeldt), alla som är ensamma (Kungen), landets ekonomi (Kanadas premiärminister), stöd till militär trupp i utlandet (Obama), eller familjen - (Drottning Elizabeth).

Det finns något komiskt i det faktum att det är världens politiska ledare som bidrar till avpolitiseringen av julens budskap genom att reducera det till att handla om varma känslor, glitter i barns ögon, och tid med familjen. Enligt kristen traditionen är julen dock långt ifrån opolitisk. Den handlar nämligen om ankomsten av en ny politisk regim - Guds rike.
N.T Wright uttrycker detta väl: 

"Well, you may say, I didn’t expect to be told about empires and money and wars when I came to church tonight. I expected to hear lovely things that would make me feel good inside. But that’s the trouble with how we’ve treated Christmas these many years: we’ve screened out the emperors, and so we’ve missed the point of the angels. The Christmas story, like Isaiah’s prophecy, isn’t about an escape from the real world of politics and economics, of empires and taxes and bloodthirsty wars. It’s about God addressing these problems at last, from within, coming into our world – his world! – and shouldering the burden of authority, coming to deal with the problems of evil, of chaos and violence and oppression in all their horrible forms. And only when we look hard at those promises and come to grips with what they really mean are we able to grasp the real comfort and joy that Christmas does truly provide. Otherwise we are purchasing a spurious private comfort at the inflated cost of allowing the rest of the world to continue in its misery."

Carl Schmitt

Intressant artikel i dagens SvD om Carl Schmitt och "den och postpolitiska liberala toleransens återvändsgränder".

Mixed bag

- Vad händer om en präst i Svenska kyrkan hävdar att:

"Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!" 

Kyrkans tidning rapporterar och Marie Demker reflekterar klokt med anledning av domkapitlets beslut.

- En adventspredikan av Stanley Hauerwas.

- Benedict XVI om rättvisans rötter:

"In this world of ours, in which, despite the profession of good intentions, the value of the person, of human dignity and human rights is seriously threatened by the widespread tendency to have recourse exclusively to the criteria of utility, profit and material possessions, it is important not to detach the concept of justice from its transcendent roots. Justice, indeed, is not simply a human convention, since what is just is ultimately determined not by positive law, but by the profound identity of the human being. It is the integral vision of man that saves us from falling into a contractual conception of justice and enables us to locate justice within the horizon of solidarity and love(6).

We cannot ignore the fact that some currents of modern culture, built upon rationalist and individualist economic principles, have cut off the concept of justice from its transcendent roots, detaching it from charity and solidarity: “The ‘earthly city’ is promoted not merely by relationships of rights and duties, but to an even greater and more fundamental extent by relationships of gratuitousness, mercy and communion. Charity always manifests God’s love in human relationships as well, it gives theological and salvific value to all commitment for justice in the world”."

Årets julklapp?

Bara Zizek kan skriva en bok om Hegel på 1200 sidor och ge den titeln Less Than Nothing.

William Connolly om problemen med sekularism

"... for secularists, religion is safely relegated to the private realm only because secularists also contend that there is an independent way of reaching authoritative public agreements without recourse to the diverse religious faiths of citizens. The problem is that different secular sects nominate different instruments to fill this role, and each instrument diverges significantly from the others on what that authoritative practice is or could be. Some place their faith in the dictates of public reason, others in deliberative consensus, others in transparent procedures, others in implicit contractual agreements, and others in a ‘‘myth’’ of equality citizens accept as if it were ontologically grounded. None of these images of public life folds the reflexivity needed into faith-practices themselves. They do not, in my view, because they pretend to identify a forum above faith through which to regulate diverse faiths. If the nobility of secularism resides in its quest to enable multiple faiths to co-exist on the same territory, its shallowness resides in the hubris of its distinction between private faith and public reason."

Vries, Hent de, och Lawrence Eugene Sullivan. Political theologies: public religions in a post-secular world. Fordham Univ Press, 2006., 292

The Theologico-Political Problem

"What constitutes the political, and how does its classical and modern regime moderate or mitigate the age-old relationship between reason and revelation, which, in the history of Western thought, has been variably characterized by antagonism, analogy, co-dependence, and multiple attempts at reconciliation and amalgamation?"

Vries, Hent de, och Lawrence Eugene Sullivan. Political theologies: public religions in a post-secular world. Fordham Univ Press, 2006., 53

Skolan förkunnar alltid, frågan är bara vad

"Prästerna får inte förkunna. Det har Skolverket slagit fast. Men då måste Skolverket förklara på vilket sätt de firanden som äger rum i en helt vanlig kommunal skola idag inte är förkunnande."

Lovisa Bergdahl gör ett klokt inlägg i följetongen om skolan och adventsfirandet.

Forska på Charles Taylor?

- Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion i Göteborg söker doktorander.

- Konferens om och med Charles Taylor med anledning av hans 80-årsdag. Första gången jag på allvar övervägt att besöka Quebec.

Oops

Jag har, som Hauerwas skulle uttryckt saken, ingen anledning att ifrågasätta huruvida Rick Perry är en uppriktig kristen. Hans pr-film visar dock hur lite uppriktighet har att göra med att vara kristen. Eller för att citera Perry själv: I believe in the name of the father, the son and the... uhh... what's that third one? uhh... oops!

via Cold Lazarus

Dagens dualism-diss

"There is a perennial temptation that haunts all thought, a temptation that is dangerous for most discourse, but terminal for theology, namely, to parse existence in terms of dualisms: transcendence/immanence; natural/supernatural; sacred/profane; philosophy/theology, and so on."

[...] 

"In the West, we are used to the sophomore question “do you believe in God?” but such a question is no longer tenable. Why not? Quite simply, the idea of nature, the idea of the purely natural is a fiction,  ..." [...] "We cannot ask if people believe in God, nor if this or that experience is divine or religious, thus presuming there can be an experience that is not divine, just as we have presumed in asking the question about belief in God, that people make sense outside God, and moreover, and even more tellingly, that language makes sense outside theology. Let me spoil the ending, it does not."

Connor Cunningham - Natura pura, the Invention of the Anti-Christ: A Week With No Sabbath

A folly to the French

"There is a carnivalesque quality about a faith for which the whole cosmos is at stake in the gift of a cup of water.  The Son of Man sweeps majestically down on the clouds of glory only to inquire prosaically whether you have visted the sick and fed the hungry.  Conventional Messiahs tend to make their entrance into the national capial in bullet-proof limousines with police outriders, not on a donkey.  Jesus is presented as a sick joke of a Saviour.  Yet the Christian gospel sees in such humdrum activity as clothing the naked the foretaste of a transfiguration of the earth, one which is folly to the French.  The exceptional and the everyday are not divided domains, as they are for the disciples of Lacan."

Terry Eagleton, The Trouble With Strangers: A Study of Ethics, 292-3.  via Sublunary sublime

St. Augustine never had to vote in conclave

I en scen i andra avsnittet av tv-serien The Borgias, som knappast är en reklamfilm för den medeltida katolska kyrkan (serien marknadsförs under devisen Sex. Power. Murder. Amen.), återfinns nedanstående dialog som utspelar sig dagen innan kardinalerna skall rösta om vem som skall bli ny påve efter Innocentius VIII:

Johannes Burchart: The rules are clear. No outside contact is permitted under any circumstance.

Rodrigo Borgia: But you must know that Cardinal Versucci's digestion is very delicate.

Johannes Burchart: Which is why he has rabbit baked in milk.

Rodrigo Borgia: Ah. Good. And... Cardinal Piccolomini...

Johannes Burchart: Uh... Suckling pig with rosemary.

Rodrigo Borgia: Indeed. The well-being of the curia... is of the greatest importance. As Vice-Chancellor, their health is my concern. Mens sana in corpore sano.

Johannes Burchart: I think St. Augustine might disagree with you. He extolled the virtues of fasting.
Rodrigo Borgia: St. Augustine... never had to vote in conclave.

Nice and simple

George Buttrick was a famous preacher and professor. Once he was riding on a plane and scribbling a lot of notes. The fellow next to him asked him what he was doing. Buttrick told him, “I’m a preacher, preparing Sunday’s sermon.”
“Ah, religion,” the man replied. “‘Do unto others as you would have them do unto you.’ That’s my religion. Nice and simple. That’s how I like it.”
“I see,” said Buttrick. He kept working.
Some time later he turned to his neighbor and asked, “So what do you do for a living?”
“I’m an astrophysicist,” said the man. “I teach astronomy at a university.”
“Ah, astronomy,” Buttrick replied. “I see. ‘Twinkle, twinkle little star.’ That’s how I like my science. Nice and simple.”

 Via Arni Zachariassens blogg.

Charles förklarar varför Dilsa har fel om sekularismen

Den liberala debattören Dilsa Demirbag Steen (@DilsaDSten) twittrade nyligen det misstänkt medvetet provokativa tweetet:
"I sekularismen får vi alla plats".
Jag svarade lite lamt att den intressanta frågan är hur den antropologi som döljer sig bakom "vi" ser ut. Nedanstående utdrag belyser på ett mer fullödigt sätt varför Dilsa har fel:

“Dessa [Hegels tankar om gemenskap och Anden] framstår som gåtfulla bara för att vi står under inflytande från de atomistiska fördomar som har spelat så stor roll i det moderna politiska och kulturella tänkandet. Vi kan anse att individen är vad hon är i abstraktion från sin gemenskap bara om vi föreställer oss henne som organism. Men när vi tänker oss en mänsklig varelse menar vi inte enbart en levande organism, utan en varelse som kan tänka, känna, besluta, röras, reagera, träda i förbindelse med andra. Allt detta innebär ett språk, olika därmed förbundna sätt att uppleva världen, tolka sina känslor, förstå sitt förhållande till andra, till det förflutna, framtiden, det absoluta och så vidare. Det är det särskilda sätt på vilket människan inordnar sig i denna kulturvärld som vi kallar hennes identitet.

Ett språk och de därmed förbundna distinktioner som ligger bakom vår erfarenhet och vår tolkning kan dock bara växa fram i och upprätthållas av en gemenskap. Det vi i denna mening är som mänskliga varelser är vi bara i en kulturell gemenskap.”

[...]

"När jag säger att ett språk och de därmed förbundna distinktionerna bara kan upprätthållas av en gemenskap tänker jag inte enbart på språket som kommunikationsmedium, det vill säga at vår erfarenhet kunde vara helt privat och bara behövde ett offentligt medium för att överföras från en människa till en annan. Istället är det faktiskt så att vår erfarenhet är vad den är och delvis formas genom det sätt på vilket vi tolkar den, och detta har i hög grad att göra med de begrepp som står oss till buds i vår kultur. Men vad mera är, många av våra viktigaste erfarenheter skulle vara omöjliga utanför samhället eftersom de förbinds med syften som är sociala. Dit hör till exempel erfarenheten av att delta i en rit eller i samhällets politiska liv, att glädja sig med hemmalagets seger eller ta del av nationens sorg efter en död hjälte och så vidare."

Charles Taylor. Hegel och det moderna samhället. Röda bolaget, 1988. s. 113

Zizek om liberalismens dilemma

” … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment.Without any “organic” social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as “common decency” (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or “harassing” each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as “the fight against all forms of discrimination.”If there are no shared mores in place to influence the law, just the bare fact of subjects “harassing” other subjects, then who - in the absence of such mores - will decide what counts as “harassment”?”

[...]

" The ideological coordinates of such a liberal multiculturalism are determined by the two features of our "postmodern" zeitgeist: universalized multiculturalist historicism (all values and rights are historically specific, any elevation of them into universal notions to be imposed onto others is cultural imperialism at its most violent) and universalized "hermeneutics of suspicion" (all "high" ethical motifs are generated and sustained by "low" motifs of resentment and envy - say, the call to sacrifice one's life for a higher Cause is either a mask for manipulation by those who need war to sustain their power and wealth, or else a pathological expression of masochism - and this either/or is an inclusive vel, that is, both terms can be true at the same time).

There is a problem with this liberal vision of which every good anthropologist, psychoanalyst, or even perspicuous social critic like Francis Fukuyama, is aware: it cannot stand on its own, it is parasitic upon some preceding form of what is usually referred to as "socialization," which it simultaneously undermines, thereby cutting off the branch on which it is sitting."

--

Slavoj Zizek - Liberalism as Politics for as Race of Devils

Om språkets betydelse för en kristen debattör

I en artikel i Dagen den 16/11 reflekterar Daniel Grahn kring frågan Vad  är en kristen debattör? Grahn listar i artikeln ett antal goda egenskaper som han menar en kristen debattör eller opinionsbildare bör besitta. Jag instämmer i flera av dessa, men tror att nedanstående stycke behöver problematiseras:

“Kunskap, är nödvändigt. En kunskap som kan översätta bibliska sanningar till vår tids verklighet, med argument som alla kan ta ställning till. "Så säger Herren", eller "Enligt Guds ord" fungerar inte när dessa auktoriteter inte anses vara det. Argumenten måste komma från vår kultur, och den kontext vi befinner oss i. Här går många bort sig.

Språket, är också en avgörande faktor. Att ha ett ordförråd som ger tyngd, men inte blir religiöst eller exkluderande. Det får heller inte vara för akademiskt, men ändå trovärdigt. Svår balansgång.”

Jag håller med om att språket är en avgörande faktor, men av delvis andra skäl än Grahn menar. Grahn tycks mena att språket utan problem kan skiljas från kunskapen om verkligheten. Jag skulle vilja invända att eftersom vårt språk formas i dialog med de vi samtalar med, och språket i sin tur formar vår syn på verkligheten, bör vi vara vaksamma på att det språk vi använder kan bära med sig antaganden om verkligheten som vi egentligen inte ställer oss bakom. Det är mot denna bakgrund som jag reagerar mot några av Grahns skrivningar.

Föreställningen att det går att översätta kristen tro till ett sorts “neutralt” icke-religiöst språk är problematisk. Det finns nämligen inga neutrala språk. Alla språk hör hemma i en kultur som återspeglar dess värderingar och syn på verkligheten. Alla språk är i denna mening “religiösa” eller “exkluderande”. När Grahn skriver att “argumenten måste komma från vår kultur”, så finns det en uppenbar risk att vi gör vår egen kultur, och vad som är acceptabelt för “den moderna människan”, till horisont och begränsning för kristen tro. Men, som den amerikanska teologen Stanley Hauerwas formulerat saken: kyrkans uppgift är inte att göra evangeliet begripligt för den moderna världen, utan att göra den moderna världen begriplig för evangeliet. Hauerwas poäng är att det är världen som skall förstås i ljuset av evangeliet, inte tvärtom. 

Att bli kristen är precis som att lära sig ett nytt språk. Med det nya språket kommer nya begrepp som hjälper mig att förstå och se världen i ett nytt ljus. Detta är en lång och svår träningsprocess som är nära förbunden med den egna identiteten. Kyrkan kallar denna språkträning för lärjungaskap, och är en av svensk kristenhets största utmaningar. 

Vi känner nog alla av pressen att uttrycka vår tro på ett sätt som låter tolerant mot de som tror annorlunda. Vi kanske säger något i stil med: “Som kristen tror jag att Jesus är vår väg till Gud, men att andra traditioner har sina vägar till Gud”. Jag menar dock att detta är ett exempel på dålig “kristendomska”. Ett försök till ett mer “grammatiskt korrekt”, eller ett mer genuint kristet, svar bör rimligen börja med insikten om att vi bekänner Gud som treenig, och att Jesus, den andra personen i treenigheten inte bara är en väg, utan själv Gud. Problemet är att vi tror oss kunna prata om “gud” i allmänhet. Poängen är dock att vi som kristna inte känner “gud” i allmänhet, utan bara Gud som treenig, uppenbarad för oss i Jesus Kristus. Detta är inte teologiska spetsfundigheter, utan hör till grundkursen i “kristendomska”. 

Jag menar att en god och genuint kristen debattör tillfullo måste behärska “kristendomska”. Detta innebär bland annat att sluta oroa sig för att man låter “religiös”. Den populära föreställningen att vi måste översätta vår tro till ett förment sekulärt språk i syfte att vara inkluderande, är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella sekulära språket. Att tala kristendomska betyder dock inte att de som pratar andra språk inte kan förstå vad som sägs. Man kan nämligen prata utmärkt kristendomska med både arameisk, engelsk, och svensk dialekt.  Detta kräver dock ihärdig träning, och platsen för denna språkträning är kyrkan. Det är i gudstjänstens liturgi; genom predikan, tillbedjan, sång och textläsning, som vi formas till att tala “kristendomska” flytande. En sådan träning är oundgänglig för den som vill vara en god och genuint kristen debattör!

“Tell me how you classify and I’ll tell you who you are.”
- Roland Barthes

Zizek´s theopolitical imagination

"In mid-April 2011, the Chinese government prohibited on TV, films, and novels all stories that contain alternate reality or time travel. This is a good sign for China. These people still dream about alternatives, so you have to prohibit this dreaming. Here, we don’t need a prohibition because the ruling system has even oppressed our capacity to dream. Look at the movies that we see all the time. It’s easy to imagine the end of the world. An asteroid destroying all life and so on. But you cannot imagine the end of capitalism."

(...)

"Communism failed absolutely, but the problems of the commons are here. They are telling you we are not American here. But the conservatives fundamentalists who claim they really are American have to be reminded of something: What is Christianity? It’s the holy spirit. What is the holy spirit? It’s an egalitarian community of believers who are linked by love for each other, and who only have their own freedom and responsibility to do it. In this sense, the holy spirit is here now. And down there on Wall Street, there are pagans who are worshipping blasphemous idols. So all we need is patience."

Slavoj Zizek´s Wall Street speech in transcript

Agamben on secularization

"In this sense, secularization operates in the conceptual system of modernity as a signature that refers back to theology. Just as, according to canon law, the secularized priest had to wear a sign of the religious order he had once belonged to, so does the secularized concept exhibit like a signature its past belonging to the theological sphere. The way in which the reference operated by the theological signaure is understood is decisive at every turn. Thus, secularization can also be understood [...] as a specific performance of Christian faith that, for the first time, opens the world to man in its worldliness and historicity. The theological signature operates here as a sort of trompe l'oeil in which the very secularization of the world becomes the mark that identifies it as belonging to a divine oikonomia."

Giorgio Agamben, The Kingdom and the Glory: For a Theological Genealogy of Economy and Government (Stanford University Press, 2011), 4

Rowan Williams om moral och transcendens

Can we make sense of morality without a religious notion of a transcendent or supernatural being?
I think that, to make sense of unconditional rights or claims, we need to be clear that there is such a thing as universal human nature and that it has some intrinsic dignity or worth. To try and ground this independently of the idea of a transcendent source of value seems to me not finally feasible. People do, of course, make such claims, and do so in good faith, but I don't see how you can define a universally shared, equal, independent-of-local-culture-and-habit conception of human flourishing without something more than a pragmatic or immanent basis.
In other words, I think morality ultimately needs a notion of the sacred - and for the Christian that means understanding all human beings without exception as the objects of an equal, unswerving, unconditional love.

Läs resten av intervjun med Rowan Williams här!

Krossad vetenskapsoptimism

John Gray sågar Pinkers vetenskapsoptimism i The Prospect magazine.

"Pinker’s attempt to ground the hope of peace in science is profoundly instructive, for it testifies to our enduring need for faith. We don’t need science to tell us that humans are violent animals. History and contemporary experience provide more than sufficient evidence. For liberal humanists, the role of science is, in effect, to explain away this evidence. They look to science to show that, over the long run, violence will decline—hence the panoply of statistics and graphs and the resolute avoidance of inconvenient facts. The result is no more credible than the efforts of Marxists to show the scientific necessity of socialism, or free-market economists to demonstrate the permanence of what was until quite recently hailed as the Long Boom. The Long Peace is another such delusion, and just as ephemeral."

Skall människan förstås som frukt eller äpple?

”The problem with particular laws for particular ethnic/religious groups is that not all people experience themselves as belonging to a particular ethnic/religious community – so apart from people belonging to groups, there should be “universal” individuals who just belong to the state law. Apart from apples, pears, and grapes, there should be a place for fruits as such.”

Slavoj Zizek  - Multiculturalism, the Reality of an Illusion 

...
För ett "människan som äpple"-perspektiv. Se Arne Rasmussons artikel Människan i allmänhet finns inte.

"Atheism has become Pepsi to the Coke of religion"

Luke Bretherton skriver om den nya humanismens och ateismens religiösa ambitioner:

The sense in which religion and by implication atheism was simply a passing stage on the way to a new rationalistic outlook freed from religious baggage seems to have dissipated. Instead, a new confessional atheism has emerged, one ready to hawk its wares in the religious marketplace and compete for the souls of children.

Rather than a critique of religion from which the religious can learn, we find a "wannabe civil religion" that depends for its appeal on the continuance of the very thing it claims to replace. It has become an alternative rather than a critique.

Rather than a prophetic witness, disabusing humans of our illusions and idolatries, atheism has become Pepsi to the Coke of religion. To paraphrase the New Testament: what does it profit atheism to gain the whole world and lose its own soul?

Påve mot positivism

Via I Think I Belive hittade jag ett intressant utdrag från Benedikt XVI tal vid hans besök i den tyska förbundsdagen nyligen. Talet, som är värt att läsa i sin helhet, finns här!

Where positivist reason dominates the field to the exclusion of all else – and that is broadly the case in our public mindset – then the classical sources of knowledge for ethics and law are excluded. This is a dramatic situation which affects everyone, and on which a public debate is necessary. Indeed, an essential goal of this address is to issue an urgent invitation to launch one.

The positivist approach to nature and reason, the positivist world view in general, is a most important dimension of human knowledge and capacity that we may in no way dispense with. But in and of itself it is not a sufficient culture corresponding to the full breadth of the human condition. Where positivist reason considers itself the only sufficient culture and banishes all other cultural realities to the status of subcultures, it diminishes man, indeed it threatens his humanity.

I say this with Europe specifically in mind, where there are concerted efforts to recognise only positivism as a common culture and a common basis for law-making, so that all the other insights and values of our culture are reduced to the level of subculture, with the result that Europe vis-à-vis other world cultures is left in a state of culturelessness and at the same time extremist and radical movements emerge to fill the vacuum.

Om den filosofiska nyttan av religion ...

Den berömde sociologen Peter Berger har en blogg. Senast bloggade han lite om sin syn på Jürgen Habermas, och om vad som händer när en gammal vänsterfilosof finner Gud. Sista stycket är värt att återge då det tjusigt sammanfattar Bergers kritik av Habermas syn på religion.

"Edward Gibbon, in chapter 2 of his famous history of the decline of the Roman Empire, has this to say: “The various modes of worship, which prevailed in the Roman world, were all considered by the people, as equally true; by the philosopher, as equally false; and by the magistrate, as equally useful”. When you cross the philosopher with the magistrate, you get Habermas.

Misstänker att Berger skulle säga samma sak om Zizek ...

Den minsta gemensamma nämnarens förbannelse

“Today a Christian group protects itself often by hiding its particularity, by speaking as the testimony of all good wills, by identifying itself with positions held in common, by announcing only the insignificant truths of every man.”*

Nyligen gjorde Humanisternas Christer Sturmark och prästen Annika Borg gemensam sak genom att i en debattartikel i DN hävda att kyrkan och den sekulära humanismen måste gräva ned stridsyxorna och börja samverka. För varför, frågar Sturmark och Borg, skall man dra en gräns mellan personer som tror på en Gud och de som inte gör det, när den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill?

Ja, varför skall man dra en gräns mellan kristna och ateister, när de ju egentligen bara vill uppnå samma sak; nämligen ett gott samhälle? Underförstått i detta resonemang är ju att vi alla egentligen är överens om vad som är ett gott samhälle, och om att  de kristna bara behöver skrapa av sig sin religiösa fernissa för att komma fram till samma rationella insikt som de neutrala ateisterna. 

I den gamla First Things-artikeln "Why We Can't All Just Get Along" sätter Stanley Fish ord på vad som är problemet med Sturmarks och Borgs hållning:

"For the modern liberal, beliefs are what the mind scrutinizes and judges by rational criteria that are themselves hostage to no belief in particular; for Milton, beliefs—in God or in oneself or in the absolute contingency of material circumstances—are the content of a rationality that cannot scrutinize them because it rests on them. Milton's motto is not “seeing is believing,” but “believing is seeing”; and since what you see marks the boundaries of your knowledge, believing is also knowing; and since it is on the basis of what you know—whether what you know is that there is a God or that there isn't one—that you act, believing is acting. What you believe is what you see is what you know is what you do is what you are."

Sturmark menar att Humanisterna genom sin religionskritik spelar en viktig roll som samtalspartner för kyrkan. Men Sturmarks ytliga förståelse av religion parat med hans oreflekterade upplysningstro gör att hans religionskritik inte är värd namnet. Som Stanley Hauerwas skulle ha suckat:  If only we could produce some interesting atheists. Eller som PJ Anders Linder ( @PJSvD ) uttryckte saken på twitter: "På DN Debatt i dag lyckas verkligen Sv Kyrkan och Humanisterna locka fram det sämsta hos varandra". Kanske menade han en identitetslös men behagsjuk kyrka, och en högmodig men obildad ateism, som förenas av att de båda glömt bort sina respektive berättelser?

--

* Michel de Certeau, “How is Christianity Thinkable Today?”, in Graham Ward (ed), The Postmodern God: A Theological Reader (Oxford: Blackwell, 1997), p. 291.

Sigurdson på iTunes

Hittade just en kortare föreläsningsvideo på iTunes U med Ola Sigurdson där han presenterar sin bok Det postsekulära tillståndet. Good stuff!

Beyond the Religious, Beyond the Secular?

Center för europaforskning (CERGU) vid Göteborgs universitet bjuder in till intressant konferens den 21-22 september på temat Beyond the Religious, Beyond the Secular? Political Theology and Embedded Religiosity in European Rationalism.

I´ll be there!

Blandad påse

"Postmodernity is modernity throwing up its hands in despair in the recognition that reason cannot stand firm without a heavenly anchor."

Min gamla lärare Hans Boersma lägger ut texten kring nominalismens förbannelse och ressourcement-rörelsens välsignelser.

-

"If people don’t think there is some kind of objective good that they can recognise, that they are trying to discern, then the quest for authenticity is likely to manifest itself as a quest for power and pure promotion of self for the sheer sake of self – you know, the world of iconic pop and rock stars making videos and non-music and the way this is then discussed with comically-absurd solemnity in The Guardian as if this were really culturally important."

John Milbank har en del övrigt att önska av kultur- och nöjesjournalister och Zygmunt Bauman.

-

Via @benjekman hittade jag intressanta föreläsningar av alltid eminente Rowan Williams.

Zygmunt Bauman om interregnum

"Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kal­la kriget, sade Bauman. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – ”Power”, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera. Politiken har blivit impotent, eftersom den har förblivit nationell – medan det mesta som påverkar våra liv har blivit globalt."

"För sjuttio år sedan handlade människans fruktan om en samhällsmakt som skulle förslava eller förgöra henne. Det är vad Orwells och Huxleys dystopier handlade om. I dag är det Michel Houellebecq som ger uttryck åt tidens fasa. I ”La Possibilité d’une île” har människor inga band till varandra längre och de förstår inte vad som menas i de få böcker som finns kvar som berättar om kärlek."

Zygmunt Bauman intervjuas av Maciej Zaremba i dagens DN.

Lästips!

- Zizek skriver om kravallerna i England under rubriken Shoplifters of the World Unite.

- Givet "puffarna" på baksidan (säger man blurbs på svenska?) så verkar Robert Bellahs kommande verk Religion in Human Evolution att bli en klassiker.

- Via The Immanent Frame hittar jag i ett utdrag ur den kommande Milton and the post-secular present : ethics, politics, terrorism:

There is more than a little merit to Creston Davis's claim that "the portal to theology was opened precisely because capitalism is ultimately a self-enclosed structure, and so theology gives us a way to transcend capital," a way that is "premised on relationality and not on Ego.

Se där en intressant förklaring till orsaken till "religionens nya synlighet" ...

Intellektuella ghetton

[T]he most ghettoized people of all, I’ve come to learn, are those who don’t know they grew up in a particular time and place and culture, and who think they can get to universal truths outside of particular realities and commitments. There are ghettos and then there are ghettos. The real question is not whether you grow up in a ghetto, but whether the ideas and customs and rhythms of your particular ghetto prepare you to engage other ideas and customs and life experiences without losing touch with your roots.

s. 9, Letters to a young Catholic, George Weigel.

via Iakttagelser

Agamben goes Schmitt

Carl Schmitts berömda tes om att alla centrala begrepp för att beskriva staten ursprungligen är teologiska begrepp som sedan sekulariserats, tycks ges ny näring genom den italienska filosofen Giorgio Agambens kommande bok: The Kingdom and the Glory: For a Theological Genealogy of Economy and Government.

"If power is essentially government, why does it need glory, that is, the ceremonial and liturgical apparatus that has always accompanied it?"(...) "Agamben shows that, when combined with the idea of providence, this theological-economic paradigm unexpectedly lies at the origin of many of the most important categories of modern politics, from the democratic theory of the division of powers to the strategic doctrine of collateral damage, from the invisible hand of Smith's liberalism to ideas of order and security.

But the greatest novelty to emerge from The Kingdom and the Glory is that modern power is not only government but also glory, and that the ceremonial, liturgical, and acclamatory aspects that we have regarded as vestiges of the past actually constitute the basis of Western power. Through a fascinating analysis of liturgical acclamations and ceremonial symbols of power—the throne, the crown, purple cloth, the Fasces, and more—Agamben develops an original genealogy that illuminates the startling function of consent and of the media in modern democracies."

... eller med Paul W. Kahns ord: "the state is not the secular arrangement that it purports to be"!

Milbank om kravallerna i England

John Milbank skriver intressant om både orsaken till, och politikens sätt att bemöta, kravallerna:

While if they suppose that the there is no moral, as opposed to pragmatic, reason for keeping the law - given the fundamental value of self-interest - then this is surely a conclusion that they share in contemporary England with many wealthy financiers, journalists, senior policeman and holders of government office, as the News International scandal exposed.

(...)

Here one might venture the remark that while religious people tend to see that malefactors and sinners are most of all to be pitied, secular political positions are bifurcated between a rightist and neo-pagan pure condemnation, and a leftist scientistic patronising of the wrong-doer as a sub-personal ineffective cog in a wonky machine.

När språket tar semester ...

En hemlös man misshandlades nyligen till döds av fem poliser i Orange County, Kalifornien. Enligt NY Times har FBI nu inlett en undersökning för att utreda om mannens medborgerliga rättigheter har kränkts. Denna absurda detalj fick mig att tänka på en fantastisk föreläsning om språk med Stanley Hauerwas jag nyligen lyssnade på:

I have no difficulty with rights claims that express social and legal duties. But claims of human rights as human rights involves philosophical difficulties that can not be resolved. In particular questions about what kind of human beings we need to be to have rights is very troubling in relationship to the mentally handicapped. Moreover once rights language is legitimized in the abstract, rights seems to multiply faster than rabbits . My deepest worry about rights however is how the language of rights can eviscerate more determinative moral descriptions. (...)

If you think rights are more basic than the description murder, you have an indication that the language has gone on holiday.

Inspirerad av Wittgenstein sätter Hauerwas som så ofta fingret på frågan om vilken berättelse och vilket språk som formar vår verklighet. Är det berättelsen om ett föreställt socialt kontrakt som ger individer vissa rättigheter? Eller är det berättelsen om hur Guds kärlek och nåd omfattar alla människor?

Hauerwas drar det till sin spets: "You can only act in a world you can see, and the only way you learn to see is by learning to say".

I en annan del av San Francisco

Under en joggingtur, kort efter att jag anlänt till San Francisco, fann jag mig efter ett par kilometers löpning utmed det centrala shoppingstråket helt plötsligt som förflyttad till ett avsnitt av The Wire. I San Francisco gränsar nämligen det ökända området Tenderloin till shoppingdistriktet med de stora varuhusen på Market street. Bara några kvarter från de exklusiva modehusens butiker drar de hemlösa runt på sina kundvagnar och de psykiskt sjuka irrar omkring på gatorna. Här ligger crackpundarna utslagna på trottoarerna, och langningen sker öppet i varje gathörn.

Som svensk förfäras och förundras man över hur det mitt i hjärtat av en västerländsk storstad kan finnas en sådan misär. Svenskar förknippar kanske främst socialt utsatta områden med förorter. Amerikanen uppfattar dock ”suburb” som ett högstatus-begrepp förknippat med tjusiga men identiska villaområden. Här är det i innerstaden som fattigdomen liksom brottsligheten är störst.

Men hur kan det komma sig att ett område i centrala San Francisco, där markpriserna är skyhöga, inte likt andra intilliggande områden renoverats, kommersialiserats och gentrifierats? En del av svaret hittade jag i denna intressanta artikel: Protecting and Preserving the Tenderloin - Can police Chief George Gascón clean up this San Francisco district without pushing the poor out?

Tenderloin var en gång ett vackert område med påkostade fasader. Husen tilläts dock att förfalla då det ansågs för dyrt att renovera dem. På grund av sin vackra arkitektur tilläts dock inte husen att rivas. Vidare består Tenderloins hyreshus nästan enbart av enrummare med delat badrum och kök, så kallade Singel Room Occupancy, SRO´s. Givet att husen är i uselt skick och att de är SROs är hyran billig. Att Tenderloin inte omvandlats till turistvänligt shoppingdistrikt beror dock på mer än dess arkitektur. Det beror även på en medveten politisk strategi att ta hand om stadens många hemlösa. Initiativet som kallades ”Care Not Cash”, gick ut på att betala frivilligorganisationer för att driva SROs som boenden för hemlösa. Istället för att som tidigare få 395 dollar i månaden, innebar Care Not Cash att socialbidragstagaren bara fick 59 dollar fast med mat och boende i något av dessa SROs inkluderat. Detta delvis för att säkerställa att pengarna inte spenderades på alkohol och droger.

Trots att Tenderloin av många betraktas som ett fult sår i San Franciscos stadsbild finns det en stark rörelse för att bevara områdets möjligheter till billigt boende. Något skämtsamt skulle det ur detta perspektiv vara ett dråpslag för de fattiga om konstnärer och homosexuella började bosätta sig i området. I alla fall om man får tro Richard Floridas Bohemian Gay index (se There goes the Neighborhood: How and Why Bohemians, Artists and Gays Effect Regional Housing Values).

Sannolikt kommer tillståndet i den amerikanska ekonomin avgöra takten på Tenderloins gentrifiering. För som Per Wirtén skriver i en krönika: "I ett land utan egentliga skyddsnät kommer även stadsmiljöerna snart påverkas. En hel ideologi om staden och "det urbana" faller samman med medelklassen." Själv hoppas jag att Tenderloin även fortsättningsvis skall vara en plats där fattiga har råd att bo, och att andra vägar än gentrifiering skall leda till att boendemiljön förbättras. För som David Harvey påpekat: "Ingen vill vara pittoresk kuliss till den kreativa klassen".

Sommarläsning ...

Kahn on political theology

"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18

Lex orandi, lex credendi

Ibland överträffar verkligheten ...

dikten ...

Vi är på sin höjd bara medförfattare till våra liv!

"... essential to our learning to act is that we learn to behave in a way that others can construe our actions as intelligible. In other words, the intelligibility of an action depends on the narrative continuities in an agent's life. Yet the ability to narrate my life depends on having narratives available that make my peculiar life fit within narratives of a community that direct me toward an end that is not of my own making. The intelligibility of my life, therefore, depends on the stock of descriptions at a particular time, place, and culture. I am, at best, no more than a co-author of my life."

Stanley Hauerwas redogör för Alasdair MacIntyres syn på handlande i en gammal artikel i First Things.

Kapitalism vs. kristendom?

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.

Intressant om religionsbegreppet

I en intressant debattartikel på Newsmill fortsätter diskussionen som DN startade under rubriken Religionsboom?, och där Marie Demker och PC Jersild debatterade religion och politik. Jimmy Emanuelsson driver hem poängen att vi faktiskt inte vet vad som avses med religion:

"Intressant nog är just religion förstått som "tro" en huvudingrediens i den ekumeniska liberalteologins strävanden efter att förklara religion som något allmänmänskligt. Men att primärt förstå religion som "tro" har inte visat sig varken speciellt generaliserbart, eller analytiskt fruktbart (utom möjligen i en luthersk-protestantisk kontext). Jersild verkar väldigt mån om att vakta gränserna mellan politik och religion, men skälen för detta är märkliga. Han menar att skiljelinjen är viktig då det sitter ett parti i regeringen med bakgrund i frikyrkorna - men kan inte visa på vilket sätt partiet underlåter att respektera de spelregler som finns i politiken idag. Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant."

Jag misstänker att Demker har mycket lite att invända mot Emanuelssons resonemang, och att PC Jersild är den som egentligen står i skottlinjen för artikeln. Det är problematiskt att kritisera en term som de flesta tror sig veta vad den innebär, men i själva verket har ganska vaga föreställningar om. Det blir följaktligen nära nog omöjligt att diskutera religion kontra politik då man egentligen inte vet vad som avses med religion, men ändå tror sig kunna särskilja den från politik. William Cavanaugh uttrycker problematiken med att definiera religion väl:

"Describing how flustered his students become when he asks them to write a definition of “religion,” Kimball asserts “Clearly these bright students know what religion is”; they just have trouble defining it. After all, Kimball assures us, “Religion is a central feature of human life. We all see many indications of it every day, and we all know it when we see it.” When an academic says such a thing, you should react as you would when a used car salesman says “Everybody knows this is a good car.” The fact is that we don’t all know it when we see it. A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called
“religions” are eliminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion. Many institutions and ideologies that do not explicitly refer to God or gods function in the same way as those that do. The case for nationalism as a religion, for example, has been made repeatedly from Carlton Hayes’ 1960 classic Nationalism: A Religion to more recent works by Peter van der Veer, Talal Asad, Carolyn Marvin, and others. Carolyn Marvin argues that “nationalism is the most powerful religion in the United States.”

Själv önskar jag att begreppet religion övergavs, kanske till förmån för livsåskådning eller någon annan term som inte mörkade det faktum att vi alla håller oss med föreställningar om tillvaron som vilar på icke bevisbara antaganden.