Blue Christmas

Det spelas julsånger i Kampala. Det är en märklig känsla att lyssna på "Let it snow" i 30-gradig värme. Den rätta stämningen vill liksom inte infinna sig.
Funderar på att fixa min egen julblandning i år, något i den här stilen:

Donny Hathaway - This Christmas
Stevie Wonder - Someday at Christmas
James Taylor - In the bleak midwinter
Joni Mitchel - River
Ron Sexsmith - Maybe this Christmas
Shawn Colvin - Christmas time is here
Josh Rouse - Christmas with Jesus

Fler förslag mottages tacksamt!

Den bästa av alla jordiska drycker

Hur kommer det sig att ett land vars exportinkomster till över 90 procent kommer från kaffe, är i total avsaknad av kaffekultur? Fatta frustrationen att passera milsvida kaffeplantage för att vid framkomsten bli serverad Nescafé. Ugandierna själva verkar dock fullkomligt nöjda med frystorkat. Poor fellas!

Som det stod på farmors gamla kaffekanna: Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker.

It’s a hard knock life

Lämnade Kampala för att ge mig ut på landsbygden. Bort från staden och ut i det vilda Afrika; den röda jorden, byarna, boskapen och vidderna. Vart man än vänder sig ser man kvinnor som jobbar. Det sliter på fälten, de kånkar vattenkärl och barn, och säljer frukt längs vägarna. Vad männen gör är fortfarande något oklart för mig.

Det kvittar hur ofta man hör hur många av alla människor på jorden som lever på mindre än en dollar om dagen. Det går liksom ändå inte in, tills man ser hur folk kämpar för att försörja sina familjer. Här finns inga socialbidrag eller sociala skyddsnät, bortsett från familj och släkt. Mitt i allt det vackra slås jag av hur livet för de allra flesta är en kamp för överlevnad.

Kravaller i Kampala II

Jag satt på mitt hotellrum och tittade på nyheterna. Det rapporterades om plundring och vilda upplopp på grund av att Besigye arresterats. Det kändes sjukt att via BBC få reda på vad som pågick mindre än en kilometer från där jag bor. Så, korkat eller ej, jag begav mig dit för att se med egna ögon.

När jag närmade mig domstolen där Besigye befann sig började det sticka i ögonen av tårgas. Hela staden hade stannat upp. Folk stod hopträngda i grupper längs gatorna, lyssnades på nyheterna från små radioapparater. Längre bort kunde jag se hur demonstranterna försökte göra framryckningar, allt medan kravallpolisen brutalt slog ner dem. Så plötsligt händer något, skottlossning, några börjar springa. Sekunder senare springer alla i vild flykt bort från polisen. Göteborgskravallerna kändes som sommarkollo i jämförelse.

Det är något hemskt som händer när en stor grupp människor enas i raseri. Allt förnuft och all medmänsklighet försvinner på ett ögonblick, och ersätts med en djurisk flockmentalitet.

Tidigare i år drog flera länder tillbaka delar av sitt bistånd till Uganda, på grund av att president Museveni tog bort mandatperiodsbegränsningen, och i praktiken gjorde sig själv till President for Life. Det finns anledning att tro att dessa länder nu kommer skära ytterligare i biståndet. Detta för att markera mot vad många anser vara ett försök av Museveni att genom falska anklagelser sabotera sin främste politiske motståndares valkampanj.
Visst, det är föredömligt att internationella aktörer reagerar och visar att de bevakar situationen. Men, som vanligt är det de fattiga som drabbas när det skärs i biståndet.

Vad gäller kravallerna så hade BBC rätt, som vanligt …

Dagens länk: BBC News

Kravaller i Kampala

Det luktar tårgas och brända däck. Under eftermiddagen har det varit upplopp på gatorna i Kampala, då anhängare till Rtd Col Dr Kizza Besigye drabbat samman med kravallpolis. Orsaken till detta är att Besigye häktats, anklagad för förräderi och våldtäckt. Mannen med de många titlarna är ledare och presidentkandidat för FDC, det största oppositionspartiet, och den ende som kan utmana den sittande presidenten Museveni. Besigye återvände nyligen till Uganda efter att ha levt i landsflykt sedan han förlorade det senaste valet. Allt sedan dess har ordkriget i media mellan honom och Museveni trappats upp. Ironiskt nog var Besigye personlig läkare till Museveni under deras gemensamma gerillakrigsdagar.

Förräderianklagelserna har att göra med att Besigye påstås ha samröre med People's Redemption Army, en gerillagrupp baserad i östra Kongo (DCR).
Dagens händelseutveckling är inget gott tecken inför valet i mars, och det bådar inte gott för den fortsatta utvecklingen mot flerpartidemokrati.

För den som vill läsa mer om läget i norra Uganda rekommenderas denna GP-artikel.

Bergelin tycker till

Är det dunkelt sagda det dunkelt tänkta?

Har funderat en del på språk och kommunikation:
Kan man tänka utan språk? Kan man tänka det man inte har ord för?
Påverkas tänkandet av det språk man talar?

I ett försök att få klarhet i kaoset googlade jag lite, och hittade följande på en lingvist-sajt:

”Den språkliga relativitetsteorin hävdar att språk förutsätter tanke, men att även tanke förutsätter språk. Vidare påstår denna teori att språket påverkar tanken och ger en världsuppfattning till sina utövare.”

Skulle alltså ugandier uppfatta världen på ett annat sätt än mig på grund av att deras språkanvändning, och därmed tänkande, ser annorlunda ut än mitt? Tänk om det är så att ju fler språk man talar, desto mer av verkligheten kan man sätta ord på och ta in.
Helt plötsligt ter sig Språka på Serbokroatiska som en dörr till nya världar. Borde liksom lärt mig mer franska än: Excusez-moi pour être en retard!

Hur det än ligger till med förhållandet mellan ord och tanke, så kan man ju i alla fall känna det man inte har ord för. Som om det skulle vara mindre frustrerande …

Dagens länk: Babel Fish

Failure to communicate

- Could you drive me to the Swedish Embassy?

- Yes!

- Do you know the way?

- Yes!

[Efter en kvarts färd i okänd riktning.]

- Are you sure you know where the Embassy is?

- No.


Jo visst, det är klart att det är business, och att det ofta handlar om mat för dagen.
Men även om man bortser från fattigdomsaspekten finns där något annat. Något som gör att det upplevs som ytterst pinsamt att svara ”Nej”, eller ”Jag vet inte”, på en fråga.
Det handlar om värdighet. Det ses som ovärdigt att inte veta, och ugandierna är ett mycket värdigt folk.

Som sagt, man vill ju vara smart och ha koll på läget …

I brist därpå beundrad …

Det är läskigt hur nära sammankopplad självkänslan är med hur man presterar på jobbet. Det är väl därför som den där ”ny på jobbet-känslan” är så förhatlig.
För det tär på egot att vara den som ställer de dumma frågorna, att för femte gången behöva fråga vad den där förkortningen står för, att inte kunna sitt eget telefonnummer … Man vill ju vara smart och ha koll på läget.
Men värst är nog ändå skammen över att man liksom borde veta bättre. Veta bättre än att låta sitt värde och välbefinnande styras av vad man presterar, men nej då …

Men så helt plötsligt vänder det. Man börjar få överblick, man löser problem och känner sig nästan lite professionell. Storslaget! Icke desto mindre är ens nyvunna självkänsla byggd på prestation. Förrädiskt, javisst … men gott känns det!
Inte konstigt att folk blir utbrända.

The more or less Honourables …

Ugandierna gillar verkligen sina titlar. De senaste dagarna har jag bevittnat ett antal seminarium med parlamentariker från olika partier, och är man parlamentariker i Uganda så förväntar man sig att bli tilltalad Honourable. Har man dessutom skrivit en avhandling tilltalas man Honourable Doctor. Skulle man där utöver råka ha ett förflutet i det militära blir det riktigt kul… En av parlamentsledamöterna tituleras nämligen Honourable Colonel Doctor.
Inte undra på att mötena drar ut på tiden!

Långt ifrån alla ugandiska politiker är dock speciellt ärbara. Uganda är ett av världens mest korrumperade länder, vilket visserligen bidrar till att göra politik till en synnerligen lönsam sysselsättning, men utarmar landet totalt.

En helt klart mindre honourable politiker i Ugandas historia är Idi Amin. Även han hade en förkärlek till titlar. Eller, vad sägs om den här:

"His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular."

Soft och balanserad kille, den där Idi.

Dagens blogg: Erina forever

Ful som stork

Efter moget övervägande har jag i dagarna utsett Ugandas fulaste djur. Länge låg babianen bra till för en för en förstaplacering, i synnerhet bakifrån, men konkurrens kom från oväntat håll. Från varenda trädtopp och lyktstolpe i Kampala hörs den skräna, den osedvanligt fula Maraboustorken. Lätt igenkännlig på att den i mätt tillstånd ser ut att ha pungen under hakan.

Inte undra på att Marabou bytte ut storkeländet mot ett M.

The white mans burden

I helgen besökte jag i Rwanda. Gröna böljande kullar, sjöar, vulkaner och gorillor.
Det var i detta paradisiska land som en miljon människor hackades ihjäl under tre månader 1994. En miljon människor … på tre månader! Man försöker förstå … Varför? Hur kom det sig att ingen ingrep? Vad sysslade FN med? Hur går man vidare, som drabbad, som förövare, som land?
Ondskan är väl alltid obegriplig, men den ter sig än svårare att fatta i ett land som på ytan ter sig så lugnt och vackert.

Det är bekvämt att se på folkmordet som ett krig mellan två etniska grupper, Hutu och Tutsi. Men motsättningarna mellan dessa grupper är, som så ofta när det gäller Afrikas mörka sidor, en konsekvens av kolonialismen: Godtyckligt dragna gränser, favoriserande av vissa etniska grupper, ekonomisk utsugning och förtryck. Redan 1926 införde belgarna etnisk registrering av hutuer och tutsier.

Och hur agerade då kyrkan mitt i detta helvete? En av de större kyrkorna i landet organiserade sina stift och församlingar efter etnisk uppdelning. Kyrkan fick folk engagerade på söndagarna, men misslyckades med att genomsyra etniska relationer och bringa försoning. Hur skapas en kyrka som förmår att stå emot den världsliga makten?

Dagens filmtips: Hotel Rwanda

De dimhöljda bergens gerillor

Jag var i norra Uganda för en tid sedan, i Gulu närmare bestämt. Det är här som Herrens Motståndsarmé (LRA) härjar. Denna gerillarörelse sprider skräck genom att plundra, kidnappa, våldta eller döda alla som kommer i dess väg. Norra Uganda är totalt förlamat av dess härjningar, då närmare två miljoner människor lever i så kallade IDP-camps (Internally Displaced Persons).

Dessa läger tillkom efter att regeringen beslutat att ingen längre fick bo kvar i sina byar. Detta bland annat för att göra det svårare för gerillan att rekrytera (läs: kidnappa). Förhållandena i dessa läger som ligger utefter vägarna är vidriga. Folk saknar mat, rent vatten och medicin, dessutom terroriseras de av den Ugandiska armén som är satt att beskydda dem. Maktlösheten och frustrationen är total!

Det enda som var komiskt med resan till Gulu var att se den osannolika mängden av NGO:s och hjälporganisationer som verkade där. När jag frågade om det fanns någon som samordnade deras verksamhet blev dock svaret: It’s like herding cats!

Dagens lästips: Uprooted and Forgotten: Impunity and Human Rights Abuses in Northern Uganda

Kroppskontakt

Det finns få saker som kan få en inbunden nordbo så ur balans som när någon bryter de sociala koder som rör kroppskontakt. Ta en sån enkel sak som ett handslag. Den västerländska normen säger: fast och bestämt, och definitivt inte längre än tre sekunder.

The African way is different! Det börjar som ett vanligt handslag, men sedan höjer båda personerna händerna och greppar runt varandras tummar, för att sedan avsluta med det vanliga handslaget. Very gangsta, indeed!
Ofta kan man bli stående ett helt samtal igenom hållande varandras händer, allt medan man förhör sig om hur det står till med den andres hälsa, familj och boskap. Att en man och en kvinna skulle göra det samma, eller offentligt vissa känslor för varandra är dock otänkbart.

Häromdagen fick jag en något ovan ömhetsbetygelse. Jag var ute och gick med en ugandisk man i fyrtioårsåldern som jag lärt känna här nere. Medan vi gick där och pratade började han liksom treva efter min hand. Jag ryckte liksom till instinktivt, men innan jag visste ordet av gick vi hand i hand nerför gatan. Alltmedan jag skyggt sneglade över axeln för att se om någon tittade konstigt på oss.

Rumble in the Jungle

I går var jag på mitt livs första boxningsgala. Med min nyvunna insikt i Afrikansk tidsuppfattning anlände jag, trots att jag är en utpräglad tidspessimist, två timmar efter utsatt tid och kände mig grymt afrikansk.

Jag köpte biljett vid ringside och slog mig ned. Lokalen badade i neonljus och ur de enorma högtalarna strömmade afrikansk pop, som konkurrerade med ljudet från 500 festglada ugandier. Efter cirka en timmes väntan gick strömmen, vilket inte tycktes bekymra de övriga åskådarna de minsta. Sedan följde ytterligare en timmes väntan i en nu kolsvart lokal. Ljuset kom åter och folk fortsatte umgås, dricka och äta kyckling.

Efter ytterligare en stund var det dags … för boxning? Nej, nej … dags för tal! Ugandier verkar ha en stor förkärlek för dessa, ju fler och ju längre, desto bättre! Då det fanns boxare från såväl Kenya, Tanzania, Zimbabwe och Uganda, innebar detta att tränare, ”promotors” och förbundsledare från respektive land måste komma till tals.
Efter många, långa och högtravande tal på en mängd olika språk, var det då äntligen dags … för nationalsånger. Dessa framfördes a capella av respektive lands boxare samt coach, inte en vers förbisågs. Mycket roande! När klockan började närma sig tolv saknades bara boxarna. Efter en stunds förvirring infann sig även dessa. Sedan följde fem fina matcher som alla slutade med TKO eller KO till Ugandas fördel.

Jag har uppenbarligen en del kvar att lära om Afrikansk tidsuppfattning. Jag skall faktiskt gå in för att komma för sent till något här nere. Det ter sig som en omöjlighet!

Dagens filmtips: When we were Kings

Som blågrå dyning …

Som av en slump sjöng Evert Taube i min iPod idag. Invitation till Bohuslän … jag blev nästan tårögd. Saker som man tar för givet hemma ter sig ovärderliga när man helt plötsligt inte kan njuta dem. Just nu ter sig Göteborg ganska avlägset. Livet här nere är grymt, men jag saknar mina vänner, havet, mitt favvo café Centro, Magasinsgatan, longboard i Slottskogen, min balkong (Lassie, enjoy).
Som alltid är det först när man inte har tillgång till något som man saknar det. Så, ni som har förmånen att få vandra i höstsolen på Vasagatan, eller sitta på trottoaren utanför Centro, Njut!

Dagen har tillbringats i en solstol, ätandes fruktsallad med ena foten i poolen. Så nej, det går ingen nöd på mig direkt. Blir bara lite sentimentalare utomlands.
Det är Taubes fel.

Hymns in the Temple of Consumption

Ur högtalarna i Kampalas varuhus strömmar lovsång. Det är en märklig känsla att shoppa till tonerna av ”All i need is You”. Men religionen genomsyrar hela samhället i Uganda, på gott och ont.

På söndagarna går folk man ur huse för att fira gudstjänst. Alla är finklädda och har en bibel under armen. När jag slår mig ner på ett café frågar servitrisen: ”And how was your Sunday service?”, som om det vore den naturligaste sak i världen att fråga. Ugandierna är ett gudfruktigt folk. Enligt statistiken är 33% katoliker, 33% protestanter, 16% muslimer och övriga ugandier uppges praktisera så kallade naturreligioner.

Voodoo, eller ”Juju”, som det kallas här nere, är mycket vanligt och en del av kulturen. Nyligen anklagades en minister för att ha konsulterat en häxdoktor för att nå politisk framgång. Detta trots att det i Ugandas konstitution finns en ”Witchcraft Act” som förbjuder ”häxkonster”. En häxdoktor uppges kunna råda bot på med det mesta: Alltifrån olycklig kärlek, sjukdom eller brist på pengar. Det är inte ovanligt att man oavsett om man kallar sig kristen eller muslim, emellanåt använder sig av Juju. För att vara på den säkra sidan, så att säga …

Själv höll jag nyligen på att bli utsatt för lite ”Juju”. Jag satt ensam på en restaurang och betjänades av en ovanligt ”framåt” servitris. Efter diverse påtvingat smalltalk frågade hon rakt på om hon inte kunde få mitt nummer. Jag lyckades ta mig ur det hela genom att mumla något om att jag inte skaffat ett abonnemang ännu. Då mitt bristande intresse för servitrisen tydligen framgick, frågade hon med uppfordrande röst: Don´t you like me? Eh ... jovars, du verkar ju vara trevlig, mumlade jag återigen. När det var dags att betala fick jag en lapp med hennes namn och nummer, samt ett litet tuggummi som jag uppmanades att stoppa i mig medan hon såg på. Jag avböjde med någon trött ursäkt, och hoppades innerligt att min telefon inte skulle ringa och avslöja min undanflykt.
Senare fick jag förklarat för mig ett tuggummit var en slags ”love potion”, ämnad att göra mig tokkär i servitrisen.
Inget vanligt Hubba Bubba således!

Lyckan kommer ...

Är du lycklig? Frågan ger mig rysningar. Vad menas? Dessutom får jag prestationsångest av den. För man bör ju vara lycklig, inte sant? Så vad svarar man? Eh … tja … man har ju mycket att vara tacksam över, eller kanske: Ja, Prozac är fantastiskt!

Hur relaterar föresten lycka till mening? Eller sanning, för den delen?
Om det är lycka man är ute efter är det väl en enkel sak börja knapra Prozac. Allt enligt devisen: Ignorance is bliss!

De stunder när jag är riktigt lycklig är oftast de stunder när jag glömmer, eller är omedveten om, mig själv (Jo visst, i den bemärkelsen är omedvetenhet lycka). Stunder när man får gå upp i något som är större än sig själv, typ ... ett gott samtal, havet, Miles Davis, etc. För det rör sig alltid om stunder, korta stunder.

Jag var föresten lycklig i morse (vilket alltså inte betyder att jag är olycklig nu).
Klockan var 07.15. Jag befann mig bak på en liten vespa, omgiven av Kampalas rusningstrafik. Fartvinden i håret, morgonsolen som värmde, doften av Afrika, på väg till träningslokalen.

Den som vill ha en mer vetenskaplig approach till lycka bör nog kolla in ”Journal of Happiness Studies”.

Lycka till!

Om världsförbättrare och boxning

Här formligen vimlar av olika NGO:s och världsförbättrarorganisationer, allt ifrån olika FN-organ till politiska institut och stiftelser. Dessa jobbar vanligen med att motverka AIDS eller korruption, alternativt att främja demokrati eller bergsgorillor.
Således finns det en hel del västerlänningar här nere som lever livets glada cocktail-dagar. Dessa ”muzungos” är lätt igenkännliga på att de bär shorts och flip-flops (något som Ugandierna betraktar med djup misstänksamhet) samt att de kör ”4-wheel-drive” (något som Ugandierna betraktar med avundsjuka).

Vad gör man annars i Kampala då? Om man tröttnat på att partaja med gräsrökande världsförbättrare, som klagar på att det är dålig service här nere, alltså… Det finns faktiskt en hel del att göra. Själv har jag precis hittat en liten sliten boxningsklubb som skryter med att de tränat upp några av Ugandas finaste fighters. För cirka 10 kronor får man en timmes privatlektion i denna ädla konst, som i det närmaste kan betraktas som landets nationalsport. Ali buma ye!!!

Kampala

Grönskan, värmen, lukten av bränt gräs, den röda jorden … Afrika.

Kampala är i jämförelse med Nairobi lugnare, grönare, vänligare och mindre kriminellt. Det politiska klimatet är emellertid minst lika komplext som det i Kenya. Detta inte minst beroende på Ugandas blodiga historia som följde efter självständigheten från britterna 1962. Minnena från Obote och Amin sitter djupt i folks minnen, och därmed längtan efter fred och politisk stabilitet. Våldet gör sig dock fortfarande påmint i norr där folket lever i ständig skräck för the Lords Resistance Army´s (LRA) attacker.

Ugandas nuvarande president Yoweri Museveni kom till makten 1986 (Under hans gerillakrigsdagar bodde hans familj faktiskt i Hjällbo). Han skapade det nu statsbärande partiet National Resistance Movement, vanligen kallat The Movement, som till att börja med var en gerillarörelse. En av hans första åtgärder var att förbjuda alla politiska partier. Denna åtgärd motiverades med att de politiska partierna underblåst de etniska motsättningarna i landet genom att de formerats efter etniska och religiösa särintressen. Politiska partier gavs på detta vis skulden för Ugandas blodiga historia. Istället införde Museveni ”The Movement”, som gjorde Uganda till en ”icke-partistat” (som dock i praktiken var en enpartistat), där alla medborgare blev medlemmar genom födseln. Som parlamentariker representerade man alltså inte ett parti, utan enbart sig själv.

Med bara sex månader kvar till president- och parlamentsval saknar dock så gott som samtliga partier ordentlig organisation och struktur. Kontakten mellan partiledningar och medlemmar på gräsrotsnivå är mycket dålig. Dessutom skakas flera oppositionspartier av inre stridigheter. Då man som parlamentariker tidigare bara representerat sig själv saknar majoriteten av alla parlamentariker erfarenhet av att representera ett parti inför ett val. Behovet av utbildning är således stort.

Tillsammans med KIC: s (min uppdragsgivare) samarbetspartner, National Democratic Institute (NDI), planerar jag därför nu seminarier för olika partigrupperingar i parlamentet. I korthet kommer dessa seminarier att innehålla utbildning i bland annat flerpartidemokrati, partiorganisation och mediastrategi.

More to come...