Om doktrinen om sekularism som sedan länge reglerat den offentliga arenan, vilar på felaktiga epistemologiska upplysningsprinciper om en autonom, universell, rationalitet, som med rätta övergetts, hur skall då relationen mellan religion och den offentliga arenan se ut?
Är det då ens möjligt att föra ett "offentligt samtal", eller skulle vi vara utlämnade åt en kakafoni av olika språk och traditioner?
Finns det ett sätt att behålla det sekulära (förstått som statens neutralitet i frågan om vad som är "det goda livet"), utan att för den skull hemfalla åt sekularism (förstått som doktrinen att den offentliga arenan skall regleras av en neutral, icke-religiös, sekulär rationalitet)?
Bör vår samtid i så fall kännetecknas av en strävan mot post-sekularism snarare är post-sekularitet?
Många frågor blir det ...
fredag, mars 20, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bra skrivet. Jag har själv funderat i just dessa banor. Jag kritiserar gärna sekulariteten, men ha samtidigt svårt att tänka alternativ. Vem ska bestämma gränser, spelregler, vem som får vara med och inte? //Peter
Hej
Du delar alltid mycket intressanta tankar och citat.
Din definition av sekularism som du använder skulle jag gärna använda i min uppsats.
Vart har du funnit den? Eller är det ditt ordval?
Tack!
Det där resonemanget om sekularismen
kan man nog finna på lite varstans ... bland annat i "Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World" ed. Hent de Vries, där bland annat Talal Asad skriver om "the secular
as a social ontology" eller "the shifting web of concepts making up the secular" jämfört med "secularism as a political doctrine".
Skulle tippa på att dessa tankar finns mer utvecklade i Asads "Genealogies
of Religion" och "Formations of the Secular", som jag ännu inte kollat in.
Om du ger mig din mailadress skall jag maila dig en överaskning ...
Tack!
Ska kolla upp dina tips.
magnusbramer@hotmail.com
Skicka en kommentar