Veckan som gått ...

- Humanisterna menar i en DN-debattartikel att "godheten kommer inifrån" och att de "vill bygga en etik med utgångspunkt i förnuftet" - och försöker lustigt nog att förena detta med föreställningen om mänskliga rättigheter.

- I en understreckare om Habermas och religion påpekas dock att "religionen har kommit för att stanna och att den har en viktig och oersättlig roll att spela också framöver".

- Högskoleverket får svar på tal av kloka teologer.

- Marcus Birro bloggar om katolska kyrkan och dess kritiker.

- ... och giganterna Slavoj Žižek och John Milbank drabbar samman i ett samtal om kristen tro och politik.

Rowan Williams om rädsla och kärlek

Om tolerans bortom förståelse

Hittade just ännu en kul intervju med Slavoj Žižek. Žižek ger här en sömnig intervju i samband med filmfestivalen i Sarajevo 2008. I slutet av intervjun (3.09), när journalisten ställer en fråga om Sarajevo som symbol för mångkultur, tänder dock Žižek till:

Journalisten: Sarajevo is also a symbolic city for multi-culturalism, but you have your own opinion of multiculturalism, haven't you?

Žižek: I think, here, we have had enough of this multicultural ideology which is for me often an inverted racism. Namely, for example when people come here, a typical multiculturalist would say: Oh, I want to understand how you are different.

No , what you should understand is that fundamentally they are not different here. Just different things happened to them. And to make it tolerable for us, who were happy to avoid the war in the west, we made them different.

We need today codes of discretion, not more understanding. I think we should totally reject this liberal blackmail: We should understand each other.

- No, the world is too complex, we cannot! I hate people, I don´t want to understand people. I want to have a certain code where I don´t understand your way of life, and you don´t understand mine, but we can still co-exist.

Vad jag gillar med utdraget ovan är Žižeks, om än något extrema, kritik av den ack så omhuldade föreställningen att kungsvägen till tolerans går via förståelse; detta att min förståelse av den andre ses som ett vilkor för att jag skall kunna tolerera honom.

Visst bidrar kunskap och ökad insikt om den andres historia ofta till ökad tolerans, men denna förståelse har, och måste få ha, sina gränser. Skulle vi till exempel tolerera Hitler om vi bara fick höra hans verison av historien, och därigenom få större förståelse för honom?

Häri ligger det mångkulturella samhällets stora utmaning, som ju är samma utmaning som för all mänsklig samvaro: Vad skall bejakas, vad skall tolereras och vad måste vi säga Nej till?

... och kanske svårast i sammanhanget: Vilka är "vi"?

Vad inkarnationen inte innebär ...

Halden har hittat ett lysande Yoder-citat som bör vinna spridning ...

“The incarnation does not mean that humankind in general, or human nature in general, or human history in general was stamped with God’s approval or transformed by God’s indwelling, but rather that a particular story, the words and work of a particular man, is the key to the very nature of God. That particularity is even more scandalous if we reckon deeply with the fact that the historicity of the incarnation committed God to the particularity of an ongoing history. God entrusted the incarnational disclosure not only to a first generation of witnesses of the man Jesus, but also to the necessarily ensuing chain of specific bodies of tradition-bearing, fallible people who through the centuries would unfold and distort the message. It is not a regrettable mistake of church strategy contrary to the divine plan, when we find ourselves needing to deal with the unfinished quality of the definition of the Christian story.”

~ John Howard Yoder, To Hear the Word, 97-8. (New Edition forthcoming from Cascade Books)

De ortodoxa Humanisterna

"Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt."

Ur träffsäker ledare i UNT angående humanisternas nya kampanj.

Eagleton om vetenskap och teologi

"The difference between science and theology, as I understand it, is one over whether you see the world as gift or not; and you cannot resolve this just by inspecting the thing, any more than you can deduce from examining a porcelain vase that it is a wedding present."

Terry Eagleton - Reason, Faith and Revolution, s. 37

Oinformerad Dawkins

Också vår rationalitet förutsätter ett engagemang i något som gör att vi också försöker förstå det. Relationen mellan tro och förnuft är således en fråga som inte bara uppkommer inom teologin utan även inom naturvetenskap, politik och så vidare. Vilka är våra utgångspunkter som gör en sak värd att studera överhuvudtaget?

Läs Ola Sigurdsson recension i GP av Terry Eagletons bok: Reason, faith and revolution: Reflections on the God Debate. Ett kapitel ur boken finns att läsa här!

Hur mycket mångfald tål demokratin?

"Kan ett samhälle rymma hur många olika identiteter, livsstilar och värderingar som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det?"

Det låter väl som en hyfsat intressant och aktuell frågeställning? Det tycker i alla fall Andreas Johansson Heinö, som idag lägger fram en avhandling i ämnet, med namnet: Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige.

"... alla stater måste bygga på någon form av gemensam identifikation, säger Johansson Heinö. Därför behövs en ständigt pågående debatt om vad vi ska bygga denna gemenskap på: är det språket, kulturen, historien eller specifika värden?

Undrar om, och i så fall hur, Heinö förhåller sig religion, och till den religiösa identiteten i relation till nationalstaten?

Bokporr

Efter att ha sett en bild på N.T Wrights skrivbord uppdaterade jag min önskelista. Denna "boksnurra" är ju en lysande uppfinning, i synnerhet för den trångbodde med litet skrivbord.

Det enda som möjligen saknas är en mekanism för att hindra boken från att slå igen (de flesta av mina böcker är inte så tunga att de förblir så där snyggt uppslagna som på bilden).



I väntan på min boksnurra drömmer jag om arbetsrum med stora och välfyllda bokhyllor ...

Högskoleverket och kompetensen

Högskoleverket ifrågasätter flera universitets och högskolors rätt att examinera studenter i religionsvetenskap och teologi. Sammanlagt 13 utbildningar utsattes för en fördjupad granskning. Sex av dessa utbildningar anses hålla tillräcklig kvalitet men Högskoleverket ifrågasätter rätten att utfärda examen för sju olika utbildningar.

Enligt Dagen kallar dock Pekka Mellergård, rektor på Örebro teologiska högskola, kritiken för "en politisk och ideologisk aktion. En partsinlaga som speglar tidsandan, en sorts naiv tro på neutralitet", och menar att "Hela utredningen präglas av det som dominerade universiteten på 1960-talet. Och de som gick i skolan då är antagligen de som är chefer nu och har nått toppen av sin inkompetensnivå". Ouch!

Det här kan bli en hur spännande diskussion som helst!
Jag återkommer i ämnet när jag läst Högskoleverkets rapporter.

Om mångfalden och den liberala demokratin

"Slut med befrielse från skolans sexundervisning" och "Ska svenska staten utbilda imamer?", är två dagsaktuella exempel på konflikten mellan den liberala demokratin och det mångkulturella samhället.

Den ökade mångfalden av kulturer och religioner ställer den liberala staten inför högre krav på inkludering och anpassning. Bland annat beror detta på att en allt större grupp av befolkningen inte ser det som möjligt att relegera delar av sina personliga övertygelser till ”den privata sfären”.

Den liberala demokratin bygger på föreställningen om individens universella förnuft. Men att se distinktionen offentligt – privat, som sammanfallande med distinktionen universellt - partikulärt, öppnar upp för ett politiskt landskap där vi tvingas förlägga våra djupaste identiteter, övertygelser och känslor utanför den offentliga arenan. Fokusen på det allmänna och det gemensamma, manifesterad i strävan att överbrygga det partikulära, leder dock till att skillnad och mångfald ignoreras.

Gemensamt för de båda exemplen ovan är även statens ryggmärgsreflex att utbilda bort olikheter. I fallet med förslaget om den svenska imamutbildningen landade dock regeringens utredare Erik Amnå i den kloka slutsatsen att: "En sekulär stat ska inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare". Gott så!

Debatten om religionens roll i den liberala staten handlar om demokrati. Vem skall få vara med i det offentliga rummet, och på vems villkor skall samtalet ske?

Fish om onyanserad religionskritik

Stanley Fish bloggar vidare i NY Times om religionen och dess kritiker:

So to sum up, the epistemological critique of religion — it is an inferior way of knowing — is the flip side of a naïve and untenable positivism. And the critique of religion’s content — it’s cotton-candy fluff — is the product of incredible ignorance.

Ouch!

Intervju med Kevin Vanhoozer

Kevin Vanhoozer intervjuas med anledning av hans flytt till Wheaton, och talar bland annat om teologins balansgång mellan kulturell relevans och isolering:

Några highlights:

"I have a pet theory: every significant intellectual and cultural trend eventually shows up in the way people read the Bible."

"The most important thing is to be aware that culture is always, already there--something in which we live and move and have our historical being--and that it is always actively cultivating, always forming habits of the heart and habits of perception."

"My concern is that many Evangelicals are suffering from malnourished imaginations. This impedes their ability to live coherently in the world--that is, according to a meaningful metanarrative. We want to believe the Bible, but we are unable to see our world in biblical terms (...) That leads to a fatal disconnect between our belief-system and our behavior, our faith and our life."

"Hermeneutics is a subset of ethics because interpretation aims at a certain kind of good, namely, understanding. In my book I argue for the importance of what I call the interpretative virtues: habits of mind that are more conducive than not to getting understanding. In particular, humility is a key interpretive virtue without which readers cannot do justice to authors as "others.""

Folkbildaren N.T Wright

Missa inte N.T Wrights lilla utläggning om moderniteten och postmoderniteten.





"Postmodernism is about announcing the doctrine of the fall to arrogant modernity"

via Kolportören

Eagleton om brödrostar, ateister och Tjechov

Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish bloggar på New York Times, och kommenterar även han Terry Eagletons nya bok Reason, Faith, and Revolution:

When Christopher Hitchens declares that given the emergence of “the telescope and the microscope” religion “no longer offers an explanation of anything important,” Eagleton replies, “But Christianity was never meant to be an explanation of anything in the first place. It’s rather like saying that thanks to the electric toaster we can forget about Chekov .”

Clever!

Bristen borde förena

Den brittiska litteraturvetaren Terry Eagleton har kommit ut med en ny bok. Den nyfikne kan snyltläsa ett (lysande) kapitel här. Jag fastnade särskilt för denna passage:

Multiculturalism threatens the existing order not only because it can create a breeding ground for terrorists, but because the political state depends on a reasonably tight cultural consensus. British prime ministers believe in a common culture-but what they mean is that everyone should share their own beliefs so that they won’t end up bombing London Underground stations.

The truth, however, is that no cultural belief is ever extended to sizable groups of newcomers without being transformed in the process. This is what a simpleminded philosophy of “integration” fails to recognize.

There is no assumption in the White House, Downing Street, or the Elysée Palace that one’s own beliefs might be challenged or changed in the act of being extended to others. A common culture in this view incorporates outsiders into an already established, unquestionable framework of values, leaving them free to practice whichever of their quaint customs pose no threat. Such a policy appropriates newcomers in one sense, while ignoring them in another. It is at once too possessive and too hands-off. A common culture in a more radical sense of the term is not one in
which everyone believes the same thing, but one in which everyone has equal status in cooperatively determining a way of life in common.

Alltså, en genuin vilja till möte med den andre innebär alltid ömsesidig påverkan.

Min briljanta vän Lovisa har skrivit ett paper om kosmopolitanism och religion. Hon lyfter där Augustinus tanke om "hungerns väg" som ett mer fruktbart sätt att tänka kring det mångkulturella samhället. Istället för att fokusera på det vi har, i termer av egenskaper och likheter, borde en inklusiv gemenskap kanske snarare betona det vi alla någonstans erfar att vi saknar. Kärleken blir i linje med detta en hunger efter det som vi inte har.

A people is the association of a multitude of rational beings united by a common agreement on the objects of their love [and] it follows that to observe the character of a particular people we must examine the objects of its love.
St. Augustine - City of God, XIX

En grymt spännande tanke tycker jag!

What good would a theory do you?

Jo, jag vet att nedanstående Hauerwas-utdrag är på tok för långt, men det är ju så grymt bra! Bra, därför att det på ett komiskt vis sätter fingret på vad som blir så märkligt med teoretiska modeller för hur den liberala demokratin skall förhålla sig till det pluralistiska samhället.

Some years ago I was lecturing at Hendrix Collage in Conway, Arkansas. I no longer remember the lecture I gave but I assume it was one of my attempts to suggest why Christians, if we are to be Christians, owe it ourselves and our neighbors to quit fudging our belief that God matters. When I finished my lecture, one of the professors in the religion department at Hendrix had clearly had enough of me. He had been educated by John Cobb and, therefore representing a peculiar mixture of protestant liberalism and process theology characteristic for that tradition.

He reacted to my lecture by observing that my stress on the centrality of Christian convictions provided no theory that would enable Christians to talk with Buddhists.
By “theory” people often mean the necessity of a third language to mediate between two traditions. Such a language is often said to be necessary in “pluralist” societies in order to mediate differences in the “public” square. I, however, apologized for being deficient of such a theory, but asked, “How many Buddhists do you have here in Conway? Moreover if you want to talk with them, what good would a theory do you? I assume that if you want to talk to Buddhists, you would just go talk with them. You might begin by asking, for example, ´What the hell are you guys doing here in
Conway?´”

I then suggested I suspected that the real challenge in Conway was not talking to Buddhists, but trying to talk with Christian fundamentalists. We should also ask weather we have anything interesting enough the Buddhists would even want to talk with us about.
Stanley Hauerwas, The State of the University. s.58-59

Teorier om hur man med hjälp av ett "neutralt" tredje språk skall kunna överbrygga kulturella skillnader, och på så sätt nå konsensus, är oftast allt annat än neutrala. Isället tenderar de att utgöra dolda maktanspråk från de som tycker sig behöva sådana teorier (vanligen makthavarna), gentemot de traditioner som inte ser behovet av sådana teorier. Med Hauerwas ord: "Those representatives of the "public" with "all humility" assume they are superior to other traditions because they can "appreciate" other traditions in a manner other traditions cannot appreciate themselves."

Vad gäller hur olika traditioner skall kunna leva i fredlig samexistens, så är inte problemet vår avsaknad av förment neutrala kommunikationsteorier. Inte heller är det vad vi kallar "religion" och därmed särskiljer från annan mänsklig aktivitet.

Då kyrkan tack och lov är skild från staten, och kristna inte längre i egenskap av kristna har någon värdslig makt, innebär detta att vi inte heller behöver någon teori om hur vi skall "hantera" pluralismen. Vi är istället fria att oförblommerat leva ut vår berättelse, tillsammans och mitt i bland alla andra berättelser.

Grundfrågan om hur vi skall leva tillsammans i fred borde därför istället handla om med vilken attityd vi bemöter den Andre, med rädsla och misstänksamhet, eller med nyfikenhet och kärlek?

--
Citatet ovan återfinns även i Hauerwas föreläsning: Ending religious pluralism

Svenne Banan som kulturkritik

I en krönika i DN för en tid sedan skrev Fredrik Strage om att "det koketta självföraktet som medelklassen ägnar sig åt är på väg att bli en folksport – i alla fall bland kulturintresserade", ty:

"Endast medelklassen älskar att diskutera sin egen förutsägbarhet. Kanske beror det på dåligt självförtroende. Man inbillar sig att man bär på en sorts social arvsynd. Samtidigt är det en klädsam skam – något man lyfter fram för att visa att man har koll på kulturella koder."

På detta tänker jag när jag lyssnar på Promoes senaste alster Svenne Banan.

" ... soppatorsk och foppatofflor,
barnen nersjunkna i tv-soffor,
ordning o reda, lådvin på fredag,
kunskap från wikipedia ..."

Bloggtips

Den teologiskt intresserade bör snarast uppdatera sin RSS-läsare med Cruciform Phronesis; ett välkommet svenskspråkigt bidrag i det postsekulära samtalet inriktat på korsformad praktisk vishet.

Anders Borg & Zizek om ideologi

"Ideologi har man inte mycket nytta av i kristider", sa Anders Borg nyligen i en intervju i Veckans Affärer. Citatet ger intryck av att finansministern betraktar ideologi som en sorts intellektuellt krimskrams som man hänger på i efterhand, och som inte har någon större påverkan på ens tänkande och handlande. När det hettar till och jobbet skall göras, då kan man inte kosta på sig filosofiska spekulationer, typ.
Om denna sorts post-ideologiska hållning skriver Slavoj Zizek avslöjande:

"Nutidens ideologi är cynisk; människor tror inte längre på en ideologisk sanning, de tar inte ideologiska påståenden på allvar. Den fundamentala ideologiska funktionen består emellertid inte av en illusion som döljer sakernas verkliga tillstånd, utan av en (omedveten) fantasi som strukturerar själva vår sociala verklighet. Och på denna ideologiska funktionsnivå är vi långt ifrån något postideologiskt samhälle. Cynisk distans är endast ett bland många sätt vi har att göra oss blinda för den ideologiska fantasins strukturerande roll. Även om vi håller en ironisk distans och inte tar saker och ting på allvar, så gör vi det fortfarande."
- Slavoj Zizek , "Ideologins sublima objekt", Glänta. 2001. s.41

Vad ideologi handlar om, och vad som är verkligt intressant att fundera över, är vad som påverkar och styr våra förställningar om verkligheten. Men om detta är vi oftast, i likhet med Borg, omedvetna.