You gotta serve somebody

På en gudstjänst jag besökte nyligen sjöngs en sång med refrängen "Det är bara i Din vilja som min frihet är". Jag har inte riktigt kunnat släppa denna strof sedan dess.

Kanske beroende på att allt tal om frihet idag handlar om frihet ifrån något, så kallad negativ frihet. Oftast talar man ju om frihet i termer av frigörelse från strukturer, kulturer, religioner och auktoriteter. Kort sagt, frihet från allt som kan tänkas att begränsa vår handlingsfrihet eller självbestämmande.

Att som kristen säga sig ha funnit frihet genom att underordna sig Guds vilja ter sig då som en ren självmotsägelse. Men detta är vad kristen tro alltid har hävdat; att vår vilja inte är fri, utan så skadad att vi är oförmögna att göra det vi egentligen vill. Luther som i böcker som Om den trälbundna viljan betonade vår oförmåga att göra det goda, definierade synd som "Incurvatus in se", människans inkrökthet i sig själv. Utlämnade åt vår egen frihet kröker vi oss in i oss själva och är oförmögna att vända oss utåt. Men paradoxalt nog är det först när vi underordnar oss och tjänar som vår inkrökthet kan börja hävas.

Den intressanta frågan är alltså vilken sorts frihet vi skall sträva efter, och hur vi vill använda den? Frihet och rättvisa är ju inte självförklarande begrepp, utan kräver en tradition eller en berättelse för att fylla dem med innehåll.

Med Stanley Hauerwas ord:

"[W]e must first experience the kingdom if we are even to know what kind of freedom and what kind of equality we should desire. Christian freedom lies in service, Christian equality is equality before God, and neither can be achieved through the coercive efforts of liberal idealists who would transform the world into their image."

Kanske är det som Bob Dylan sjunger, att valet inte står mellan att tjäna eller att inte tjäna, utan mellan vem vi väljer att tjäna.

You gotta serve somebody!