Konferensintryck 2

Dag två på systematikerkonferensen handlade bland annat om teologi i en postkonfessionell och mångreligiös situation. Det blev tydligt att synen på partikularitet fortfarande är ett problem i nordisk akademisk teologi. Detta i den mening att många teologer inte uppfattar sig som arbetande i eller ur en specifik tradition. Gösta Hallonsten kom här med en uppfriskande uppmaning: - Låt sanningsanspråken brytas mot varandra istället för att inordna dem i en övergripande meta-diskurs!

Jag tror Hallonsten har helt rätt! Teorier om hur man med hjälp av ett "neutralt" tredje språk skall kunna överbrygga kulturella skillnader, och på så sätt nå konsensus, är nämligen oftast allt annat än neutrala (vilket jag bloggat om tidigare här). Istället tenderar dessa teorier att innehålla dolda maktanspråk från de som tycker sig behöva sådana teorier (vanligen makthavarna). Med Graham Wards ord från Cities of God (s.237):

"But, we are also beyond pluralism. Pluralism, that is, that recognized different faiths as species of the one generic religion or even different symbolic world-views that were all ultimately grounded in and expressive of the one simply, existential reality.

We have moved beyond pluralism because there is no view from no where, no objective knowledge; the view from no where is itself a cultural ideology - often Western, white and male."

Som jag uppfattar saken är alltså inte teologins problem avsaknaden av förment neutrala kommunikationsteorier, utan det faktum att teologin alltför ofta saknar konkret kropp och tradition, för att nu inte tala om lärjungaskap. Roland Spjuth var en av få som framhöll detta:

"En teologisk imagination är inte bara en tanke eller teori som ska söka tillämpning. Den måste grundas i ”lärjungaskapets politik” som omformar det nät av ekonomiska transaktioner, maktstrukturer och drömmar som formar den moderna, globala staden där den kristnes efterföljelse ska ta kropp. (...) Ingen av den kristna trons läror kan reduceras till påstående om en abstrakt eller allmänt given verklighet. De är intimt sammanknippade med striden om hur livet ska levas på ett sant sätt; om vilken Gud/gudar som kan mätta människans hunger."

Sedan blir naturligtvis nästa fråga hur dessa gemenskaper kan förhålla sig på ett öppet och fredligt sätt till sin omgivning. Elena Namli kom här med en angelägen utmaning: "Hur gör vi teologi som är partikulär, men inte exklusiv?"

När jag frågade Namli om hur detta skulle gå till givet att varje gemenskap i någon mening är exkluderande, framhöll hon vikten av epistemologisk ödmjukhet. Vi måste alltid vara öppna för att vårt eget perspektiv och vår egen förståelse inte är den enda möjliga.

Främlingens tilltal kan vara från Gud!