torsdag, juli 22, 2010

Milbank vs. Demirbag Sten

Forne chefredaktören på DN, Svante Nycander, hävdade i två debattartiklar under den gångna veckan att liberalismen har en svag ställning i det svenska kulturlivet. Ja, du läste rätt ... en SVAG ställning! Ett påstående som rönt en del uppmärksamhet i twitter- och bloggosfären. Bäst skriver Andreas Johansson Heinö:

"Nycander har fel när han påstår att vi har ett "antiliberalt kulturklimat" men är ändå något väsentligt på spåren." (...) "För att bli bra krävs nämligen en rejäl motståndare att stångas mot. Liberalismens stora problem är att idéerna har segrat ihjäl sig. Alla håller med och de få som säger emot är lätta att avfärda som extremister och tokstållar. Så istället för att utvecklas i kreativ fejd med briljanta marxister, konservativa och, jodå, de finns nog,
postmodernister, får alltför många liberala debattörer idag istället ägna sina bästa år åt att fladdra med fjädrarna inför en skrattspegelversion av motståndare vars argument de själva förvrängt ..."
Det finns dock en växande kritisk skara som pekar ut problemen behäftade med liberalismen. Den tyngsta kritiken framhåller att liberalismen vilar på en falsk och förlegad föreställning om det neutrala universella förnuftet, och därmed att "Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar"). Ett annat problem för liberalismen är att den, tvärtemot sitt fagra tal om frihet, ofta begränsar såväl individers som kollektivs handlingsfrihet (Exempelvis respekten för att det finns olika sätt att hälsa på varandra, eller respekten för en familjs önskan att själva få undervisa sina barn).

Den brittiske teologen John Milbank skulle kunna tjäna som en "motståndare att stångas mot" för de liberaler som idag tycks saknas stimulerande motstånd. Milbank skrev nyligen en liten krönika om den liberala demokratins totalitära tendenser och det absurda med att upphöja valfriheten till det allt annat överskuggande värdet. En av den svenska liberalismens flitigaste förkämpar, Dilsa Demirbag-Sten, skrev också hon nyligen en krönika; om Frihetens arv. En debatt mellan Demirbag och Milbank kunde ju vara en roande tillställning, och skulle kanske låta så här:

Demirbag:
"Låt oss återgå till principen att kollektiv och religioner inte har några exklusiva rättigheter och att den minsta minoriteten i ett samhälle är individen. Liberalismen är det enda alternativet som erbjuder oss en framtid och samhällsgemenskap som bygger på rätten till friheter. "

Milbank:
"... if the ultimate thing to be respected is simply individual security and freedom of choice, then almost any suspensions of normal legality can tend to be legitimated in the name of these values."

Demirbag:
"I en demokrati värd namnet finns det inte plats för positiv särbehandling av trosutövare, som till exempel att ge en muslimsk man rätt att vägra skaka hand med en kvinna genom att åberopa islam."
Milbank:
"... there is not some original aggregate of isolated individuals. To the contrary, people forever form micro-social bodies, and governments should treat people not according to formal abstraction but as they are - in regions, metiers, local cultures, religious bodies, etc. Hence, it will be impossible peaceably to accommodate Islam within Europe if the State does not treat with Islam as a "political" body, and not just as a mass of individual believers - a notion which is foreign to Islam itself."


Och så vidare ....

...
Jag drömmer om en politisk debatt som tar sin utgångspunkt i frågan om vad det är att vara människa, och som inte räds frågorna om vad som är sant och vad som är gott.

2 kommentarer:

Ola Berg sa...

Men vad Milbank inte besvarar är den underliggande frågan Demirbag och jag och andra liberaler ställer: Med vilken rätt används tvångsmakt?

Det liberala politiska projektet att värna individens rätt syftar ju inte till att isolera individerna, utan till att göra precis det som Milbank säger: "form micro-social bodies".

Men individens rätt krävs för att sådana sammanslutningar ska vara FRIVILLIGA.

Den identitetspolitik Milbank förespråkar bygger tvärtom på att en individ aldrig kan avsäga sig delar av sin region, sin "kultur" eller sitt "religiösa kollektiv" ("religious body"). Det är inga frivilliga sammanslutningar.

Tvångsmakten ("government") ska alltså enligt Milbank behandla folk i första hand som delar av dessa grupper, antingen människor inom grupperna vill det eller ej. Antingen dessa människor själva definierar sig i de termerna eller ej.

Det är sådant som visar att liberalismens projekt för att frita individen fortfarande behövs. Inte för att individen blir fri först när den är ensam, utan för att rätten att välja grupperingar är ett skydd mot förtryck.

Josef Bengtson sa...

Hej Ola,

Vad kul med respons!

Frågan om tvångsmakt är intressant, men jag ser inte hur den frågan skulle vara mer problematisk att besvara för ex Milbank, jämfört med för en liberal.

Frågan som ju liberaler sällan besvarar är ju frågan om vems föreställning om vad det innebär att vara människa som ligger till grund för de rättigheter man värnar.

Jag menar här att avsaknaden av en förställning om det goda inte behöver vara mindre våldsam än att ha en explicit föreställning om detsamma. I den moderna liberalismen finns ju inte några, i strikt mening objektiva normer, då mänskliga rättigheter ju endast betraktas som en juridisk överenskommelse . Om det inte finns något utöver den mänskliga viljan och våra juridiska arrangemang, så är det ju den starke (i form av politisk manipulation av folket etc.) som är den enda källan till värderingar. Liberalismen blir därmed som jag ser det en makt-filosofi där bara the ”will to power” återstår.

Konfronterad av rivaliserade åsikter av isolerade individer faller liberalismen tillbaka på institutionella arrangemang som påtvingar en utilitaristisk ordning, tömd på föreställningar om det goda eller tankar om ett vägledande telos. Priset för ”individens frihet” blir därmed en blindhet eller ointresse för kulturell skillnad.

Vad jag vänder mig emot är att liberaler pratar om individer och individers rättigheter i allmänhet, utan att tillstå att det är deras specifika och kulturella föreställningar som de torgför. Att sätta upp ”individ” och ”kultur” som motsatser är bara möjligt i den liberala kultur som Demirbag-Sten tillhör. I majoriteten av världens samhällen anses det givet att en person inte kan skiljas från sitt sociala sammanhang.

Oj vad lång det blev :)
Med hopp om fortsatt samtal!