Andarna vaknar, det är en fröjd att leva. Den som tvekar kan ju slå upp debattsidan i dagens Dagen. På ett och samma uppslag återfinns där tre mycket intressanta inlägg som på olika sätt berör kyrkan, sekulariseringen och nationalstaten.
Emil Mattsson tackar i sitt eminenta debattinlägg Gud för sekulariseringen och menar att vi som kristna måste sluta att påtvinga andra människor kristna värderingar. I det tacket vill jag stämma in! Ju mer kristna värderingar skiljs från staten, desto större chans har kristen tro att bli den befriande kraft den är tänkt att vara. Men när kristen tro går i par med makt och tvång korrumperas den. Evangeliet kommer underifrån och måste tas emot frivilligt, aldrig påtvingat ovanifrån.
Något oväntat delar dock Yada yada ut dagens ros till Sverigedemokraterna. Detta för att de i sin artikel tydliggör vad som händer när förment tal om kristna värden paras med värdekonservatism och nostalgiskt tal om nationalstaten; kristna värden åtskilda från Kristus stelnar till en omänsklig värdekonservatism.
Kanske kan man förstå vissa kristnas ropande efter “kristna värderingar” i lagstiftningen som ett uttryck för församlingens kris. När man upplever att församlingen misslyckats med att gestalta Guds rike, försöker man i stället i ren desperation lagstifta fram detsamma.
Men, som Björne Erixon skriver på samma uppslag:
”Kristendomens framtid vilar ytterst i dens händer som genomborrades på korset. Ur politisk svaghet föds andlig kraft, identitet och trovärdig kristendom.”
Amen!
tisdag, mars 20, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
1.Vilka värderingar ska lagstiftningen bygga på?
2.Och hur gör man som kristen politiskt aktiv om kristna värderingar inte ska ligga till grund för lagstiftning (och därmed det man driver politiskt?)Om min kamp för global rättvisa hämtar inspiration/grundar sig i de värderingar jag finner vara vägledande i den gyllene regeln och Jesu ord om "det du gjort för en av dessa mina minsta..." etc. Hur gör jag?
Tilläggas kan att jag dock helt håller med i risken att lagstifta fram det man önskar och ber att fler ska få upptäcka och då också vilja följa (naturligtvis helt frivilligt). Här måste man naturligtvis vara mycket vaksam. Jag vill absolut inte heller ha någon statskyrka, dissar nationalstaten, tycker inte att samhällen kan vara kristna etc.
Men dessa åsikter kan jag ju iof grunda i "kristna värderingar". Hur ska det ni (du och Emil) egentligen gå till i praktiken?
Hjälp mig förstå, bitte!
Julia
Julia,
1: Självklart är det inte en värdeneutral stat jag vurmar för, då detta varken är möjligt eller önskvärt. Men de värderingar som jag tror att de flesta kan enas om som goda värderingar att bygga ett samhälle på är ju sällan specifikt kristna, dessa värden återfinns ju i en mängd kulturer och religioner. Oavsett om man är kristen, buddist eller ateist finns det en gemensam nämnare för vad vi anser vara ett gott samhälle.
Jag vill se ett samhälle ordnat, inte efter specifikt kristna värderingar, utan ett samhälle som ger så stor frihet som möjligt åt människor att leva i enlighet med sin kultur/ religion/ övertygelse. Sedan kan man ju alltid diskutera gränsdragningsfrågor …
2. Hur gör man som kristen politiskt aktiv om (specifikt)kristna värderingar inte ska ligga till grund för lagstiftning?
Tja, man fortsätter väl sitt arbete för vad man som kristen uppfattar som ett gott samhälle för alla, men med den vissheten att vissa frågor inte blir begripliga utan en kristen världsbild och således inte hör hemma i parlamentet, utan i församlingen.
Som jag ser det är det församlingen som utgör basen för det verkligt intressanta politiska arbetet. Det är med denna gemenskap som bas vi kan leva ut den annorlunda/ specifika kristna etiken i dess fullhet.
Något i den stilen tänker jag … men jag håller fortfarande på att mejsla ut min position. Hur tänker ni?
Kraften fullkomnas i svaghet.
Skicka en kommentar