Muhammedkarikatyrerna i perspektiv

Via Religion Dispatches hittade jag boken "Is Critique Secular? Blasphemy, Injury, and Free Speech" av Talal Asad, Wendy Brown, Judith Butler, and Saba Mahmood.

En hyfsad line-up om ett hyfsat aktuellt ämne. Det vill säga vad Muhammed-karikatyrerna kan lära oss om gränsdragningarna mellan religion och det sekulära ...

Ur ett sammandrag:

"The incident was portrayed as a clash between the liberal values of an open society and an anti-modern, authoritarian, and superstitious religion. In their essays, Asad and Mahmood convincingly argue that this narrative largely misses the point in almost every respect. It misunderstands Islam; it misunderstands the liberal political order; and it misunderstands the complex common genealogy of Christianity and secularism."
(...)
"The failures of modern secular law and politics affect everyone. The divisions within the modern world between religious and secular are not natural ones. They have a complex history. Only by going back and taking seriously some of the turns that history has taken will we understand why religion has become such a contentious topic today."

"Stan the man"

Snart kommer Stanley Hauerwas självbiografi ...



Den snygga omslagsbilden är tagen av Lydia Halldorf.

Nytt år, ny playlist!

Vad sägs om att få Augustinus Bekännelser i podden?

Missa inte Ben Myers tips om intressanta ljudböcker för den teologiskt och filosofiskt intresserade.

Helt gratis!

Fjärilsamlande kristen eller kristen fjärilsamlare?

Om jag orkat så hade jag nog försökt bringa reda i Dilsa Demirbags-Stens syn på religion och muslimer i dagens DN:

"Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister."

Man blir ju nyfiken ... Vad är till exempel en "ateistisk muslim" till skillnad från en "kulturell muslim"? Är fjärilsamlande en konkurrerande aktivitet till religiös identitet?, och så vidare ...

Själv instämmer jag som så ofta med Stanley: "... any religion that does not tell you what to do with your genitals and pots and pans cannot be interesting."

Blandad påse ...

- Ett symposium om Graham Wards senaste bok Politics of Discipleship:

- Creston Davies undervisar den teologikurs jag drömmer om att något svenskt lärosäte skulle ge.

- Senaste numret av Scottish Journal of Theology är ute.

- En småkul dödsruna över Emerging Chuch

- Tony Jones berättar om sitt senaste projekt: Transforming Theology

- Marie Demkers intressanta anförande på Nordisk Systematiskerkonferen om Teologi ur ett statsvetenskapligt perspektiv, finns att tillgå.

... och sist men inte minst: John Milbank tycks vara aktiv i bloggosfären.

Konferensintryck 2

Dag två på systematikerkonferensen handlade bland annat om teologi i en postkonfessionell och mångreligiös situation. Det blev tydligt att synen på partikularitet fortfarande är ett problem i nordisk akademisk teologi. Detta i den mening att många teologer inte uppfattar sig som arbetande i eller ur en specifik tradition. Gösta Hallonsten kom här med en uppfriskande uppmaning: - Låt sanningsanspråken brytas mot varandra istället för att inordna dem i en övergripande meta-diskurs!

Jag tror Hallonsten har helt rätt! Teorier om hur man med hjälp av ett "neutralt" tredje språk skall kunna överbrygga kulturella skillnader, och på så sätt nå konsensus, är nämligen oftast allt annat än neutrala (vilket jag bloggat om tidigare här). Istället tenderar dessa teorier att innehålla dolda maktanspråk från de som tycker sig behöva sådana teorier (vanligen makthavarna). Med Graham Wards ord från Cities of God (s.237):

"But, we are also beyond pluralism. Pluralism, that is, that recognized different faiths as species of the one generic religion or even different symbolic world-views that were all ultimately grounded in and expressive of the one simply, existential reality.

We have moved beyond pluralism because there is no view from no where, no objective knowledge; the view from no where is itself a cultural ideology - often Western, white and male."

Som jag uppfattar saken är alltså inte teologins problem avsaknaden av förment neutrala kommunikationsteorier, utan det faktum att teologin alltför ofta saknar konkret kropp och tradition, för att nu inte tala om lärjungaskap. Roland Spjuth var en av få som framhöll detta:

"En teologisk imagination är inte bara en tanke eller teori som ska söka tillämpning. Den måste grundas i ”lärjungaskapets politik” som omformar det nät av ekonomiska transaktioner, maktstrukturer och drömmar som formar den moderna, globala staden där den kristnes efterföljelse ska ta kropp. (...) Ingen av den kristna trons läror kan reduceras till påstående om en abstrakt eller allmänt given verklighet. De är intimt sammanknippade med striden om hur livet ska levas på ett sant sätt; om vilken Gud/gudar som kan mätta människans hunger."

Sedan blir naturligtvis nästa fråga hur dessa gemenskaper kan förhålla sig på ett öppet och fredligt sätt till sin omgivning. Elena Namli kom här med en angelägen utmaning: "Hur gör vi teologi som är partikulär, men inte exklusiv?"

När jag frågade Namli om hur detta skulle gå till givet att varje gemenskap i någon mening är exkluderande, framhöll hon vikten av epistemologisk ödmjukhet. Vi måste alltid vara öppna för att vårt eget perspektiv och vår egen förståelse inte är den enda möjliga.

Främlingens tilltal kan vara från Gud!

Konferensintryck

Jag har haft en otroligt intressant dag på Nordisk Systematikerkonferens. Huvudet snurrar av tankar, samtal och insikter från föreläsare och nya trevliga bekantskaper. Till dagens formella höjdpunkter räknar jag Ola Sigurdsons bidrag om kultur och teologi, Karin Johannessons bidrag om teologi och vetenskap, samt Arne Rasmussons bidrag om Vetenskap som teologi.
Även om föreläsningarna och panelsamtalen var stimulerande, så är det ändå som så ofta det spontana snacket i fikakön med nya bekantskaper som var den verkliga behållningen.


Förövrigt kan rapporteras:

- att Jonas Lundström glädjande nog valt att börja blogga igen.

- att listan med "måste-böcker" för 2010 utökats med Varieties of Secularism in a Secular Age.

- samt att Johannesakademin och Pilgrim har en ny snygg hemsida. I Öppningen till det senaste numret med temat Gudstjänst skriver Peter Halldorf:

"Med den klassiska devisen Lex orandi, lex credendi – sådan vår bön är, sådan är vår tro – sätter vi ord på något som borde vara självklart: en kyrkas tro lär man inte känna genom att läsa hennes böcker, utan genom att delta i hennes gudstjänst.

Därför är gudstjänstens sekularisering det allvarligaste hotet mot kristendomen i vår västerländska kultur. Det är visionen av nya himlar och en ny jord, allt det som förkunnas och föregrips i kyrkans gudstjänst, som riskerar att gå förlorad. Sammanblandningen av religion och underhållning, denna försåtliga form av synkretism, kan avläsas i gudstjänster som är en spegel av den omgivande populärkulturen. Där ”relevans” styr agendan finns inte längre något sammanhang mellan form och innehåll i församlingens tillbedjan."

Amen och God natt!

Teologinördarnas julafton

Idag inleds Nordisk systematikerkonferens 2010 i Göteborg. Ett forum för "lärare, forskare och doktorander inom systematisk teologi, etik, religionsfilosofi och tros- och livsåskådningsvetenskap från högskolor och universitet i Norden", plus wannabees som undertecknad.

Den som inte har möjlighet att närvara kan ändå ta del av somliga av bidragen här och här. Än så länge har jag kikat på Ola Sigurdsons, Roland Spjuths och Arne Rasmussons papers. Mycket intressant läsning utlovas!

Dessutom finns det en konferensblogg!

Bön inför 2010

May God bless you with discomfort at easy answers, half truths, and superficial relationships, so that you may live deep within your heart.

May God bless you with anger at injustice, oppression and exploitation of people, so that you may work for justice, freedom and peace.

May God bless you with tears to shed for those who suffer from pain, rejection, starvation and war, so that you may reach out your hand to comfort them and to turn their pain into joy.

And may God bless you with enough foolishness to believe that you can make a difference in this world, so that you can do what others claim cannot be done.'

via Cross Talk

Eagleton om den totala frihetens illusion

"I am not truly free if I act out of my needs, interests, and desires, since my liberty is then dependent on matters which are external to it. To act as a woman, a peace campaigner, or a Portuguese is to be less than unconstrained. Pure freedom means acting in a way absolved from all specific interests and desires - which is to say, acting in a kind of abyss."

- Terry Eagleton, Holy Terror (Oxford University Press, 2005) s.74

Om blinda fläckar i debatten om terrorism och demokrati

Häromdagen argumenterade DN-skribenten Dan Jönsson för att yx-attacken mot karikatyrtecknaren Kurt Westergaard på nyårsdagen inte skall ses som ett utryck för ett angrepp på "demokratin och det öppna samhället". Istället menar Jönsson att attacken skall ses som "ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist", och forstätter "... under kriget mot terrorn har det rituella politikermantrat om ”angrepp på demokratin och det öppna samhället” fått det att se ut som om terrorn slår blint."

Idag replikerar Dilsa Demirbag-Sten med en artikel i Expressen. Demirbag menar att Jönssons artikel är "ett skolexempel på den postmoderna relativisering som i dag dominerar det offentliga samtalet". För, menar hon, "om de somaliska islamisternas mordförsök på Westergård och deras dödshot mot Lars Vilks inte är ett angrepp på yttrandefriheten - vad är de då?"

Jönsons argumentation riskerar genom sitt isolerande fokus att missa den större bilden. Detta på ett sätt som påminner om hur juryn som friade poliserna som misshandlade Rodney King i Los Angelses 1992 argumenterade, trots att hela misshandeln filmades.

Stanley Fish (The Trouble With Principle, p. 309) menar att polisernas advokater gjorde två saker: 1. De saktade ner filmen så att varje bildruta isolerades och visades en och en. (2) Sedan frågade de juryn, en bildruta i taget: Var det här slaget i sig att beteckna som överdrivet våld? Avsåg det här slaget att lemlästa eller döda? Varje ögonblick, varje ruta, och varje slag isolerades från sitt övergripande sammanhang och den historia som gav den mening. Juryn kunde därför inte säga vem av poliserna som var ansvarig för misshandeln av Rodney King, och friade dem.

Demirbag ligger å sin sida nära det så ofta upprepade officiella amerikanska svaret på varför 9/11 inträffade, det vill säga: Because they hate our freedoms. Men, med Terry Eagletons ord:

"There are those in the West who imagine that Islamic fundamentalists maim or murder as they do because they are envious of Western freedoms. This was always an absurd argument, since fundamentalists envy such freedoms as much as they long to hang out in Amsterdam cafés soming dope and reading Simone de Beavoir."
- Terry Eagleton, Holy Terror (Oxford University Press, 2005) s. 73

Jag misstänker att distinktionen mellan primärt och sekundärt skulle öka förståelsen mellan Jönsson och Demirbags perspektiv. Jag tror inte att mannen som attackerade Westergaard hade som primärt syfte att undergräva den västerländska demokratin, utan snarare att döda någon som hädat Muhammed. Men, oavsett om om det fanns ett medvetet sekundärt syfte att slå mot yttrandefriheten i det västerländska samhället eller ej, så är det svårt att inte se att effekterna av attacken har denna effekt.

Således, där Jönsson tenderar att blunda för konsekvenserna av attacken, tenderar Demirbag att blunda för orsakerna till densamma ...

Om pengars transcendens

Jag läste nyligen The Politics of Discipleship av Graham Ward. (Rekommenderas varmt!) Ward påminner där om att alla politiska föreställningar vilar på, eller implicerar, någon form av metafysik. Dessa, oftast implicita, föreställningar kan antingen vara goda och fostra mänskligt välstånd och välbefinnande, eller skadliga genom att de förminskar vad det innebär att vara människa.

Ward menar att till exempel globalisering och kapitalism är korrumperade kopior av den kristna berättelsen, som istället för att ta det materiella på allvar enbart försöker att transcendera dem. Frågan som Ward ställer är vilken underliggande antropologi eller metafysik som ligger bakom tidens trender och förhärskande berättelser. För Ward handlar ett kristet lärjungaskap om att kritiskt granska och avslöja dessa underliggande teologiska och metafysiska antaganden.

"The politics of Christian discipleship is about first unmasking the theological and metaphysical sources of current mythologies and revealing the distortions and perversions of their current secularized forms. Then we need to reread and rewrite the Christian tradition back into contemporary culture."[1]

En teolog som tycks ta Wards uppmaning på allvar är Philip Goodchild som nyligen skrivit Theology of Money. I en intressant artikel om sin bok skriver Goodchild:

"Modern economics and politics—and even, to some extent, sociology—are based on the idea of human freedom. And they intend to advise us on the choices that we make. But they are ill-equipped for understanding money because transcendent obligations are put aside from the start, and confined to the sphere of ‘religion’ or ‘superstition.’"

"An implicit agenda of the book is to propose that theology must become a critical engagement with the actual fundamental forces and structures that shape our lives, rather than simply a reflection upon past traditions, or an impotent recommendation of ideals that itself presupposes humanism as the power to realise such ideals. In this respect, a rather tentative proposal for institutional reform of money, banking, credit, and evaluation is part of the new theological agenda."

Det låter väl spännande!? Överst på 2010 års läslista står nu Phillip Goodschilds Theology of Money. Det finns dessutom en intressant diskussion om boken att delta i här!

För fler teologer som nyligen tagit sig an marknaden och ekonomin ur ett teologiskt perspektiv, se D. Stephen Long och William Cavanaugh.

---

[1] Graham Ward, The Politics of Discipleship (Grand Rapids: Baker Academics, 2009). s.165

Dagens Hauerwas

"Indeed I want to argue that America is the only country that has the misfortune of being founded on a philosophical mistake--namely, the notion of inalienable rights. We Christians do not believe that we have inalienable rights. That is the false presumption of Enlightenment individualism, and it opposes everything that Christians believe about what it means to be a creature."

- Stanley Hauerwas, 'Abortion: Theologically Considered'

Röd konservatism

"Nyliberalismen har slitit sönder samhället och vänstern har slitit sönder familjen, de som förlorat mest på detta är arbetarklassen."

Aftonbladets Katrine Kielos gör en liten intervju med mannen som kallats hjärnan bakom den brittiska progressiva konservatismen, Phillip Blond. Blond som disputerade i teologi under John Milbank har lämnat akademin för politiken och förknippas nu med den rörelse som kommit att kallas Red Tories.

Blond är en spännande röst genom att han kritiserar både nyliberalismens hyllande av marknaden OCH vänsterns förtröstan på staten. Istället framhåller han insikten om att det socialt hållbara samhället byggs underifrån genom att värdera de små och nära gemenskaperna.

För artiklar av Phillip Blond och Red Toryism, se här, här och här, eller besök hans tankesmedja, Res Publica.

Om konst utan transcendens

"Secular art today has all too often lost sight of this great gift of art, to transcend the human moment in the very act of capturing it. Instead it is too full of big gestures that squelch to dust human endeavour, quite literally in the case Roger Hiorns' pulverisation of a passenger aircraft engine. I detest the cynicism about humanity that clings to the conceptual nooks and crannies of secular, ironic, postmodern art." - Shirley Dent

Joel, som uppmärksammade mig på artikeln, skriver:
"Dent menar att det som gör den kristna konsten stor är inte dess "gudomlighet", utan dess fundamentala mänsklighet, och på motsvarande sätt resulterar den sekulära konsten i en tragisk reduktionism. Humanismen blir en nihilism, liksom."

Självklart är dock den "kristna" konsten egentligen först och främst mänsklig, och inte kristen. Först människa, sedan kristen således ...

En aspekt av varför detta är viktigt att framhålla har att göra med insikten om att "... when ´Christian´ is used as an adjective you can be confident that you are reproducing the habits of Constantinianism".

I dessa dagar ...

Did Christianity Cause the Crash?

Spekulationerna om vad som egentligen orsakade den finansiella krisen är legio. För en teori av det originellare slaget står en amerikansk journalist vid namn Hanna Rosin med en artikel vid namn Did Christianity Cause the Crash? I artikeln menar Rosin att en viss teologisk strömning som menar att det finns ett direkt samband mellan tro och materiell framgång, vanligen benämnd framgångsteologi, är en av orsakerna bakom USA:s (och hela världens?) finansiella kris.

Med anledning av nämnda artikel frågade The Immanent Frame en samling framträdande teologer, statsvetare och sociologer om vad de (inom ramen för 300 ord) hade att säga om relationen mellan kristendom och synen på pengar i USA. Mycket intressant!

Missa inte James K.A. Smiths och D. Stephen Longs svar.

Gud blev människa!

Jag säger God Jul med en liten film från the The Advent Conspiracy:



via Kolportören

Newbigin om frälsning och gemenskap

"From its very beginning the Bible sees human life in terms of relationships. There is no attempt to strip away the accidents of history in order to find the real essence of what it is to be human. Human life is seen in terms of mutual relationships: first, the most fundamental relation, between man and woman, then between parents and children, then between families and clans and nations. The Bible does not speak about "humanity" but about "all the families of the earth" or "all the nations."

It follows that this mutual relatedness, this dependence of one on another, is not merely part of the journey toward the goal of salvation, but is intrinsic to the goal itself. For knowing God, for being in communion with him, we are dependent on the one whom he gives us to be the bearer of this relation, not just as a teacher and guide on the way but as the partner in the end.

There is, there can be, no private salvation, no salvation which does not involve us with one another. Therefore, if I may venture to use a metaphor which I have used elsewhere, God's saving revelation of himself does not come to us straight down from above -- through the skylight, as we might say. In order to receive God's saving revelation we have to open the door to the neighbor whom he sends as his appointed messenger, and -- moreover -- to receive that messenger not as a temporary teacher or guide whom we can dispense with when we ourselves have learned what is needed, but as one who will permanently share our home.

There is no salvation except one in which we are saved together through the one whom God sends to be the bearer of his salvation."

--Lesslie Newbigin, The Gospel in a Pluralist Society (Grand Rapids: Eerdmans, 1989), 82-83

Om faran med att snöa in

Den kanske tyngsta och mest prestigefyllda teologiska tidskriften, Modern Theology firar sitt 25 års jubileum medelst tillbakablick och reflektion. Bland annat ger John Milbank en provocerande överblick av det teologiska landskapet, och fastslår att: "Today, instead, it is the debate within Catholic theology that is the vital one, to such a degree that a definitively Protestant theology is now extinct".


Jag fastnade dock för Stanley Hauerwas artikel som tar sin uttgångspunkt i Alastair MacIntyres beskrivning av det moderna universitetet:

"... the modern research university has been remarkably successful in three ways: (1) in generating research results, (2) by providing specialized and professionalized skills needed for advanced capitalist societies, and (3) by being an extremely successful business enterprise. MacIntyre argues that these are interrelated “successes” just to the extent that undergraduate education is designed to prepare students for the specializations that can make them economically able to afford, when the time comes, to send their own children to expensive universities."

MacIntyre analys är att priset vi får betala för universitetens framgångsrika specialisering, är avsaknaden av en förståelse av hur de olika akademiska disciplinerna hänger samman, eller hur de kan bidra till ett övergripande och gemensamt mål för människan. Detta medför att vissa frågor helt slutas att diskuteras inom universiteten, vilket i sin tur medför att exempelvis filosofi betraktas som perifiert. På detta sätt menar MacIntyre att universitetens specialisering är långt ifrån så oskyldig som man kanske först tror. Så långt Hauerwas sammanfattning av MacIntyre.

Hauerwas går dock vidare och drar en parallell mellan filosofins status på de moderna universitetet, och med teologin. Hauerwas menar att teologer allt för ofta diskuterar interna spetsfundigheter med varandra, och på så vis skrämmer bort den allmänintresserade läsaren eller lyssnaren.

“The very subject matter of theology is, whether we like it or not, God. The temptation, a quite understandable temptation, is to make the subject matter of theology other theologians. To be sure, discussing, analyzing, and critiquing the work of other theologians can sometimes be a way to think about what it means when we say, “God,” but it can also be a delaying tactic to avoid theology’s true and only subject."

Teologi är ingen marginell eller udda vetenskaplig disciplin, utan sannolikt den enda vetenskap som griper sig an hela människan. William Cavanaugh (för övrigt redaktör för Modern Theology) berättar i en intervju hur han söker göra teologi för vardagen.

"What I’m trying to do is make connections between Sunday on the one hand and Monday through Friday on the other. In other words, to make connections between Church life—especially the Eucharist—and everyday life. I want to bridge the gap that shouldn’t be there but is."

Dit borde all teologi sträva!

Kristen kulturkritik

"En psalm är inte en sång som handlar om Gud. En psalm är en sång som riktar sig till Gud. Skriv ner det, kristna kulturförmedlare, någonstans på insidan av huden."

Maja saknar en kristen kulturkritik värd namnet. Jag instämmer!

Religion är ett påhitt!

Dagligen rapporteras och debatteras det om den liberala västerländska demokratins komplicerade förhållande till "religion", och till "de religösa". Nästan alltid så sker detta på ett sätt som förutsätter att alla vet vad religion är - som om religion var något fixt och färdigt med en entydig definition. Problemet är ju bara att så inte är fallet. Vi glömmer alltför ofta att religion är ett konstruerat begrepp. Ingenting är ju religiöst "i sig".

Varje religionsdefinition blir i någon mening alltid ett politiskt projekt såtillvida som definitionen vill sätta en gräns mellan det religiösa och det icke-religiösa, och därmed sortera olika aspekter av samhälleliga fenomen. Den 
amerikanske
 antropologen 
Talal 
Asad
 har
 i 
detta 
sammanhang 
kritiserat 
försöken 
att 
komma 
fram
 till 
en 
universell 
definition 
av 
vad 
religion 
är, 
inte 
bara 
på 
grund 
av 
att 
religioner 
till 
sin 
natur 
är 
partikulära 
och 
historiskt 
specifika, 
utan 
kanske 
främst 
på 
grund 
av 
att 
varje 
försök 
till 
definition 
är 
en 
historisk 
produkt med 
vissa 
underliggande 
motiv. Stanley Hauerwas sätter som alltid vassa ord på vad det handlar om:

"Religion is the designation created to privatize strong convictions in order to render them harmless so that the alleged democracies can continue to have the illusion that they flourish on difference."

Liberalismen kan enligt detta synsätt kritiseras för att genom religionsbegreppet begränsa vissa typer av övertygelser till den "privata sfären". Jag tror därför att debatten om hur den liberala staten skall förhålla sig till "de religiösa" hade tjänat på en bredare syn på det vi kallar religion - ett synsätt som mer hade att göra med det vi vördar och sätter vår yttersta tillit till.

För en del är detta Gud, för en annan nationalstaten, för en tredje är det proletariatets diktatur, och för en fjärde är det marknadens osynliga hand. Alla har sina ceremonier, symboler och riter, men de är alla utryck för att människan är en meningssökande varelse med djupa existentiella och andliga behov. Problemet att kalla vissa av dessa övertygelser "religiösa" är att de därmed diskvalificeras från offentligheten och politiken.


För den som är intresserad av Asads tankar om "religion" kommer här en liten föreläsning:

Slagfärdig Hammar

Ouch!
via: @bileams

Zizek på BBC Hard Talk

"We need to invent some new form of collective activity which will be neither market, nor state beuraucracy." - Zizek

Kanske förklarar detta Zizeks intresse för den kristna berättelsen.

Del 1 , Del 2, Del 3

Digital solidaritet?

Idag beökte jag Medieakademins årliga seminarium. Temat för dagen var den mycket märkliga frågan: Solidaritet - den nya digitala revolutionen?

Tanken var väl att belysa solidaritet utifrån ett socialt medieperspektiv eller något i den stilen, men det hela blev en aning förvirrat.

Först gav Sven-Eric Liedman ett idéhistoriskt perspektiv på solidaritet, sedan skulle moderaternas partisekreterare Per Schlingman ge ett politiskt dito. Till sist kom en korsning mellan en antropolog och en marknadskonsult och berättade hur kidsen tänkte kring solidaritet (ett ord som de förövrigt inte använder, fick vi veta). Antropologen menade att vi måste se positivt på hur ungdomar nyttjar varumärken för att kreativt skapa sig själva i den nya konsumtionskulturen. Dessvärre fick jag inte möjlighet att fråga henne om varför vi skulle vara positiva till detta. Eller vilka "vi" var, för den delen?

Under hela seminariet var det ingen som ställde den i min mening centrala frågan om VEM man skall vara solidarisk med?

Genom tiderna har ju denna fråga besvarats på olika sätt. Den kristna berättelsen har sitt svar på vem och varför man skall visa solidaritet (Luk 10:25-37), och arbetarrörelsen har sitt (proletariatet).

Men idag när de stora berättelserna tycks ha tystnat, och klassbegreppet tappat politisk relevans, vem ger då kontext och mening åt solidaritetsbegreppet. Marknaden, kanske? Kanske hör solidaritetsbegreppets försvagning samman med fragmentiseringen av samhället - vi vet inte längre med vem vi skall vara solidariska.

Några av paneldeltagarna ville ta begrepp som "Crowd clout", "Creative commons", eller nätanvändarnas vilja att dela med sig av sina alster utan att ta betalt som ett tecken på den digitala solidariteten. Men för mig låter detta som föga mer än en konsumentförening.

Jag kände dock en intensiv längtan att få avslöja vår samtids implicita metafysik eller den outalade människosyn eller "teologi" som ligger bakom de förhärskande berättelserna. Alla sociala, ekonomiska och politiska föreställningar vilar ju på någon form av metafysik. Dessa, oftast implicita, föreställningar kan antingen vara goda och fostra mänskligt välstånd och välbefinnande, eller skadliga genom att de förminskar vad det innebär att vara människa.

Vilken människosyn ligger till exempel bakom konsumtionskulturen?

---

Dagens boktips: Graham Ward - Politics of Discipleship. (Grand Rapids: Baker Academics, 2009)

Visshet vs. Trohet

“We all have a hunger for certitude. And the problem is the Gospel is not about certitude, it’s about fidelity. So what we all want to do if we can is immediately transpose fidelity into certitude. Because fidelity is a relational category and certitude is a flat mechanical category. So we have to acknowledge our thirst for certitude, and then recognize if you had all the certitudes in the world, it would not make the quality of your life any better, because what we must have is fidelity.”

Walter Brueggemann – Emergent Conversation – 2004 – Day One Part One (16:55)

via @elonje via Missio Dei

Hauerwas om liturgi

via The Work of the People

Missa inte heller denna intervju, där Hauerwas ger råd till Obama angående Afghanistan.

Habermas vs. Charles Taylor

Missa inte tillfället att lyssna till en högaktuell debatt mellan två av vår tids kanske största filosofer. Jürgen Habermas och Charles Taylor diskuterar religion och sekularitet här.

Om burkan och liberalismen ...

"Respect for difference, of course! But on condition that the different be parliamentary-democratic, pro free-market economies, in favor of freedom of opinion, feminism, the environment ... That is to say: I respect differences, but only, of course, in so far as that which differs also respect, just as I do, the said differences."

Alain Badiou, Ethics: An Essay on the Understanding of Evil. London: Verso, 2001. s.24

Can liberal democracy have a place for people who claim to know or embody 'the truth'? If it cannot, what could it possibly mean by diversity?

D. Stephen Long. Speaking of God: Theology, Language, and Truth. Grand Rapids Eerdmans, 2009. s.271

Liten guide i stora frågor ...

via: Per Crucem ad Lucem

Fråga i tiden ...

”Kan man vaccinera sig mot svinintresset?”

via Josefine

Kom och recensera vår gudstjänst!

Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument?, frågade en ledande person inom pingströrelsen nyligen, och fortsatte:

Ingenstans går sekulariseringen att avläsa så tydligt som i gudstjänsten. Och aldrig blir den mer förödande. Lättsinniga och pratiga gudstjänster, dränerade på vördnad och helighet, är den främsta orsaken till att många som växt upp inom kyrkan distanserar sig från församlingen. Och till att seriösa sökare vänder i dörren. Vem vill ha en gudstjänst med fernissa från populärkulturen när allt annat redan gjorts till underhållning?

Pingstkyrkan i Jönköping tycks dock inte se problemet med gudstjänsten som ett möte mellan producent och konsument, utan uppmanar istället allmänheten att recensera deras möten.

En gudstjänst är dock ett gemensamt och aktiv firande som innebär deltagande, engagemang och involvering. Den kritiskt distanserade recensenten riskerar därför att missa hela poängen.

Frågan är väl om det spelar någon roll, enligt gängse tänkande så har ju ändå kunden alltid rätt ...

Andlighetens plats i de offentliga rummen ...

"Moderna utvecklingsteorier menar att sekularisering leder till religiositetens försvinnande. Men idag ser vi en motsatt utveckling. Religionernas och andlighetens betydelse växer. Religionsfriheten är av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men vem har ansvaret för att skapa platser i samhället för andlighet och kontemplation? Kan en sekulär stat göra det?"

Centrum för forskning om offentlig sektor vid Göteborgs Universitet bjuder in till workshop på Världskulturmuseet den 16 november under rubriken "Vem ansvar för andlighetens plats i de offentliga rummen?" Kan nog bli ganska intressant.

Spontant tänker jag mig att marknaden tar en stor del av detta ansvar i den meningen att våra köpcenter kan betraktas som "konsumptionstempel". Men det var nog inte så arrangörerna menade ...

Samtal om yttrandefrihet och religionsfrihet

Tidningen Dagen rapporterar om en (i många stycken typisk och delvis ganska förvirrade) debatt om yttrandefrihet och religionsfrihet. Här krockar den liberala föreställningen om det sekulära samhället (företrädd av Nyamko Sabuni och Dilsa Demirbag Sten) med föreställningen om religionen som något som inte kan begränsas till en "privat sfär".

Se en videoupptagning av debatten här!

God Said It, I Interpreted It

Äntligen en t-shirt med ett hyggligt genomtänkt teologiskt budskap. I alla fall bättre än "God said it. I believe it. That settles it."
Finns att köpa här!

Charlers Taylor om sekularism

“We think that secularism (or laïcité) has to do with the relation of the state and religion; whereas in fact it has to do with the (correct) response of the democratic state to diversity." An argument justified by reference to Marx or Kant, he suggested, is no more universal than one justified by reference to scripture.

- Charles Taylor (från anförande vid konferensen Rethinking Secularism: The Power of Religion in the Public Square

Det sura med att ha tillrättavisandets gåva ...

Charles Taylor om Habermas

Missa inte Charles Taylors hyllning till Jürgen Habermas på The Immanent Frame. Taylors bloggpost är en försmak av det samtal som är planerat till konferensen Rethinking Secularism: The Power of Religion in the Public Square, med talare som Judith Butler, Cornel West, Taylor och Habermas. Vilken sanslöst intressant line up!

Teologiska rummet om det postsekulära tillståndet

P1 drar igång en ny vända med Teologiska rummet. Första programmet handlar om Det postsekulära tillståndet:

"På senare år talas det allt oftare om religionens återkomst, inte minst i västvärldens samhällen. Det har gått så långt att även sekulära samhällsanalytiker och filosofer nu talar om att vi lever i ett postsekulärt tillstånd där religionen blir alltmer synlig, även inom politiken. Men vad innebär det att religionen får större utrymme och hur kommer ett sånt samhälle att se ut?"

Lyssna här!

Colbert om religion i den liberala demokratin

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
The Word - Symbol-Minded
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Michael Moore

En lysande framställan av den liberala demokratins dilemman behäftade med religion och partikularitet.

via Joel

Hur ska själen läkas?

Missa inte DN:s granskande serie om psykiatrivården som börjar idag:

"En människosyn tar över där individen förväntas uppfatta sig själv dels som den biologiska varelse hon (också) är, dels som en yttremänniska att klickas in i en mall för rätt normalitet och samhällsduglighet.

Vilka är konsekvenserna? Inremänniskan har samspelat intensivt med kultur, konst och samhälle. Kan kbt inspirera till skapande? Ja, kanske. Omprogrammering som får bukt med opraktiska fobier och förlamande ångest och depressioner är givetvis bra. Men om sårbarhet blir en fråga om en missad kontakt i hjärnans signalsystem, en sänkt serotoninhalt eller en feltanke att korrigera likt körriktningen i en rondell, blir resultatet också en torftig bild av vad människan är. Terapin blir en anpassningsstrategi, inte en befrielsestrategi."

Lyssningstips i höstmörkret

Är du trött på Dawkins och Hitchens stollerier? Skulle du njuta av att höra dem få intellektuell smisk?

Look no further ... Terry Eagleton’s 2008 Terry Lectures at Yale University finns att tillgå!
Gratis på iTunes!

On being a war president with a peace prize

Princeton´s finest, Professor Cornel West, känner inga gränser mellan politik och religion. Här lägger han ut texten kring att Obama fick nobels fredspris.

Det sanna och det sköna

Tuve Skånberg, medlem av tankesmedjan Claphaminstitutet, publicerade nyligen ett inlägg med anledning av ett inslag i SVTs utmärkta kulturmagasin Kobra den 6 oktober. Tuve propagerar i artikeln mot konst som kritiserar makten och menar att konst skall vara vacker. Jag tycker lite annorlunda, och replikerade nedanstående på Claphaminstitutets blogg.

Hej Tuve,

Jag tycker att du gör misstaget att bemöta Carl-Erik Grimstads reduktionistiska definition av konst - såsom alltid utmanande makten, med en annan reduktionism. Istället för att nyansera hans uttalande går du rakt i det motsatta diket och beskriver god konst som enbart gestaltande skönhet. Visserligen skriver du att god konst är ett “gestaltande av det sköna och det goda”. Men du utvecklar inte vad du menar med det detta. Tror du inte att ”provokationer mot makten” kan vara en god kristen gärning för en konstnär? Jag befarar här att din syn på konst reducerar konsten till verklighetsflykt.

Jag menar att både det sköna och det sanna möts i god konst. Det vill säga att god konst inte stannar vid att vara vacker, utan likt en ikon pekar bortom sig själv; har en riktning, eller vill säga något mer.

Jag kan här se en stor uppgift för kristna konstnärer att genom sin konst tala sanning in i vårt samhälle. Detta borde ibland rimligen leda till provokationer mot ”härskarna och makterna”.

Tron får inte förandligas eller privatiseras så att den berövas sin politiska och samhällsomdanande sprängkraft. Detsamma gäller konsten och skapandet, som du ju påpekar är en gåva från Gud.

Allt gott,
Josef

-----
För ett riktigt obehagligt exempel på en "kristen" konstnär som istället för att kritisera makten, hyllar den, se här.

Tron i det sekulära samhället

I senaste numret av tidningen NOD, som har temat Tron i det sekulära samhället, intervjuas teologen Jayne Svenungsson med anledning av Högskoleverkets ifrågasättande av examensrätten för flera av landets teologiska utbildningar:

"Kritiserar man teologin för att de kristna perspektiven dominerar kan man kritisera historia eller filosofi för att de västerländska perspektiven dominerar. Statsvetenskapen förhåller sig också till olika politiska traditioner." ... "Parallellen skulle kunna vara att medlemskap och engagemang i socialdemokratiska partiet gör det omöjligt att samtidigt vara en skicklig och självständig statsvetare"

Högskoleverket tycks dock mena att att man inte kan stå i en tradition och samtidigt ha en kritisk distans till den. Istället förespråkar man en besynnerlig form av neutralitet. Men, som Svenungsson skriver, "de senaste 40-50 årens vetenskapsteoretiska utveckling har visat att all vetenskap, allt kritiskt tänkande, i någon mån sker inom ramen för olika traditioner eller praktiker".

Trots detta ser vi dagligen exempel på hur myten om den förmenta neutraliteten lever vidare.

När skall Högskoleverket inse att sekularismen faktiskt är en ideologi?

Om sambandet mellan inkarnation och dekonstruktion

James K.A Smith skriver mycket intressant om varför det faktiskt är ortodox teologi som gör den radiklaste användningen av dekonstruktionsverktyget. Detta då mer liberala dekonstruktioner av teologiska fenomen vanligen försöker att skilja det gudomliga från det mänskliga, där det förra anses evigt, kommande och odekonstruerbart, medan det mänskliga och partikulära anses vara målet för dekonstruktionen. På så vis anses till exempel kyrkan vara dekonstruerbar, medan Guds rike inte är det.

"Catholic orthodoxy affirms not only the deconstructibility of the church, it even affirms the deconstructibility of the kingdom! According to orthodox eschatology not only is the church contingent, particular, and constructed, so too is the coming kingdom.⁶ “Kingdom come” is characterized by the same contingency, particularity and finitude. The deconstruction of injustice, including the reform of the church, is not driven by some dream of an impossible, undeconstructible kingdom, but in the light of a particular and still-deconstructible vision of justice.

And here’s the crucial difference: the Trinitarian God of Catholic faith is not scared off by contingency, particularity or deconstructibility. Unlike the Wholly Other of the Derridean Gospel, the Incarnate God exhibits no allergy to the deconstructible. Indeed, this is the very distinctive logic of incarnation⁷: "

Hauerwas om sentimentalitet som kyrkans fiende nr 1

Sentimentality from The Work Of The People on Vimeo.

Köksbord vs. Bardisk

Läser ännu en artikel i kölvattnet av debatten om verklighetens folk. För mig påminner uppdelningen mellan de som anses tillhöra kategorin "verklighetens folk", och de som följaktligen måste leva "overkliga" liv, lite om den där debattartikeln från Yvonne Andersson som för några år sedan delade in svenskarna i "cocktailmänniskor" och "köksbordsmänniskor" (den senare kategorin var enligt Andersson den goda).

Jag finner det tröttsamt och ganska destruktivt att driva politik med hjälp av att konstruera etiketter som syftar till att skapa falska motsättningar mellan vi och dom. För vad skall vi göra som både steker falukorv OCH lyssnar på P1? Som gillar att läsa kultursidorna OCH att idka fredagsmys? Som både tillbringar tid vid köksbordet, men även uppskattar en god cocktail?

Som Marcus Birro skrev:

"Vi andra som insett att livet både är Knasen och Marcel Proust och det dessutom på samma dag, står otåligt och stampar strax utanför."