Gott nytt år?

Tillhör du en församling som firar nyår den 1:e januari? Eller har kanske din församling den svenska flaggan på väggen?
Om så är fallet kan din frälsning vara i fara!

Orden är Stanley Hauerwas och är tagna ur en provocerande och tankeväckande föreläsning om betydelsen av Jesu död och uppståndelse. Hauerwas poäng är att kristen tro genom sin assimilation den omgivande kulturen riskerar att korrumperas. Läs föreläsningen i sin helhet här!

Kyrkans nyår firas ju traditionellt den första advent. Men att racka ner på kyrkor som firar nyår natten till den 1:e januari kan ju lätt uppfattas som trams. Jag tror dock att frågan är viktig. Viktig därför att våra ritualer, traditioner och det sätt på vilket vi framhåller vissa dagar som betydelsefulla formar vår identitet och vår världsbild.

Kyrkoårets kalender påminner oss om att vår identitet som kristna är formade av en annan berättelse. Nämligen berättelsen om hur Guds rike kommit oss nära genom Jesus.

Med hopp om att ditt nya år börjat bra!

Teologi för det offentliga

Ett gäng britter har skapat en mycket intressant tankesmedja vid namn Theos. Dess syfte är att erbjuda analyser, forskning och kommentarer om religionens roll i samhället.

I deras senaste rapport skriver de:
“Many secularist commentators argue that the growing role of faith in society represents a dangerous development. However, they fail to recognise that public atheism is itself an intolerant faith position. If we pay attention to what is actually happening in the United Kingdom and beyond, we will see that religiously - inspired public engagement need not be sectarian and can, in fact, be radically inclusive. This report argues that faith is not just important for human flourishing and the renewal of society but that society can only flourish if faith is given space to makes its contribution and its challenge.”

Låter det intressant? Läs hela rapporten här!

Centrum vs. Gränser

Sist i P1:s Människor och Tro den 1/12 intervjuades författaren och retreatledaren Magnus Malm. Bland mycket tänkvärt talade han bland annat om hur vi på senare tid kommit att definiera kyrkan i termer av dess centrum, på bekostnad av dess gränser. Malm menar att de första kristna skulle ställt sig oförstående inför detta. Detta då Ceasar inte brydde sig det minsta om huruvida någon tillbad Jesus eller inte. Vad som däremot var av oerhörd betydelse för den första kyrkan var att man tog avstånd från kjejsarkulten och vägrade tillbe kjesaren.

Om detta, samt om kyrkan som motkultur, skriver min vän Emil i ett mycket intressant inlägg. Jag kände mig manad att hålla min anabaptistiska fana högt, och svarar honom med ett inlägg på re:tro.se.

Good bye, Corn Flakes!

Kanadensarna är verkligen ett gudfruktigt folk. Det visar sig inte minst genom utbudet av frukostflingor. Kan inte undanhålla er flingan Ezekiel 4:9.

"Tag vete och korn, bönor och linser, hirs och emmer, blanda det i ett kärl och baka bröd av det. Det skall du ha som föda under den tid du ligger på sidan, 390 dagar."

Good bye, Corn Flakes!

The Swedish code

Svordomar och att skämt sägs ju vara det svåraste att bemästra på ett nytt språk. Tur då att det finns litteratur att tillgå! Hittade ovanstående bild i boken The Swedish Code - What makes the Swedes so Swedish?. Förutom att svära som en riktig svensk får man lära sig att det bara är fyllisar och sinnessjuka som startar en konversation på spårvagnen.

Letar febrilt efter boken How to become a Canadian!

Världskultur für alles II

Från Centrum mot Rasisms websida:

"Kolmården har tillsammans med Kenya Airways, Löfbergs Lila och JK Safari hyrt in fem massajer under tiden 17 juli - 6 augusti, som är ute i parken på dagen och som på kvällen "dansar, sjunger och hoppar". Centrum mot rasism anser att denna verksamhet förstärker fördomar och diskriminerande strukturer i samhället."

Om Centrum mot rasism vill ha något riktigt att bita i borde de genast lämna Kolmården och bege sig till Världskulturmuseet i Göteborg!

Toby rules!

Äntligen! Det här testet har jag väntat länge på. Vilken av karaktärerna i The West Wing är du?

Världskultur für alles

Besökte för första gången Världskulturmuseet idag. Det hela var mycket förvirrande. Ta bara begreppet världskultur. Va katten är det för något? Tibetanska bönekvarnar? Baywatch?
Anyway…

Jag kan se det framför mig, hur några desperata politiker i något statligt kulturråd lagt pannorna i djupa veck inför de vikande besöksiffrorna på landets museer. Frågorna har hopat sig: Hur skall vi locka dit massorna? Hur skall vi få kidsen att gå på museum?
I ren desperation anlitade man en svindyr konsult som levererade universallösningen: Omväxling, högt tempo och interaktivitet, lite som MTV ungefär. Kidsen gillar sånt.

Och så fick det bli. Världskulturmuseet känns verkligen som anpassat för MTV-generationen.
Utställningen jag besökte hette Röster från ett globalt Afrika. Som en liten service från mig till er följer nedan utställningens innehåll:
En kapsylväska från Nairobi, några slavberättelser, mycket Bob Marley, ett tummpiano från Namibia, Voodoo på widescreen, samt trämasker från Kongo, allt i en salig röra. Till sist uppmanades man att spela ping-pong med racketar med flaggor på, och urklippta bitar av afrikanska sedlar på pingisbollarna. I kid you not!

Resultatet blir en totalt fragmentiserad upplevelse med lösryckta citat, musik- och videoklipp huller om buller, som en postmodernistisk videoinstallation ungefär. Den som frågar efter mening, sammanhang och fakta bemöts med ett överseende leende: Lille vän, mening är ju något subjektivt som vi själva är med och skapar!

Hallå, statens kulturråd! Är det så det är tänkt, att jag som betraktare och upplevare själv är en del av konstverket? Då vill faktiskt jag också ha kulturbidrag!

Acquired taste

Jag hamnade på en jazzkonsert i helgen, en mycket trevlig sådan dessutom. En trio med mycket duktiga musiker fick en gammal kyrka att svänga. Men plötsligt så händer det ...

Mitt under ett solo lägger sig musikerna helt plötsligt till med bisarra ansiktsutryck och börjar hamra till synes slumpmässigt på instrumenten. Och där sitter man och känner sig totalt utanför och oförstående, alltmedan basistens ansikte förvrids i orgastiska kramper. Konstmusiken i Vi på Saltkråkan framstod i sammanhanget som lätttillgänglig.

Vid sådana tillfällen drabbas jag av lika delar avundsjuka och trötthet. Avundsjuka på deras parallella universeum som jag inte har tillträde till, samt trötthet över introverta musiker som skiter i publiken. Jag vill inte vara utanför, jag vill förstå!

Det känns liksom inte helt tillfredställande att skönhet enbart skulle vara något som uppstod i betraktarens öga, eller lyssnarens öra. Jag känner ett behov av gemensamma referenser: Hälleflundra är godare än lutfisk, D'Angelo svängigare än tysk marschmusik och Chagalls tavlor är alltid vackrare än airbrushmålade kosmiska delfiner. Så långt är jag med.

Men så finns det ju vissa saker som anses vara extra fina, som dessutom sägs kräva något så elitistiskt som en utvecklad smak. Företeelser som jag står helt oförstående inför. Typ freeformjazz och surströmming.
Här föreligger ett missförstånd som jag en gång för alla vill gå till rätta med. Freeformjazz är en komisk konspiration av musiker som vill se hur långt de kan driva med kultureliten. Ett skämt helt enkelt.
Det är därför jag uppskattar Vi på Saltkråkan så.
Det, och så Malin förstås.

Om regnet håller i sig ...

En kaxig Jack Nicholson mot en sval Faye Dunaway i Chinatown är sommarens hetaste filmtips. Möjligen även den snyggaste postern!

Bara så ni vet ...

57 channels (and nothin' on)

Som så ofta när jag förlorat hoppet om att det skall visas något på TV som åtminstone visar en tendens till att ta tittaren på allvar, framstår P1 allt oftare som räddningen. Så var det även igår då startskottet gick för den existentiella dokusåpan Sommarhuset. Fem människor, som aldrig tidigare träffats, tillbringar en helg tillsammans i ett hus. Uppdraget är att samtala om livet. På frågan om vad som är vår tids största bristvara svarade en av deltagarna: ”En förlorad tilltro till allvaret”.
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att vår tid lider en akut brist på allvar. Vart man än vänder sig triumferar trivialiteten, medan ordet allvarlig har blivit synonymt med tråkig.

I ren protest skall jag ikväll kolla på en norsk dokumentär om en familj som lever eremitliv på Svalbard. Helt allvarligt!


Dagens låt är: 57 channels (and nothin' on) - Bruce Springsteen

Sven-Göran Burns

Min favvosvåger Greven menar med bestämdhet att mr. Burns i Simpsons måste vara släkt med Svennis.
Jag är benägen att hålla med!

Donnie krossar myter

Dagens bästa blogginlägg går till botten med myterna som omgärdar den så kallade piratdebatten. Argumentet ”Vi måste lyssna på ungdomarnas åsikter”, krossas elegant med följande motivering:

”Jag har varit ung själv och rodnar bara jag tänker på alla de idiotiska åsikter jag haft. Hade makthavarna lyssnat på ungdomarna (alltså verkligen lyssnat på dem, inte bara påstått att de gör det) hade världen i dag varit en filial till Big Brother-huset, Osynliga partiet hade haft egen majoritet och Sigge Eklund hade varit president.”

Och så finns det de som vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Jag ryser vid blotta tanken!

Den ljusnande framtid är somligas

På torget utanför mitt fönster på jobbet står en staty av Gustav II Adolf. Där genomför just nu en grupp sudanesiska flyktingar en hungerstrejk för att få asyl. Podiet runt statyn är draperad med presenningar, filtar, banderoller och plakat. Längst in i skuggan sitter de. Tysta, hålögda och utmattade.

Tio meter därifrånstår står hundratals människor, fast med helt andra plakat. I centrum står en klass nybakade studenter omgivna av familj, vänner, och släktingar. Det är ballonger, blombuketter och lövade veteranbilar överallt, och runt torget kretsar lastbilar med flaken fyllda av skränande studenter.

Jag vet inte riktigt vad jag känner ...

With the brain Left Behind

"Alla rätttroende kristna har utan förvarning ryckts upp till himlen. På jorden plågas de som lämnats kvar av krig och sjukdomar under Antikrists överinseende. Nu börjar den våldsamma kampen mellan Den Onde och Den Gode om hedningarnas själar, men det är ont om tid … för snart kommer Jesus tillbaka."

Där har ni bakgrunden i det ”kristna” tv-spelet Left Behind. På spelföretagets hemsida lockar man med säljande beskrivningar som denna:
"Conduct physical & spiritual warfare: using the power of prayer to strengthen your troops in combat and wield modern military weaponry throughout the game world."

Böckerna som blev film blir nu alltså även tv-spel. De teologiska tankegångar som utgör grunden för storyn har haft en högst begränsad spridning, fram tills dess att Left Behind böckerna kom ut.
Bibelförankrade? Sådär lagom!
Säljande? You betcha!
Författarna Tim LaHaye och Jerry Jenkins har sålt cirka 60 miljoner ex av sin romanserie, vilket är mer än till exempel John Grisham sålt.

Böckerna bygger på kontroversiella teologiska spekulationer om framtiden som på teologiskt fikonspråk kallas pretribulational premillennianism.
I korthet går dessa spekulativa föreställning ut på att alla som är kristna utan förvarning kommer att ryckas upp till himlen innan jorden drabbas av diverse krig och katastrofer under Satans överinseende. Eländet kulminerar sedan i en slutstrid i Israel, innan dess att Jesus kommer tillbaka.

Varför lanserar man ett tv-spel under kristen flagg?Moralpanik över sex- och våldsinnehållet i spelutbudet? Evangelisationsiver? Plain ol' greed? Sannolikt all of the above. Jag gissar kristnas frustration över sin egen oförmåga att få kidsen attraherade av kristen tro, i kombination med girighet.

Nu är det ju inget fel på att tjäna stålar på böcker, filmer och tv-spel. Men när innehållet bygger på dålig teologi och sätter vinstintresset före det andliga och psykologiska välbefinnandet hos läsarna/ spelarna, då är det allvarligt. Mammon och Gud i svår konflikt, således.

På samma sätt som kristen tro bör hållas långt ifrån den politiska makten för att inte korrumperas, bör den akta sig för att liera sig med nöjesindustrin. Men nu kan alltså kristna kids skjuta digitala ateister, allt medan WWJD-armbanden dinglar runt handlederna.
Det är liksom korstågen all over again, fast i virtuell form.

Vad är det då som är så problematiskt med Left Behind-fenomenet? Bortsett från att det inte finns bibelstöd för teorierna, samt att man legitimerar våldsanvändning i Guds namn, alltså.
Jag tror att våra föreställningar om framtiden påverkar hur vi lever våra liv idag. Om kristna tror att Gud kommer att överge sin skapelse och att "allt ändå kommer brinna", får detta naturligtvis konsekvenser för hur man behandlar både miljön och medmänniskor av annan trosuppfattning.

Gud undsätter mänskligheten, inte genom att rycka upp de kristna från jorden, utan genom att själv komma ner till jorden.

Sommarpratare man glömt

Så har SR släppt listan över årets sommarpratare.
För egen del saknar jag följande:

Göran Rosengren
Jan Eliasson
Anders Piltz
Jan Gradvall
Anders “Archbishop” Wejryd
Tomas Andersson Wij

Vem mer har SR glömt?

Fredagsläsning

Re:tro är en relativt ny sida som beskriver sig själva som ett öppet samtal om kyrka, mission och kultur. Där pågår just nu ett mycket intressant samtal kyrkans roll i samhället.

Begreppsförvirring

"The Emerging Church - This is a term that refers to churches attended exclusively by white people in their 20s and 30s who have at least one tattoo or body piercing. Their distinguishing characteristics are a refreshing, "up to date" interpretation of Christianity, and a reluctance to directly answer questions."

För fler belysande förklaringar av kyrkliga företeelser, kolla in Holy Office.

What goes around ...

Så var det fredag … igen. Det finns dock inget som påminner mig mer om tillvarons evinnerliga rundgång än i- och urplockning av diskmaskinen. Kladda ner tallrikar, fylla maskin, diska, tömma maskin, kladda ner, fylla, diska, tömma.... Don't even get me started on sängbäddning. Fåfängligheter! Man kan ju bli buddist för mindre.

Då jag har pinsamt lite att göra på jobbet just nu har dagen ägnats åt allt utom det jag har betalt för att göra. Nedan följer därför en lista på saker man kan göra för att fördriva tiden:

• Läsa gamla Jan Gradvall-reportage.
• Spela Jeopardy.
• Kolla in sin framtida arbetsplats.
• Lyssna på Spanarna.
• Göra ett personlighetstest.
• Läsa sågningar av Da Vinci-koden.

Skulle man fortfarande känna sig uttråkad kan man ju försöka sig på att komma ihåg vad man gjorde annandag jul. Det verkar ju vara ett konststycke.

Dagens låt är: Better Love med Luther Vandross

Trevlig helg!

Klassisk kristen tro vs. gnosticism

Är Judas evangelium ett uttryck för en tidig kristen mångfald? Är tanken att Jesus bad Judas förråda honom för att Jesus själ på det sättet skulle befrias ur sitt kroppsliga fängelse en variant av kristen teologi?

Läs Stefan Gustavssons försvar för klassisk kristen tro i dagens Dagen.

Dagens skönaste min

BBC tar fel på journalist och taxichaufför, och tar in chaffisen i studion för en liveintervju.

McLaren om Da Vinci-koden

Inom vissa kristna cirklar tycks man oroa sig alldeles förfärligt inför biopremiären av Da Vinci-koden. Oron gäller den negativa inverkan som filmen förmodas ha på folks föreställningar om Jesus och kyrkan.
Då Dan Browns blandning av fiktion och fakta inte var direkt ortodox, är oron till viss del begriplig. För den vetgirige finns det dock numera en uppsjö av böcker som söker bemöta Browns villfarelser om kristen tro.

I Sojourners senaste nyhetsbrev finns en intervju med Sverigeaktuelle Brian McLaren angående just Da Vinci-koden. McLaren intar dock ett mer avspänt förhållningssätt till Da Vinci-fenomenet, och menar att filmen kan komma att öppna upp för intressanta samtal om vem Jesus är. Ett hot mot detta ser han dock i att kristna i allmänhet inte kan sin kyrkohistoria:

“One of the problems is that the average Christian in the average church who listens to the average Christian broadcasting has such an oversimplified understanding of both the Bible and of church history - it would be deeply disturbing for them to really learn about church history. I think the disturbing would do them good. But a lot of times education is disturbing for people. And so if The Da Vinci Code causes people to ask questions and Christians have to dig deeper, that's a great thing, a great opportunity for growth. And it does show a weakness in the church giving either no understanding of church history or a very stilted, one-sided, sugarcoated version.”

Vad gäller den förmodade negativa inverkan som boken/filmen kan tänkas ha, svarar McLaren:

“The book is fiction and it's filled with a lot of fiction about a lot of things that a lot of people have already debunked. But frankly, I don't think it has more harmful ideas in it than the Left Behind novels. And in a certain way, what the Left Behind novels do, the way they twist scripture toward a certain theological and political end, I think Brown is twisting scripture, just to other political ends. But at the end of the day, the difference is I don't think Brown really cares that much about theology. He just wanted to write a page-turner and he was very successful at that. “

Jag väntar med spänning på att Left Behind-serien skall få genomgå samma teologiska granskning som Da Vinci-koden.

Förnyelse som självändamål

Nils Petter Sundgren fick nyligen sparken som filmrecensent av TV4. I en aningens bitter debattartikel i Expressen ondgör han sig över ålderssegregationen, förnyelseivern och tidsandan i allmänhet. Han beskriver ett Sverige, där:

”Modernitet och samtid blev absoluta honnörsord, kontinuitet och historiska sammanhang sattes i skamvrån. Historien började någonstans kring andra världskriget och filmhistorien med Steven Spielberg.”

Monkey business

Dagens roligaste sida.

O’boy och macka

Hemma i Sverige again. Dövar min efterhängsna jetlag med liter av efterlängtat svenskt kaffe, och O’boy och macka så klart. Denna gastronomiska välsignelse som mer eller mindre byggt min kropp. Kanske inte lika gott som cinnamon & raisin bagel, men man tager vad man haver.
Så är då studierna över för den här gången, suck! Om jag hade varit ekonomiskt oberoende hade jag nog studerat livet ut. Men man har ju fått jobb…
Jag är numera Göteborgs enda manliga kommunalrådssekreterare, och utan jämförelse den yngsta. Visserligen är det bara ett kortare vikariat, men ändå. De andra sekreterarna är rundnätta damer i 60 årsåldern som skryter över sina barnbarn, så nästa personalmöte blir säkert party.
Fast ibland känner jag mig lite som Charlie i The West Wing, ni vet han som är President Bartlets personlige hjälpreda. Det är alltså jag som säger om det finns tid i kalendern eller ej, och den som bestämmer över agendan är ju den som har makten!

Bhangra rocks!

Jag crashade min första sikhiska förlovningsfest i helgen. Glädje!
Inget saknades; mat och dryck i överflöd, bhangra musik, välansade skägg och färgglada turbaner och saris. Gladast av alla var dock de bägge gentlemännen ovan. Punjabi people know how to party!

Trygga överaskningar!

Ibland blir man grymt trött på sina playlists. Då sätter man poden på "random", i hopp om att bli överaskad. Men man vet ju alltför väl vilka låtar man har, så det funkar sådär. Man vill ju bli lagom överaskad; hitta ny musik, men inom ens egen genre. Jo, jag börjar väl bli gammal, men nu finns det en lösning på problemet (nej, inte på åldrandet). Med datorns hjälp får du höra musik som du inte visste att du gillade. Pandoras ask är full av godis!

Tack för tipset Matte!

Manchester & Skepparkrans

Jag har hittills pluggat på fyra olika institutioner; en statsvetenskaplig, en ekonomisk, samt två teologiska. Varje institution har naturligtvis haft sina speciella koder och hemliga handslag, somliga mer kända än andra. Handelsstudenters stil behöver kanske inte närmare kommenteras. Statsvetare däremot förekommer i två kategorier: Den första kategorin utgörs av dem som tidigare luffat mellan u-landskunskap och genusvetenskap, har vänstersympatier samt Che Guevara t-shirts. Den andra kategorin utgörs av dem som tidigare pluggat internationella relationer, har ”departementstjänstemannaambitioner”, och våta drömmar om Bryssel. Den senare kategorin är oftast folkpartister och klär sig som light-versioner av Handelsstudenten.

Teologerna då, hur ser de ut? Jo, det som förenar alla rättrogna teologer är manchester! Manchesterbyxan är nämligen vad den rosa skjortan var för den stilmedvetne Handelsstudenten 2002, det vill säga en del av uniformen. Vi snackar alltså bredspårig manchesterbralla medelst generös lårvidd. Till detta bärs med fördel en urtvättat t-shirt, gärna med långärmad tröja under. Extra hög status bland teologer nås om man kan uppbringa en ironisk skepparkrans.

Bara så ni vet alltså, ifall ni skulle vilja plugga teologi någon gång …

Så här i påsktid ...

Porch

Då våren står för dörren är det dags att slå ett slag för verandan, närmare bestämt den nordamerikanska verandan. Jag talar alltså inte om vår svenska inglasade mormors-veranda med pelargoner och tyllgardiner. Nej, den veranda jag vurmar för har visserligen tak, men inga väggar och befodrar dessutom spontana häng. Den är rejält tilltagen och har plats för en sliten soffa, samt gungstol. Här tillbringar men med fördel försommarkvällarna efter jobbet med att lyssna på bluegrass samt iaktta förbipasserande.

Vi lever i ständig förändring ...

”Trendgalan hypar den moderna människan som ser och anpassar sig till förändring, hela tiden, varje dag. Det är inte svårt, idag kan alla vara Trendagenter, det gäller att ha de rätta verktygen och att våga.”

Låter det lockande? Då är kanske Trendgalan 2006 något för dig!
Med risk för upprepning: När det beständiga devalveras blir vi trendkänsliga. Att leva i ständig förändring har liksom fått en ny innebörd!

Johannes Paulus bar Bonos glajjer ...

Hittade en intervju med Bono i Christianity Today.
Tolle lege!

The Devil's greatest trick

Få saker skapar sådan förvirring hos den moderna människan som Ondska som fenomen. Söndagens Filosofiska Rummet utgjorde inget undantag, då Ondska debatterades under rubriken: Finns det ondska, finns det onda människor – och föds det rentav onda bebisar?
En filosof, en psykolog och en etikforskare debatterade olika vinklar av ondska, bara för att skapa ytterligare förvirring. I synnerhet programledaren hade grava svårigheter att inse att onda handlingar kan begås av ”goda” människor. Mest komiskt var dock när man talade om vilka problem som kristna har med att förklara ondskan (om man vidhåller att Gud är god och allsmäktig). Som om ondskan skulle vara glasklar för en ateist.

”Seklets paradox är att ondskan grasserat och triumferat samtidigt som professorerna i sina föreläsningssalar har kappats om att avskaffa djävul, arvsynd och ondska.” (Läs Anders Piltz brillianta text om Den banala ondskan här)

Nej, ondskan förblir obegriplig och oförklarlig. Metafysisk. Debatten hade därför utan tvekan blivit klarare om man hade utökat panelen med en teolog av Piltz kaliber. Vi är så benägna att tro att ondskan finns utanför oss, att det är en sjukdom, eller att den kan utbildas bort. Vi gör allt för att slippa inse att vi alla har ondskan inom oss. Läs här för ett intressant undantag.

Verbal Kint hade rätt: The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist

Truckin'

Dagens truckerfråga: Varför är amerikanska truckar så mycket tuffare än europeiska?

Kreativitet vs. Koll

Kanadensare är lite bonniga, typ lite kusinerna från landet. De har ingen vidare koll på vare sig mode, musik eller mat; lite nordamerikanskt efter helt enkelt. Det hela är mycket befriande!
Det får mig att fundera på det destruktiva i vårt behov av att definiera oss själva genom våra preferenser, att försöka tycka oss till vår identitet, på vårt behov av att ha ”koll”. Här finns en skillnad mellan Sverige och Kanada.
Här blickar man inte så nervöst över axeln för att se vad ”dom andra” skall säga. Här målar man frimodigt sina egna tavlor, och hänger stolt upp dem på väggarna. När en annan försöker förklara att man inte kan måla, bemöts man med oförståelse. Vadå inte kan? Alla kan väl måla, typ. Kanada är så mycket mer oskuldsfullt och ”laid back” jämfört med den svenska kissnödiga trendkänsligheten.
När det beständiga devalveras blir vi trendkänsliga!

En guarde

Det har flyttat in en ny person i vårt hus. På hennes nattygsbord ligger en bok med titeln ”How to make friends and influence people”.
Man blir liksom lite på sin vakt ...

The twisted religion of Blair and Bush

"Once all things are equally valid, the only way to attain supremacy is through war and power. Thus does liberalism make fundamentalists out of us all."

Läs artikeln i sin helhet

Nedstämd?

Så fort jag har det minsta tråkigt, eller om jag skulle känna mig lite nedstämd, tittar jag bara på bilden ovan. Ett par sekunder är allt som krävs, sedan skakar hela jag av skratt.

Flanellskjorta och verktygsbälte

I Sverige behöver man gå i skola för att lära sig snickra och bygga hus. I Kanada har man en mycket mera avslappnad inställning till utbildning inom detta område (vilket visserligen visar sig i kvalitén på mycket av det som byggs). Här kan alla starta sin egen snickerifirma, då det enda som krävs är en flanellskjorta, ett verktygsbälte och en fyrhjulsdriven truck.

Då jag var i desperat behov av extraknäck, beslutade jag mig för att frimodigt anamma nybyggarandan. Jag begav mig till närmaste secondhandaffär och inhandlade en schysst snickaroutfit. Genom vänner kom jag i kontakt med truck-buren snickare som var i behov av hjälp. På min fråga om vad för kvalifikationer som krävdes, svarade han: ”I just need a strong back and a weak mind.”

Två dagar i veckan bygger jag nu staket tillsammans med min snickarmentor Tom.

Vi vann!

– OS-guld i hockey, nu är du väl stolt att vara svensk?
– Ehh …

Jag har aldrig fattat grejen med nationell identitet. Det känns så fattigt och krampaktigt på något sätt. Vadå, ”vi” vann? Vilken är logiken bakom att jag skulle vara stolt för att Tre Kronor vinner en hockeyturnering? Att vi har samma ariska blod i våra ådror, eller att mina skattekronor hjälpt till att bekosta deras träningsläger? Det känns liksom lite trött att anta att egenskaper, eller färdigheter i ishockey för den delen, skulle följa en nationalstats gränser. Steget därifrån till rasbiologi känns ganska litet.

Jag vet, jag låter grinig (igen). Men jag tror knappast jag blivit gladare av att stå i folkvimlet på Medborgarplatsen och sjunga ”We are the champions”. What’s the big deal, liksom?

Det lustiga är att de flesta man pratar med här beklagar att Kanada inte har någon egen historia eller egen kultur, man är ju en sån ung nation. Istället vårdar man ömt arvet av sitt europeiska ursprung, och kallar sig glatt för tyskar, svenskar eller holländare, bara för att farfars far emigrerade därifrån. Jo jo, vårt behov av rötter och tillhörighet är svårt att överskatta, men det är ju inte så att de i allmänhet kan ett endaste ord på farfars språk. Det anses bara lite fint att kunna referera bakåt i tiden och hänvisa till civiliserade europeiska rötter. Det är bara det att nationalstaten känns som ett blodbesudlat trött 1800-talsfenomen.

Nåja... Kan inte undanhålla er denna sida om en annan sorts identitet.

Trött & Frusen

Det finns två fysiska tillstånd som jag hatar med intensitet. Dessa två tillstånd har det gemensamt att jag är helt övertygad om att de kommer ge min kropp bestående skador i den stund jag upplever dem, samt att obehaget kan vara som bortblåst en kvart senare.
Jag talar om morgontrötthet och att frysa. Jag kan inte med ord beskriva den fysiska smärta det innebär att tvingas gå upp tidigt på morgonen. Då den ädla konsten att isolera hus inte tycks ha spritt sig utanför norden, är mina mornar därför dubbelt plågsamma.

Jojo, i-landsproblem tänker ni. Men kan någon förklara för mig varför det anses så ädelt att stiga upp i ottan? Varför det anses finare att vara morgonmänniska än nattmänniska? Det där är ju bara en trött kvarleva från det gamla bondesamhället. Varför vi fortfarande envisas med att ordna samhället som om vi alla vore mjölkbönder, är för mig en gåta.

Jag väljer solnedgång framför soluppgång, any day!

Inte av formbröd allenast …

Standardfrukosten här består av en halvliter svagt kaffe och en gigantisk muffin. Seriöst, hur kan man äta muffins till frukost? Min kropp skriker efter fibrer. Jag vill ha riktigt bröd!
Fullkornsbröd, tyskt lantbröd, rågkakor, anything but vitt formbröd. Filmjölk och müsli, knäckebröd och kaviar, kom tillbaka! Det där om bagels var ju bara på skoj.

På tal om vitt formbröd… kolla in Therese Bohmans fantastiska blog.

The suburban Sherpa

Lite samtidsanalys ...

The increased quantity of carry-on items for our flight through life, he says, reflects "the tendency of our society to dispense with sources of shared stability -- the long-term job, neighborhoods, unions, family dinners -- and transform us into autonomous free agents."

The Walkman, introduced in 1979, Hine says in an e-mail, "probably set the precedent; it allowed people to be physically in a space, but mentally detached. The plethora of 'communications' devices we carry are also tools of isolation from the immediate environment. And, in the words of the recruiting ad, we each become 'an army of one' carrying all our tools of survival through a presumably hostile world."
It's the perfect posture for the Age of Insecurity. We fret about our jobs, families, country, manhood or womanhood, ability to be a good parent. We believe someone is out to get us. And to get our things. So, like the homeless, we carry our stuff with us. Just in case something, or anything, happens.
If wealth is judged by freedom and freedom is the state of being unencumbered, then we are a poor and burdened people.

Läs hela artikeln här.

Hockey, hockey, hockey …

Idag var jag på min första riktiga hockeymatch … någonsin! Yup, man är ju inte någon större sportfantast direkt. Som kille finns det dock vissa saker man förväntas ha, i alla fall grundläggande kunskaper om. Dit hör till exempel: i vilka utländska proffsklubbar de mest kända svenskarna spelar, eller namnen på de senaste bilmodellerna. Få ämnen får mig därför att känna mig så omanlig som när sport eller bilar kommer på tal.

Anyway, i mitt livs första hockeymatch möttes Vancouver Canucks och Columbus. Det hela var mycket underhållande. Det var målrikt och gott om slagsmål, allt ackompanjerat av trallvänliga melodier på elorgel.

Jag vet numera att Tvillingarna Sedin, Markus Näslund och Mattias Öhlund, alla spelar i Vancouver Canucks. Det ger hår på bröstet inför kommande grabbkvällar.

Matchen slutade 7-4. Go Canucks!

Walk the line

Record Company Executive: Your fans are gospel folk, Johnny. They're Christians, and they don't wanna hear you singing to a bunch of murderers and rapists, tryin' to cheer 'em up.

Johnny Cash: Then they ain't Christians.


Dagens låt: Johnny Cash - Folsom Prison Blues

My five cribs

- Om du fick välja fem ställen på jorden där du fick ha någon form av boende, vilka platser skulle du välja?

- Hmm…vilken bra fråga!

- Tack, tack.

- Jag skulle utan tvekan slå ner mina bopålar i den italienska myllan, förmodligen i trakterna av Toscana. Ett större hus med stort kök, fett bibliotek och en veranda med utsikt över den tillhörande vingården, skulle det vara.
Om jag mot förmodan skulle tröttna på den lantliga idyllen skulle lyckosamt nog lägenheten på Manhattan stå redo för lite urban life.
Whistler skulle stå som bas för allehanda alpina aktiviteter, men om kylan blev för isande fanns ju strandhuset på North Shore, Oahu tillhands för värme och vågor.
Men närmast hjärtat skulle nog ändå sommarhuset i Bohuslän ligga. Någonstans emellan Käringön och Fjällbacka skulle den svenska sommaren insupas.

Vakna, vakna!!

Hyfsat artiga

Ibland lyser det brittiska arvet igenom hos kanadensarna. I synnerhet när det gäller artigheten. Maken till trevliga människor hittar man nog just bara i England, eller kanske i Japan.
Man vadå artiga, tänker ni. Jo, ta bussåkning till exempel. Precis innan man skall stiga av, vänder man sig mot chauffören och säger ett högt och ljudligt, Thank you!
Prova det ni, på 7:ans spårvagn!

Frikyrklig identitet

För den som är uppvuxen i en frikyrka och funderar på vad som är bra, respektive mindre bra i det frikyrkliga arvet, rekommenderas denna blog.

Befodra bagelbakande

Hur kommer det sig att det är så svårt att få tag i bagels i Sverige?
Jag förstår inte hur jag kunnat leva mitt liv utan tillgång till detta brödbakningens mästerverk.
Lätt rostad, med smak av kanel och russin, med ett tjockt lager cream cheese, utgör den numera en oproportionerligt stor del av min kostcirkel.

När jag kommer hem skall jag bli bagelns apostel i Sverige.

Omväxling

Fyra på eftermiddagen kan man sitta hemma och läsa
kyrkohistoria
då kan en vän ringa och föreslå
kvällsskidåkning
då blir man glad
40 minuter senare kan man stå på toppen av ett berg

Which rationality?

”… two rival systems and are able to recognize that the applicability of certain of the concepts in the one scheme of belief precludes certain concepts in the other scheme from having application, it does not follow that the substantive criteria which govern the application of those concepts – the standards, that is, by which truth or falsity and rational justification or the lack of it are judged – cannot differ radically.”

Ehhh. Jo men precis … det verkar ju rimligt!

Jag är fantastiskt sömnig. Sitter i skolans bibliotek och försöker läsa, men har tuggat samma mening minst 10 gånger nu. Gårdagskvällen ägnades åt stadens konstmuseum, natten åt att måla vardagsrummets väggar … röda. Hur kan man välja rött som vardagsrumsfärg? Jag får stresseksem efter fem minuter. Jag blev dock nedröstad med 3 mot 1 i färgvalet. Demokrati och estetik är en bad combo!

Igår kom dock solen fram efter veckor av regn, och jag kan nu bekräfta att Vancouver har en topp-tre-placering på min lista över fantastiska städer.

Ett oändligt antal apor

”Om man sätter ett oändligt antal apor framför ett oändligt antal skrivmaskiner, kommer förr eller senare någon av dem att skriva en roman av Shakespeare.”

Detta och liknande påståenden brukar användas för att påvisa att, om slumpen får härja fritt under obegränsad tid, så kan vad som helst inträffa; som universums uppkomst till exempel. ­

Olika teologiska traditioner har skiftande syn på möjligheten att nå kunskap om Gud genom att betrakta skapelsen. Somliga menar att man kan nå kontakt med Gud genom naturen, medan andra menar att man möjligen kan sluta sig till Guds existens, men inte till hans karaktär.

Själv tycker jag det är otroligt svårt att tänka sig att universum skulle ha uppstått av en slump. Men hur välorganiserad, fungerande och beundransvärd världen runtomkring oss än är, så går det alltid att invända att: Om inte skapelsen hade varit så välorganiserad, fungerande och beundransvärd så hade inte heller vi varit där för att iaktta just detta.

Hur vi tolkar vår omvärld har nog mest att göra med vår förförståelse. Så visst "förtäljer himlarna Guds ära", men bara för den som redan är kristen.

Vad gäller de imaginära apornas sinne för god litteratur, så pågår sedan 2002 ett experiment där man genom att koppla ihop en mängd datorer och använda dem som slumpgeneratorer, simulerar apornas litterära strävanden framför fiktiva skrivmaskiner. De slumpvisa tangenttryckningarna jämförs sedan mot Shakespeares samlade verk. Bästa resultatet hittills är 24 bokstäver ur andra delen av Henrik den IV: "RUMOUR. Open your ears;”

The Monkey Shakespeare Simulator

Om vätska

En egenskap som tycks värderas högt här, är förmågan att ignorera regn. Det ses som macho att med obesvärad min gå runt med flanellskjorta i ösregn. Paraply är för töntar!

Om man vill smälta in på gatorna i Vancouver är dock den viktigaste accessoaren en kaffetermosmugg. Kaffet är dock lika sorgligt som det amerikanska. Det är nog därför som muggarna är så stora, då det krävs ett par liter för att få i sig tillfredställande mängd koffein. Men varför läskmuggarna på McD är så gigantiska är mera svårbegripligt.

Vidare kan man fundera på hur det kommer det sig att det i ett land som Kanada inte någonstans finns vattenkranar med ”blandare”. Istället finns det en kran för varmt och en kran för kallt. Som i mormors sommarstuga ungefär. De första minuterarna i duschen, innan man fått in rätta temperaturen, är därför högst plågsamma.

Death Cab om vätska:
Sorrow drops into your life through a pin hole
Like a faucet that leaks, there is comfort in the sound
And while you debate half empty or half full
It slowly rises, your love is gonna drown

Förövrigt kan meddelas att det odlas vin i British Columbia. Riktigt gott vin dessutom!

Hav & Berg

Det regnar för den 27:e dagen i sträck. Det tidigare rekordet var på 25 dagar, men nu börjar till och med Vancouverborna tröttna. Men det spelar ingen roll, för ibland lättar molntäcket något och man kan skymta bergstopparna som omger staden. På sätt och vis påminner staden om Göteborg; havet i väster och en älv som delar staden i en nordlig och en sydlig del. Det är bara det att Vancouver är så oändligt mycket mer storslaget.

Vancouver känns ungefär som en tredjedel Starbucks, en tredjedel Sushi och en tredjedel Gore-Tex. Här trängs de amerikanska kedjorna med japanska och kinesiska restauranger, 30 procent av vancouverborna är faktiskt Asiater. Folk går dock endast i undantagsfall klädda i kimono, utan ser istället ut att komma direkt från vandringsleden eller skidbacken. Allt är väldigt ”outdoorish”.

Tillsammans med en snickare, en datatekniker och en pokerspelerska delar jag ett gammalt hus i stadsdelen Kitsilano. ”Kits” känns lite som SoHo, NY, fast med den skillnaden att det finns stränder några kvarter bort. På sjuttiotalet bodde här mest konstnärer och musiker men med tiden blev hippiekvarteren till, ja just det, yuppiekvarter.

Det känns lyxigt att åter vara student. Under fyra månader skall jag gräva ner mig i teologistudier. Att döma av litteraturlistorna är jag rädd att jag aldrig kommer komma upp igen, men intressant skall det bli.