Om Jul, Principer och Barth

I dagens Telegraph skriver Rowan Williams om jul, principer och Karl Barth:

"Christmas is supremely the story of a God who is not interested in telling us about principles"

"Christmas doesn't offer an alternative set of economic theories or even a social programme. It's a story – the record of an event that began to change the entire framework in which we think about human life, so that the unique value of every life came to be affirmed and assumed."

"That’s one reason why we tell this story repeatedly, the story of the ‘unprincipled’ God who values what others don’t notice, who relates to people we’d all rather forget, whose appeal is to everyone because he has made everyone capable of loving response.”

God Jul!

Om faran med att vara relevant

Jag läser att en relativt nystartad kyrka i Stockholm beskriver sig som en församling "som har bestämt sig för att göra begrepp som "Gud" och "Kyrka" relevanta för den vanlige stockholmaren".

Om detta kan naturligtvis sägas mycket. Innan man börjar hacka på andra församlingar har jag dock hört att man skall erinra sig att det är Jesus fästmö man har synpunter på ... so i´ll try to tread easy.

Självklart är det viktigt att kyrkan alltid är beredd att försöka ge svar på de frågor som samtiden ställer henne inför. Så, i bemärkelsen att kyrkan skall möta världens behov är det naturligtvis viktigt att den är relevant utformad för detta uppdrag. Dock är ju ytterst få frågor eller behov särskilt "nya", så strävan efter relevans har ju i den bemärkelsen ganska lite med klockan eller trender att göra.

Min farhåga är istället att kyrkor som i sina "mission statements" framhåller att de vill vara relevanta, riskerar att bli till en spegel av samtidens värderingar i den meningen att de låter både sin form och sitt innehåll styras av det som för tillfället är opportunt. För det är väl knappast en slump att det så gott som alltid är kyrkor som strävar efter att vara relevanta som tycks fixerade vid tanken på att det går att vara "cool" och samtidigt vara kristen?

Därför blir jag inte speciellt förvånad när samma kyrka skriver att "Vår dröm är att vara en kyrka där Du kan hitta meningen med livet, upptäcka ditt "destiny", växa och bli en vinnare på livets alla områden".

Jag tror dessvärre att det är symptomatiskt att en kyrka som vinnlägger sig om att vara relevant, lätt faller offer för tidsandan. Åtminstone så upplever jag att ovanstående "dröm" delvis ger uttryck för den terapeutiska egocentrering och konsumism som väl får betecknas som tidstypisk.

Sedan är det ju naturligtvis så att varje kristen och varje församling har att brottas med frågan hur evangeliet skall gestaltas. I den processen kan naturligtvis ingen frigöra sig ifrån sin samtid med sina tillhörande blinda fläckar. Men i denna svåra process bör dock inte viljan att vara relevant vara vägledande, utan snarare viljan att trofast försöka leva livet som Guds folk. Sedan må detta liv uppfattas som relvant eller gammaldags, hippt eller ohippt - det är liksom besides the point.

För vem vill egentligen vara med i en församling som strävar efter att vara relevant? Vill vi inte istället vara del av en församling som hjälper oss tolka världen med hjälp av den kristna berättelsen, istället för det omvända? Med Hauerwas ord "A theologians job is not to make the gospel credible to the modern world, but to make the world credible to the gospel."

... eller med Kierkegaard: Den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling.

Zizek vs. Cornell West

En vidoeupptagning av ovanstående debatt mellan Slavoj Zizek och Cornell West från 2005, finns att beskåda hos Flying farther!

Jeanrond om vetenskapens begränsningar

Ibland läser man artiklar som som är så fyllda av väl formulerad klokskap att varje rad till slut blir understruken. Denna artikel i Axess av teologen Werner Jeanrond, är åt det hållet.

Under rubriken "Dit förnuftet inte når", utmanar han rationalismens förkrympta världsbild och vetenskapens enhetsmoral, och framhåller vikten av att religionen bereds plats i det offentliga.

"Upplysningens utmaning av religiösa övertygelser och religiöst motiverade former av förtryck har varit viktiga för religionens utveckling och har befrämjat kritik av religionen både inifrån och utifrån.

På samma sätt önskar jag mig en systematisk kritik av vetenskapens och förnuftets villkor och former i Sverige (och utomlands). Först när religionen i sina olika skepnader och det vetenskapliga förnuftet både har nått en kritisk och självkritisk nivå kan ett fruktbart samspel mellan båda dessa instanser komma i gång till förmån för mänsklighetens utveckling."

En artikel väl värt att läsa i en tid där allt skall evidensbaseras ...

Wisdom from Dr. Cornell West

Mannen på bilden är en ny bekantskap för mig. Han heter Dr. Cornell West och är professor i afroamerikanska studier vid religionsinstitutionen på Princeton University. Men, dessutom är han sanslöst nog även en en framträdande samhällsdebattör, medborgarättskämpe, pastor, och en del i hiphopkollektivet BMWMB. På hans senaste platta medverkar Prince, Andre 3000, Talib Kweli och Jill Scott. Dessutom gör han en liten roll i två av Matrixfilmerna, bland annat med kommentaren "comprehension is not a requisite of cooperation." I kid you not!

För ett smakprov av hans tankar om amerikansk politik, rasism, hip-hop och teologi, kolla in denna grymt insiktsfulla intervju: del 1, del 2, del 3.

Missa inte ...

... att lyssna på när Anders Piltz, K-G Hammar och Sinnika Neuhaus samtalar om treenighetens mysterium i P1:s Teologiska rummet.

... eller att läsa den klargörande artikeln i Fokus om vad konflikten i Kongo egentligen handlar om.

... heller att Rain and the Rhinoceros skrivit ett kort men intressant inlägg om Karl Rahners teori om “Anonymous Christianity”:

"Ironically, the attempt to transcend particularity effectively ignores the reality of difference altogether, only to reintroduce a new instantiation of enforced homogeneity—in short, a neo-imperialism."

Magnus Malm om gnosticismens konsekvenser

I en krönika i dagens Dagen gör Magnus Malm en klok analys av orsaken till delar av kyrkans världsfrånvändhet:

"Vi har ju lärt oss att dela in den kristna tron i en undervåning som vi kalla "skapelseplanet", och en övervåning vi kallar "frälsningsplanet". I undervåningen finns ett mer allmänt tal om Gud, och vårt gensvar till honom kallas förvaltarskap och handlar om vårt ansvar för miljön, de fattiga och så vidare. I övervåningen finns Jesus, och vårt gensvar till honom kallas lärjungaskap och handlar om individens frälsning, helgelse, bön och så vidare.

Effekterna av detta tvåvåningshus märks på många sätt. Bland annat i den ständigt återkommande uppdelningen i jordiskt och himmelskt, politiskt och andligt. Den som vill ta Jesus på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det politiska. Den som vill ta politiken på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det här med Jesus.

Resultatet är att Jesus framställs som ointresserad av allt utom den enskilda människans frälsning. Och eftersom Jesus är den kristna kyrkans bild av Gud, blir det naturligtvis också den gudsbild som kyrkan kommunicerar."

Visst är det märkligt hur en kyrka som bekänner Guds ohämmade kärlek till världen, gång på gång under historiens lopp hemfaller åt den gnostiska villoläran.

Tolerans som substitut för politik

Slavoj Zizek frågar sig i en föreläsning varför så många av dagens problem beskrivs i termer av tolerans, och inte i termer av till exempel orättvisa eller förtryck? Varför framhålls idag toleransen som universallösningen, och varför inte den politiska kampen? Zizek menar att det skett en förändring och exemplifierar med Martin Luther King, som i sina tal om rasism sällan eller aldrig talade om tolerans, men desto oftare om rättvisa, rättigheter, förtryck, och kamp.

Zizeks svar på sin egen fråga går i korthet ut på vad han beskriver som den liberala multikulturalismens grundläggande konfliktteori, "the culturalization of politics". Enligt detta synsätt omformuleras politiska åsiktskillnader eller konflikter, till "kulturella skillnader" eller till "olika livsstilar", som i sin tur betraktas som någonting givet, något som inte kan påverkas och därför måste tolereras. Orsaken till denna utveckling är enligt Zizek de politiska lösningarnas misslyckanden, och han exemplifierar med välfärdstaten och de socialistiska projekten. Slutsatsen, menar Zizek, blir att toleransen har kommit att bli ett substitut för politiken, och citerar Wendy Brown:

"The retreat from more substantive visions of justice heralded by the promulgation of tolerance today is part of a more general depoliticization of citizenship and power and retreat from political life itself. The cultivation of tolerance as a political end implicitly constitutes a rejection of politics as a domain in which conflict can be productively articulated and addressed, a domain in which citizens can be transformed by their participation."

Wendy Brown, Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire, Princeton: Princeton University Press 2006, p. 89.

Nu anklagas ju visserligen liberalismen paradoxalt nog ofta för att vara totalitär i sina rättighetsanspråk, och att inte respektera just andra kulturer. Zizek nyanserar dock i detta sammanhang Browns kritik av liberalismens falska universalitet (lokal sedvänja upphöjd till allmän lag), och tillstår även det goda om liberalismen fört med sig.

Men kanske är det så att västvärlden i dag, i avsaknad av några sammanhängande eller övergripande teorier om rättvisa eller rationalitet, resignerat tenderar att beskriva skillnader som kulturellt betingade, just för att man inser att man inte har de nödvändiga verktygen för att ta sig an konflikten.

Sen är det ju självklart så att tolerans i dess egentliga mening är en nödvändig hållning i ett pluralistiskt samhälle. Ordet tolerans lär ju betyda uthärdande, att uthärda att andra har fel och lära sig leva med det. Men den form av tolerans som Zizek kritiserar ligger närmare likgiltigheten eller bristen på egen övertygelse.

Med Chestertons ord: "Tolerance is the virtue of the man without convictions."

Chesterton vs. Socialstyrelsen: 1-0

"An imbecile habit has arisen in modern controversy of saying that such and such creed can only be held in one age but cannot be held in another. Some dogma, we are told, was credible in the twelfth century, but is not credible in the twentieth. You might as well say that a certain philosophy ca be believed on Mondays, but cannot be believed on Tuesdays. You might as well say of a view of the cosmos that it was suitable to half-past three, but not suitable to half-past four.

What a man can believe depends upon his philosophy, not upon the clock or the century."

- ur Orthodoxy av G. K Chesterton

Jag kom att tänka på ovanstående passage när jag läste en debattartikel av en jurist på Socialstyrelsen, som menar att katolske biskopen Anders Arborelius syn på aktiv dödshjälp inte är "förenlig med ett modernt samhälle".

Cavanaugh om amerikansk politik

"I dessa dagar bör man som kristen känna sig mycket politiskt hemlös. Inget av partierna uttrycker några kristna värden på ett sammanhängande sätt. Om man söker en helhetslösning där evangeliet utmanar etablerade synsätt både vad gäller abort, krig, tortyr och dödsstraff och samtidigt värnar om de fattiga och svaga, då kan jag inte se att kristna har några verkligt goda alternativ."

I senaste numret av NOD intervjuas William Cavanaugh på temat amerikansk politik. Jag finner hans analys träffande även för svenska förhållanden, typ.

Mellandagar för unga teologer

Johanneskyrkan i Linköping arrangerar den 8-9 januari Mellandagar för unga teologer. Och ja, Miroslav Volf kommer dit ... bara en sån sak. Jag ser även fram emot Lovisa Bergdahls föreläsning: Bortom förståelse och erkännande: Om de religiösas envisa vägran att försvinna och demokratins ansvar.

I en intervju i Bildas tidning ger hon en hint om vad som komma skall:

"I den liberala modellen är toleransen svaret. Genom utbildning kan vi lära oss förstå den andre och ju mer vi vet om varandra ju mer toleranta tror vi att vi blir. Problemet med denna modell är att den inte verkar fungera. Ofta handlar det ju inte om att vi inte förstår varandra, utan att vi ogillar det vi förstår. Liberalismen handlar alltid om hur mycket olikheter som kan tolereras och var vi ska dra gränserna."

(...)

"Jag vill se ett demokratiskt samhälle där den religiösa människan får delta med allt hon är och har! För att komma någon vart åt det hållet kan man exempelvis se religiös tillhörighet som en fråga om kärlek, vilket jag försöker göra. I en demokrati älskar man olika saker och skapar utifrån det olika livsvärldar, då uppstår krockar. Men om vi slutar att kräva att den andre ska leva upp till mitt sätt att vara och istället låter henne få företräde – hur skulle samhället se ut då?"

Vi ses i Linköping!

Rasmusson om Barth

"Det är inte kristendomens uppgift att vara det kulturella och moraliska kitt som håller ihop den västerländska civilisationen. (...) församlingens viktigaste uppgift är att genom sitt eget liv vittna om den nya sociala verklighet som Guds rike innebär."

Ur Karl Barths betydelse för anglosaxisk teologi av Arne Rasmusson

Yoder vs. Kuyper

På Faith & Theology pågår just nu en intressant diskussion som startade med att Ben Myers ställde den reformerte teologen Abraham Kuypers gamla dänga om att:

“There is not a square inch in the whole domain of human existence over which Christ, who is sovereign over all, does not cry: ‘Mine!’

... mot följande Yoder-citat:

“It is remarkable how the meaning of Christ’s lordship has been reversed in modern ecumenical discussion. In New Testament times the lordship of Christ meant that even that which is pagan, the state, was under God’s rule. Today exactly the same expression means that Christians have been sent into all areas of public life, including every political position, and that there as Christians they are to do their duties according to the rules of the state – in other words, the opposite of the meaning in the New Testament”

Själv tycker att jag att Hauerwas ger viss vägledning i ämnet:

"I’m not asking you to withdraw from politics. I’m just asking you to be there as a Christian."

Om våld

Det senaste har jag funderat en hel del på våld. Min gamla lärare Hans Boersma sammanfattar i ett par meningar i sin bok Violence, Hospitality and the Cross, det jag funderar på:

"The question facing Christian theology is what the divine welcome of strangers look like. Is it a hospitality without violence? Is hospitality without violence even possible? After all, before opening the door we often glance through the peephole, and when we don´t trust the person staring us in the face, we don´t open the door. There are times when we set limits on our hospitality. There are occasions when we feel it is necessary to exclude others. What exactly is the relationship between hospitality and violence, especially as it comes to expression on the cross? And by way of extension, do we as human beings have the right, and perhaps even the duty, to protect ourselves and others against strangers who might want to abuse our hospitality? Is the violence of exclusion a necessary counterpart to the practice of hospitality?"

Jag har under en längre tid identifierat mig med den anabaptistiska traditionens betoning på pacifism som en naturlig del av att vara kristen. Det gör jag fortfarande. Men när jag exempelvis läser om vad som händer i Kongo, om hur värnlösa människor fördrivs, plundras, våldtas och massakreras, så sätts min pacifistiska hållning på svåra prov.

Jag dras liksom med i den nyblivne chefen för Nordic Battlegroup, brigadgeneral Stefan Anderssons, retorik:

"Antingen så väljer man att sitta på läktaren och titta in i ett krisområde, exempelvis i östra Kongo, och säga att det är fruktansvärt och hemskt det som sker i landet och jag hoppas att någon annan åker dit och ordnar upp det. Eller så ska vi ta ett ansvar för vi har faktiskt råd med det."

Korsets väg framstår ju ofta som ineffektiv, okonkret och obetydlig i jämförelse med världens högteknologiska militärmakt. Pacifism låter liksom så passivt, som Hauerwas brukar säga. Nu verkar ju visserligen inte ens världens största FN-truppp kunna förhindra grymheterna. Men när det gäller mitt eget förhållningsätt till lemlästade och systematiskt våldtagna kvinnor i Afrika, så har jag knappt ens en aning om vad korsets väg skulle bestå i. Mina böner känns rätt så futttiga, typ.

Men även om jag kan känna frestelsen att rycka ut och skydda den svage med vapenmakt, så tror jag ändå att denna väg är just en frestelse. Jag tror helt enkelt inte att det går att följa Kristus med vapen i händerna. Jag tror istället att vi som kristna måste leta efter alternativa och aktiva sätt att verka för en värld i fred och rättvisa. Kanske kan detta vara en väg?

Stanley Hauerwas fick med anledning av sin kritik mot "the war on terrorism", en fick en gång frågan om vilken alternativ utrikespolitik han föreslog i stället för att bomba Irak. Hauerwas lär ha svarat: "My only response is that I do not have a foreign policy. I have something better – a church constituted by people who would rather die than kill."

Tänk om kristna i alla länder kunde leva upp till den devisen. Det hade varit en början ...

Dagens konstaterande

Den goda åtskillnaden mellan stat och kyrka motsvaras INTE av en enkel åtskilnad mellan tro och politik. Med Jürgen Habermas ord:

"The liberal state must not transform the requisite institutional separation of religion and politics into an undue mental and psychological burden for those of its citizens who follow a faith."

Habermas - Religion in the Public Sphere (pdf)

Den som ser bortom allt ser ingenting ...

"But, we are also beyond pluralism. Pluralism, that is, that recognized different faiths as species of the one generic religion or even different symbolic world-views that were all ultimately grounded in and expressive of the one simply, existential reality.

We have moved beyond pluralism because there is no view from no where, no objective knowledge; the view from no where is itself a cultural ideology - often Western, white and male."

Ur Cities of God av Graham Ward

Ateism-evangelisation?

På bussar runt om i London kan man nu läsa kampanjbudskapet:
"There’s probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."

När jag först såg kampanjen var jag osäker på vem som var avsändaren. Skulle betoningen ligga på "probably", och var det i så fall en småironisk kristen evangelisationskampanj som tog fasta på att ingen säkert kan veta något om Guds existens, men att det är dumt att chansa? Nix.

Avsändaren visade sig istället vara The British Humanist Association, som nyligen lanserat en ny kampanj.

Simon Barrow skriver klokt om kampanjen i The Guardian:

"The "stop worrying and enjoy your life" bit I find more problematic. Not because I want people to worry and not enjoy life, but because for so many people it is really difficult to do this right now. Which is why the real message that needs to get out there is about encouraging one another in active compassion.

That, surely, is something we could all agree on? Compassion – an identification with the suffering of others so that you feel the need to alleviate pain and challenge injustice – is at the heart of the best kind of humanist thinking and living, and also the best kind of religious thinking and living."

On spreading the wealth around ...

Distributiv rättvisa, alltså efter vilka principer som exempelvis skatteintäkter skall tas in och fördelas, tycks vara ett betydligt mer kontroversiellt ämne på andra sidan atlanten.

Från republikanskt håll brukar det föga överaskande poängteras att statlig inblanding i de privata finanserna är av ondo. Istället för att staten via skattesedeln skall fördela medel till de sämre bemedelade, framhålls ofta vikten av det frivilliga givandet i form av välgörenhet.

Företrädare för den amerikanska kristna högern brukar argumentera mot den socialliberala modellen med solidariskt skattefinansierad välförd, med argument i stil med:

"Compulsory income redistribution -- such as government spending on welfare, anti-poverty programs and foreign aid -- is a counterfeit for true Christian charity."

"Charity is one of the most vital aspects of Christian spirituality. We dare not subcontract this sacred church's role to the state."

Ovanstående citat kommer dock ifrån en debattartikel i den lilla michigantidningen, The Grand Rapids Press. Glädjande nog skrev därför min favoritteolog från Michigan, James K.A Smith, en replik.

Smith ifrågasätter i sin kommentar huruvida man som kristen överhuvudtaget kan tala i termer om att medkänsla och givande skulle vara frivilliga:

"... according to Rhoda, “Christian compassion is voluntary.” But such language of "voluntariness” is a modern invention. Our notion of something being “voluntary” implies that it is optional and un-coerced. In fact, we might even deserve some praise for doing what’s only “voluntary,” as if this was going above and beyond the call of duty. But did the early church see compassion and charity as “voluntary?” Or, to take up Rhoda’s specific case, did the early church see “income redistribution” as “voluntary?” "

[...]

"According to the biblical picture, to be “free” is not to be autonomous or un-coerced. We are free when we are empowered to do the good. The strangeness of the biblical picture is that true freedom comes in subjection to the risen Lord. It is slaves of Christ who are truly free."

Avslutningsvis drar Smith parallellen till Ananias och Sapfeira i Apostlagärningarna, som ju gjorde en i deras mening generös donation, men som tack för detta staffades med döden därför att de förbehöll sig rätten att behålla pengar för egen del.

Smith undviker dessvärre att kommentera den centrala frågan huruvida det är egalt om det är kyrkan eller staten som står som mottagare för den enskildes resurser. Caesar och Kristi kropp har ju en historia av att prioritera rätt olika ...

Själv tänker jag nog som så att det är vår uppgift som kristna att stödja alla goda strukturer i samhället. Till dessa räknar jag ett distributivt skattesystemet som hjälper oss att fördela resurser från de som har, till de som inte har. Sedan skall vi givetvis ha synpunkter på vad dessa medel används till utöver att hjälpa den svage.


On a lighter note, men delvis på samma tema ...

Den numera världsberömde "rörmokaren", "Joe the Plumber", som kritiserat Obamas skattepolitik för att "spread the wealth around" (det vill säga för att genom beskattning sprida "Joe the Plumbers" intäkter till andra), hamnade återigen i rampljuset. Denna gång i en riktigt underhållande intervju med demokraternas brillianta vicepresidentkandidat, Joe Biden. En fråga handlar om Obamas eventuella skattepolitiska kopplingar till Marx, och om Sverige som påstådd socialistisk stat.

Enjoy!



Tipstack till Joel H,

Everybody lives by a script

Tåget hem från Stockholm igår tog betydligt längre tid än vanligt. "Vagnfel", förklarade konduktören. Lyckligtvis nog hittade jag en intressant föreläsning i podden som jag nästan hade glömt bort. Walter Brueggemann hjälpte mig att fördriva tiden ...

Brueggemann är en fantastiskt intressant GT-teolog, och dessutom en underhållande talare. På 2004 års Emergent Theological Conversation höll han en bejublad föreläsning kallad Brueggemanns 19 Thesies. Den är väl värt att lyssna på! Genom sina teser lyckas han sammanfatta en sammanhållande syn på kyrkan och världen som jag sympatiserar starkt med (missa inte de intressanta efterföljande frågorna och diskussionerna)!
Enjoy!


1. Everybody lives by a script. The script may be implicit or explicit. It may be recognized or unrecognized, but everybody has a script.

2. We get scripted. All of us get scripted through the process of nurture and formation and socialization, and it happens to us without our knowing it.

3. The dominant scripting in our society is a script of technological, therapeutic, consumer militarism that socializes us all, liberal and conservative.

4. That script (technological, therapeutic, consumer militarism) enacted through advertising and propaganda and ideology, especially on the liturgies of television, promises to make us safe and to make us happy.

5. That script has failed. That script of military consumerism cannot make us safe and it cannot make us happy. We may be the unhappiest society in the world.

6. Health for our society depends upon disengagement from and relinquishment of that script of military consumerism. This is a disengagement and relinquishment that we mostly resist and about which we are profoundly ambiguous.

7. It is the task of ministry to de-script that script among us. That is, too enable persons to relinquish a world that no longer exists and indeed never did exist.

8. The task of descripting, relinquishment and disengagement is accomplished by a steady, patient, intentional articulation of an alternative script that we say can make us happy and make us safe.

9. The alternative script is rooted in the Bible and is enacted through the tradition of the Church. It is an offer of a counter-narrative, counter to the script of technological, therapeutic, consumer militarism.

10. That alternative script has as its most distinctive feature, its key character – the God of the Bible whom we name as Father, Son, and Spirit.

11. That script is not monolithic, one dimensional or seamless. It is ragged and disjunctive and incoherent. Partly it is ragged and disjunctive and incoherent because it has been crafted over time by many committees. But it is also ragged and disjunctive and incoherent because the key character is illusive and irascible in freedom and in sovereignty and in hiddenness, and, I’m embarrassed to say, in violence – [a] huge problem for us.

12. The ragged, disjunctive, and incoherent quality of the counter-script to which we testify cannot be smoothed or made seamless. [I think the writer of Psalm 119 would probably like too try, to make it seamless]. Because when we do that the script gets flattened and domesticated. [This is my polemic against systematic theology]. The script gets flattened and domesticated and it becomes a weak echo of the dominant script of technological, consumer militarism. Whereas the dominant script of technological, consumer militarism is all about certitude, privilege, and entitlement this counter-script is not about certitude, privilege, and entitlement. Thus care must betaken to let this script be what it is, which entails letting God be God’s irascible self.

13. The ragged, disjunctive character of the counter-script to which we testify invites its adherents to quarrel among themselves – liberals and conservatives – in ways that detract from the main claims of the script and so too debilitate the focus of the script.

14. The entry point into the counter-script is baptism. Whereby we say in the old liturgies, “do you renounce the dominant script?”

15. The nurture, formation, and socialization into the counter-script with this illusive, irascible character is the work of ministry. We do that work of nurture, formation, and socialization by the practices of preaching, liturgy, education, social action, spirituality, and neighboring of all kinds.

16. Most of us are ambiguous about the script; those with whom we minister and I dare say, those of us who minister. Most of us are not at the deepest places wanting to choose between the dominant script and the counter-script. Most of us in the deep places are vacillating and mumbling in ambivalence.

17. This ambivalence between scripts is precisely the primary venue for the Spirit. So that ministry is to name and enhance the ambivalence that liberals and conservatives have in common that puts people in crisis and consequently that invokes resistance and hostility.

18. Ministry is to manage that ambivalence that is crucially present among liberals and conservatives in generative faithful ways in order to permit relinquishment of [the] old script and embrace of the new script.

19. The work of ministry is crucial and pivotal and indispensable in our society precisely because there is no one [see if that’s an overstatement]; there is no one except the church and the synagogue to name and evoke the ambivalence and too manage a way through it. I think often; I see the mundane day-to-day stuff ministers have to do and I think, my God, what would happen if you talk all the ministers out. The role of ministry then is as urgent as it is wondrous and difficult.

Milbank vs. Žižek

The Monstrosity of Christ - Paradox or Dialectic? är en kommande bok där John Milbank och Slavoj Žižek drabbar samman i debatt om religion, politik och sekularism.

"In this corner, philosopher Slavoj Žižek, a militant atheist who represents the critical-materialist stance against religion's illusions; in the other corner, "Radical Orthodox" theologian John Milbank, an influential and provocative thinker who argues that theology is the only foundation upon which knowledge, politics, and ethics can stand."

Ett tungviktsmöte att se fram emot (boken kommer ut först i april
2009)!

Om tron på "marknaden"

Saknar du en teologisk kritik av den senaste tidens händelser i världsekonomin? Missa i så fall inte inlägget Welcome to the faith-based economy , på den alltid lika intressanta Immanent Frame:

"We must believe in capitalism, in the ways that the early Protestants were asked to believe in predestination. Not all are saved, but we must all act as if we might be saved, and by acting as if we might be among the saved, we enact our faith in capitalism, even if we might be among the doomed or damned. [...] In other words, capitalism now needs our faith more than our faith needs capitalism."

"The cardinal mystery of the market, of course, verily its Spirit, is the Invisible Hand. For the Invisible Hand to move again, it needs a Helping Hand from us, the wretched of Main Street. And in lending this helping hand, in the biggest bailout in human history, we are asked to show our Faith in the Economy. For once, and perhaps for the last time, capitalism needs our Faith as much as we need its mysteries. The global economy will never be secular again."

Don’t Just Do Something, Talk

Läs Zizeks tankar om "the bailout plan" och den senaste tidens finansiella tumult.

Dagens björntjänst

Evangeliska Frikyrkans ordförande Stefan Swärd skriver idag tillsammans med Humanisternas Christer Sturmark på DN-debatt. De båda rycker ut till gemensamt försvar för den nyutnämnde rektorn på Lunds Universitet som av delar av lärarkåren utmålats som olämplig för jobbet, endast på grund av att han är aktiv inom frikyrkan.

Det som först fick mig att höja på ögonbrynen; att en frikyrklig ledare skriver debattartikel tillsammans med den politiska ateismens profet i Sverige, är kanske vid närmare eftertanke inte så konstigt. För efter att ha läst artikeln blir det som förenar dem framträdande. De framstår nämligen båda som opoblematiserande barn av moderniteten. Både Swärd och Sturmark tänkande tycks helt styrt av de ramar som liberalismens tankevärld erbjuder:

"Vissa former av religiös tro är förenliga med vetenskaplig grundsyn, andra är det inte. Vi vet dessutom att det finns gott om troende forskare, som förmår särskilja sin religiösa tro och sin akademiska verksamhet."

"Vi behöver kunna definiera vad som är gemensamma spelregler, men också vilka ställningstaganden som är och bör förbli privata."

Signaturen Samuel sätter på Swärds egen blogg ord på vad som är mitt problem med deras artikel:

"Det sekulära är en parodi och en heresi. Det finns ingen neutral sfär där vi kan fatta beslut utan förkunskap utan värderingar, en plats där livsåskådningar inte spelar någon roll. Problemet med Swärd och Sturmarks artikel är att den inte bara förutsätter en sån sfär den till och med förespråkar en sån sfär."

Milbank kunde inte ha sagt det bättre själv! Jag tror dessvärre att Swärd i detta fall gör kristenheten en björntjänst genom att i sitt "försvar" skriva under på upplysningsliberalismens falska premisser.

Jag har kanske inte direkt gjort mig känd som Claphaminstitutets varmaste supporter, men deras debattartikel i ämnet var ungefär 100 gånger bättre:

"Menar brevskrivarna att det finns något slags neutral utgångspunkt som den akademiska forskningen kan utgå ifrån, och att denna utgångspunkt i så fall med nödvändighet måste vara ateistisk? I så fall tycks de ha missat huvuddelen av 1900-talets vetenskapsfilosofiska diskussion. Positivismen är sedan länge övergiven som norm i den akademiska världen."

Äras den som äras bör :)

Nina Björk om Friheten

Idag kan man läsa en grymt intressant intervju med feminist-ikonen Nina Björk i DN. Detta med anledning av att hon igår la fram sin avhandling: Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, vid Göteborgs Universitet.

I pressmedelandet inför disuptationen, som är en sorts uppgöresle med liberalismen, står att läsa:

"I vår samtid anses den västerländska människan vara fri. Fri att välja – allt från tvättmedel och elbolag till personlighet och livsstil. Den moderna friheten känner inga gränser. Men Nina Björk hävdar i sin avhandling att människan tvärtemot är en ytterst beroende varelse som skapas i samspel med andra och med den natur hon lever i.

I sin avhandling för Nina Björk fram en motberättelse till denna frihetens fiktion. Hon argumenterar för att människan i grunden är en beroende och relationell varelse, som skapas i samspel med andra människor och med den natur utan vilken hon inte kan leva. Mot drömmen om den fria själen ställer hon sanningen om den beroende kroppen."

Hör ni vad hon säger? En motberättelse till frihetens fiktion! Männsikan som beroende! Hon låter ju som vilken radikalortodox eller postsekulär teolog som helst. Det blir liksom dubbbelt effektfullt att kritiken mot liberalismen kommer från Björk, som ju länge kämpat feminismens frihetskamp.

I DN-intervjun fortsätter hon:
"... i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalismen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt".

Så fort vi tillstår att frihet definierad enbart negativa i termer (dvs som exempelvis frihet från ... etc.) går miste om något oerhört väsentligt, så närmar vi oss ett augustinskt synsätt. Men att tala om frihet på ett mer fullödigt sätt kräver dock att man samtidigt går i brottningskamp med frågorna om vad som är meningen och målet med livet. För vad skall vi egentligen göra med vår frihet? Konsumera?

Det är just denna brottningskamp som Björk vågar gå in i:

"Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar?"

Men i en kultur där det inte får finnas något som människor bör bli lyckliga av, det vill säga något som människor bör göra med sin frihet, i en sådan kultur är allt som återstår den enes vilja mot den andres, eller med Nietzsche "viljan till makt". Och när det kommer till livsstilsval är de ojämförbart starkaste agenterna ofta de multinationella företagen ...

"Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska längta efter."

Det känns gott att fler och fler börjar inse att en av västvärldens viktigaste kamper idag handlar om vår fantasi, om möjligheten att föreställa sig en annorlunda värld.

Habermas om politik och religion

Den tid då man föreställde sig vattentäta skott mellan tro och vetande är tack och lov på väg bort. Allt fler talar nu istället om att vi befinner oss i en post-sekulär tid.

Till och med en del politiker har börjat skjuta upp testbalonger i de post-sekulära vindarna. Det tycks till exempel inom socialdemokratin pågå en process i syfte att omvärdera synen på religion och politik. En politikutvecklingsgrupp med diverse högdjur har tillsats, och i dagarna levererade man en rapport.

Broderskaparna ligger även de på framkant och profilerar sig som "kristen vänster", i stark kontrast till vad de menar är den kristna högern i Sverige. Efter vad jag förstår av denna artikel avses falanger inom Kristdemoraterna samt Claphaminstitutet, som de främsta representanterna för den kristna högern. Detta uppskattades dock inte av alla.

I rapporten från den socialdemokratsika arbetsgruppen återfinns bland annat följande citat:

"Andliga erfarenheter och teologiska frågor må vara privata, men religion fungerar också som kulturbärare och uttryck för etiska grundhållningar, vilket kräver ett bredare politiskt angreppssätt."

"När de sekulära ideologierna inte anses erbjuda svar och framtidshopp blir andra identitetsbärare och andra politiska lösningar viktigare."

"Religiösa argument kan inte ligga till grund för lagstiftning, men lagstiftningen ska erbjuda frihet för varje individ att ha sin tro eller ingen tro alls."

"Teologiska och andliga frågor är inte i första hand politiska frågor utan tillhör i grunden varje människas privata sfär. Men de delar av religion som rör samhällsetik och kulturell identitet är politiska frågor där vi som parti måste ha ett förhållningssätt."

Det är glädjande att socialdemokraterna börjat uppdatera sin syn på religion, även om ovanstående tankegångar varken kan sägas vara så värst radikala eller speciellt förankrade i partiet. Ansatsen är dock lovvärd! När kommer till exempel Folkpartiet att göra motsvarande uppdatering?

En mer progressiv syn på religion och politik kommer istället överaskande nog från den gamle social-liberalen Jürgen Habermas, eller vad sägs om detta citat:

"It is not enough to rely on the condescending benevolence of a secularized authority that comes to tolerate minorities hitherto discriminated against. The parties themselves must reach agreement on the always contested delimitations between a positive liberty to practice a religion of one's own. And the negative liberty to remain spared of the religious practices of others."

Zizek om frihet

Slavoj Žižek återger i inledingen till sin bok Välkommen till verklighetens öken, ett skämt från det forna DDR om en tysk arbetare som får jobb i Sibirien:

Eftersom arbetaren är medveten om att all post kommer att läsas av cencorerna, säger han till en vän: 'Låt oss skapa en kod: om du får ett brev av mig som är skrivet med rött bläck så är det falskt."

Efter en månad får hans vän det första brevet, skrivet med blått bläck:
'Allt är underbart här: hyllorna i affärerna är överfulla, mat finns i överflöd, lägenheterna är stora och ordentligt uppvärmda, biograferna visar filmer från väst, här finns många vackra flickor som är redo för en affär - det enda som du inte kan få tag på är rött bläck.'

Zizek tycks mena att vi känner oss fria eftersom vi saknar det språk som krävs för att uttrycka vår ofrihet, även i den liberala demokratin.
Cavanaugh är ju inne på samma linje när han hävdar att "politics is a practice of the imagination" (som jag skrev om här).

Om människan djupast sett inte söker ett spänningsfritt tillstånd, utan en utmaning som är henne värdig, så är det tydligt att den liberala demokratin saknar ett fullödigt språk för att formulera hennes dilemma.

Är det inte just därför som de intressantaste kulturkritikerna använder sig av teologin som verktyg?

Augustine vs. Friedman

Det finns få teologiska grepp jag uppskattar så mycket som när någon tar sig tid för att med teologin som verktyg problematisera vår samtid. Teologi som kulturkritik, typ.

William Cavanaughs bok Being Consumed är ett lysande exempel på detta. I bokens första kapitel tar han sig an synen på frihet. Milton Friedmans negativa frihetsbegrepp som det kommer till utryck i hans texter om den fria marknaden kontrasteras där mot Augustinus positiva frihetsbegrepp.

Augustinus frihetsbegrepp innebär ju så mycket mer än bara frihet från det som uppfattas begränsa vårt självbestämmmande:

"Freedom is not simply negative freedom from, but freedom for, a capacity to achieve certain worthwhile goals. All of those goals are taken up into the one overriding teolos of human life, the return to God. Freedom is thus fully a function of Gods grace within us. Freedom is being wrapped up in the will of God, who is the condition of human freedom. Being is not autonomous; all being participates in God, the source of being."

"In Augustine´s thought, we desperately need not to be left to the tyranny of our own wills. The key to true freedom is not just following whatever deisires we happen to have, but cultivating the right ones"

men...

"Where there are no objectively desirable ends, and the individual is told to choose his or her own ends, then choice itself becomes the only thing that is inherently good. When there is a recession, we are told to get the economy moving; what we buy makes no difference. All desires, good and bad, melt into the one overriding imperative to consume, and we all stand under the one sacred canopy of consumption for its own sake."

Det är därför som kristna kan säga så konstiga saker som: Det är bara i Din vilja som min frihet är.

Månadens miss

Fick till min bestörtning just reda på att jag missat att William Cavanaugh föreläste på Örebro Teologiska Högskola idag. Svacka!
Lustigt nog fick jag precis hans senaste bok Consumed, på posten. Alltid något att trösta sig med.

I framtiden hoppas jag dock att alla teologinördar out there gör bot och bättring och, i god tid innan, tydligt informerar om tillställningar som den idag.

För att föregå med gott exempel kan jag berätta att Miroslav Volf kommer till Johanneskyrkan i Linköping den 8-9 januari 2009. Temat är Försoning, kyrkans mission och mångkulturellt samhälle.

Hauerwas och Milbank möter Påven

Det pågår en skönt teologi-nördig tävling hos Faith & Theology, om vem som kan sätta den bästa bildtexten till ovanstående bild. Jag lägger min röst på Belchers förslag:

"In a surprise move at the Vatican this weekend, Pope Benedict XVI performed a spontaneous same-sex union of renowned theologians John Milbank and Stanley Hauerwas."

Den som ändå finge vara i Rom just nu ...

Något för alla ...

Om jazz och det goda livet

"Take, as an image of the good life, a jazz group. A jazz group which is improvising obviously differs from a symphony orchestra, since to a large extent each member is free to express herself as she likes. But she does so with a receptive sensitivity to the self-expressive performaces of the other musicians. The complex harmony they fashion comes not from a collective score, but from the free musical expression of each member acting as the basis for the free expression of the others. As each player grows more musically eloquent, the others draw inspiration from this and are spurred to greater heights. There is no conflict here betwee freedom and the ‘good of the whole’, yet the image is the reverse of totalitarian."

Om brustenhet

"You see, I have been approaching brokenness as if it were something I was called to enter into. You know, journeying into places of exile, trying to enter into solidarity with the poor and oppressed, that sort of thing. Essentially, I was approaching Christianity as though it were something that leads us to enter into the brokenness that we find outside of ourselves."

Om sex, våld & religion

“Consider the following analogy. Given the universality of sexual experience, it is hardly surprising that this powerful human drive should also be the site of rape, pedophilia, bestiality, genital mutilation and other grotesque acts. most of us woudl regard these acts as twisted perversions of a healthy and important part of our human identity and flourishing. (Indeed, we have been taught by feminists that rape is primarily about power, not sexual pleasure.) Why not apply the same reasoning to religious faiths? Given the universality of religious experience, it is hardly surprising that certain acts of grotesque violence should not only occur in religious communities but be imbued with religious meanings and justification.”

Claphaminstitutet och konservatismen

Under rubriken Etikens jordskred ojjar sig idag den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i ännu en artikel över omoralen i Sverige; folk skiljer sig för ofta, folk önskar gifta sig med folk av fel kön, folk har för mycket oansvarigt sex, och så vidare.

Enligt Claphaminstitutets direktor, Tuve Skånberg, är tankesmedjan ett redskap för att placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet. Mot bakgrund av hur denna ansats förhåller sig till vad Claphaminstitutet hittills publicerat, ställer jag mig tveksam till deras verksamhet.

Jag är självklart villig att instämma i kritiken mot den liberala ordning som fått kristendomen att underordna sig distinktioner som exempelvis privat vs. offentligt (även om det bör betonas att denna underordning i stora delar varit frivillig). Jag är därför sympatiskt inställd till ansatsen att göra kyrkan mer aktiv i det offentliga samtalet. Jag är dock djupt kritisk till vad jag uppfattar som en tendens till att särskilja ”kristna värderingar” från kristen tro.

Vad gäller ansatsen att placera den kristna tron i det offentliga rummet, så kan jag inte se att man ens försökt (prova till exempel att söka på Kristus eller Jesus på institutets blogg).
Vad gäller ansatsen att verka för kristna värderingarna i det offentliga rummet, så menar jag att Claphaminstitutets tolkning av "kristna värderingar" är i det närmste omöjlig att särskilja från konservatism.

Eller ännu mer spetsigt : Var i Claphaminstitutets artikelflod återfinns det genuint kristna? Jag menar, vilket av Claphaminstitutets debattinlägg skulle inte kunna ha signerats av valfri konservativ politisk sammanlutning? Var finns till exempel artiklarna om gömda flyktingars rätt till sjukvård, eller rätten till anhöriginvandring? Istället skriver man nästan enbart om vikten av att minska antalet skilsmässor och att motverka könsneutrala äktenskap.

Vad gäller skilsmässor så borde man kanske börja med att motverka skilsmässor i de egna församlingarna (och inte ens då tror jag inte att debattartiklar är rätt metod), och vad gäller könsneutrala äktenskap har jag svårt att se varför kristna skulle hetsa upp sig över att staten skulle sanktionera könsneutrala äktenskap (så länge staten inte försökte tvinga kyrkan att göra detsamma).

Det är obalansen i artikelutbudet som stör mig. För är det inte just på den, för det politiska etablissemanget så besynnerliga, blandning av höger- och vänsterfrågor som det kristna samhällsengagemanget känns igen. I linje med detta tror jag att den som försöker ta Jesus ord på allvar sannolikt stundtals kommer att uppfattas som konservativ och ibland som socialist. Claphaminstitutet avslöjar sig genom att aldrig riskera att uppfattas som det senare. Därmed blir Claphaminstitutet ännu ett exempel på att kristna värderingar skilda från Kristus stelnar till värdekonservatism.

Bilden ovan är Claphaminstitutets så kallade ”tag cloud”. En funktion som genom att ställa storleken på ämnesrubrikerna i relation till dess frekvens på bloggen ger läsaren en hint om vad som ligger Claphaminstitutets artikelförfattare närmast om hjärtat.
Jag önskar att Claphaminstitutets ”tag-cloud” skulle kompletteras med följande ämnen: Nåd, Barmhärtighet, Omsorg om den svage, Jesus.

---

Publicerad i Dagen 9/9.

Om längtan efter allvar

Therese Bohman läser Ann Heberleins uppgörelse med Svenska kyrkan, och funderar:

Allt hänger ihop va? Diskussionen om högt och lågt, allvar och trams, den akademiska poesin, den spexiga kyrkan? Vi ser en förflyttning av allvaret? De stora frågorna? Var finns de nu? Om de inte finns i poesin och inte i kyrkan? Och definitivt inte på kultursidorna. Vad gör man? Läser böcker istället för dagstidningar? Ja. Försonas med det faktum att det känns hundra gånger mer givande att fundera på Julie Christies kappa än att läsa en svensk diktsamling? Ja. Går i kloster? Lite drastiskt kanske. Men rätt tilltalande tanke. Betydligt mer tilltalande än att diskutera den samtida poesins subversiva praktik och belysande av normativa syntaxer.

Carl Erland Andersson tycks i dagens GP vara inne på samma linje (i en artikel som jag nog kommer återkomma till):

I dag medför blandningen av högt och lågt inom kulturen sällan konflikter och motsättningar, utan tvärtom främst en homogenisering, att - under hojt om mångfald - behandla allt som absolut likt, det vill säga alla kulturella uttryck blir medelmåttiga - relativt bra eller relativt dåliga. Och det är de följsamma medlöparna, som Alex Schulman och Fredrik Virtanen, som är detta skeendes mest betydande ideologer, inte mer kritiska kommentatorer som Karolina Ramqvist eller Fredrik Strage.

Huruvida Ramqvist och Strage förtjänar att tas som exempel på samtidskritiska kommentatorer kan man ju diskutera (men att just dessa framhålls understyrker ju liksom bristen än tydligare, var finns det kulturkritiska samtalet??).
Med Ann Herberleines ord:

Jag vill också höra om kärleken, godheten, glädjen, nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen. Det där som också finns i människors liv, då och då. Jag vill höra talas om det på allvar. På riktigt. Så att det känns. Inte något banalt Bamseprat om att vara snäll och kramas. Jag vill framför allt höra om Gud. Jag vill bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa.

Amen!

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Who´s your Commander in Chief?

Den allt intensivare amerikanska presidentvalskampanjen fascinerar. Jag finner mig dock allt oftare svajande mellan två olika förhållningsätt till valet.

Å ena sidan är det svårt att blunda för att världen i många avseenden sannolikt skulle varit en behagligare plats om det där valet i Florida för 8 år sedan fått en annan utgång. Således är en president som säger sig vilja främja fred och internationellt sammarbete naturligtvis att föredra framför en krigshetsande isolationist.

Å andra sidan har jag inga illusioner om att det kommer att ske några omvälvande förändringar i världen, oavsett vem som blir president. Hur mycket mer sympatisk Obama än framstår i jämförelse med McCain (eller Bush för den delen) så är det inte till honom som mitt hopp om en bättre värld står. I teologisk bemärkelse kommer världen fortsätta att vara värld, oavsett vem som flyttar in i Vita Huset.

Vem som vinner valet?
Låt mig citera Cold Lazarus:

"It´s a no brainer. . .the Average Joe ska rösta i november. . . ett val mellan en young black man with a Muslim-sounding name, med en mamma i Kenya och syskon från Indonesien eller en white war-hero with an American-sounding name, en son i Irak och vacker fru. . ."

Sad, but probably true!

Är det gudomligt att fela?

Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt, säger ordspråket. I ett ärligt och hoppingivande inlägg från Poser or Prophet, ställs dock frågan om det inte i någon mening kan vara gudomligt att misslyckas.

With a great deal of hesitation, could we not also argue that the history of God's engagement with creation, is also an history of failure?

Let's sketch out some of the broader points:
(1) God creates a good and pleasing world and places the man and the woman in a good place... but this fails to work as intended, the man and the woman are expelled from the garden, and death enters the world;
(2) therefore, God becomes tired of watching death develop into murder and rapacious living and so he tries to start anew -- flooding the world, so that only one righteous man, and his family, survive... but this fails as this man, Noah, goes astray, and once again things begin to fall apart;
(3) thus, noting that 'final solutions' don't end up being so final, God decides to choose another two people -- Abraham and Sarah -- to parent a nation that is called to be a blessing to all the other nations of the world... but this also fails as this nation, Israel, goes astray and, rather then serving others, seeks to become like the others in power and domination;
(4) therefore, running out of options, God chooses to become flesh and become a member of this nation, so that their destiny can be fulfilled, and so that a new people, possessed by God's own Spirit, can go forth and be agents of new creation in the world... but this Spirit-empowered people also ends up losing its way. And we find ourselves where we are today.

What is the history of God's engagement with the world? Try again. Fail again. Fail better. So, given that humanity is created in the image of God, perhaps this means that it is in our failing that we are most like God. What is our calling as Christians? Try again. Fail again. Fail better.

Huruvida det är gudomligt att misslyckas misstänker jag har en hel del att göra med vad det är vi strävar efter. Om det är Imitatio Dei som är vårt mål, så borde väl kanske inte misslyckandet överraska. Men att inte ge upp, utan fortsätta sträva, är utan tvekan gudomligt.

Mixed bag

William Cavanaughs nya bok heter Beeing Consumed: Economics and Christian Desire, och anlägger ett teologiskt perspektiv på globaliseringen, marknaden och konsumtionen. Indiefaith bistår med intressant recension.

*

James K.A. Smith låter meddela att han just avslutat arbetet med en ny bok med titeln Desiring the Kingdom. Att döma av innehållsförteckningen och stycken som det nedan, ser det grymt intressant ut.

I argue that Christian discipleship is a matter of formation, not mere information--and that "Christian" education should be fundamentally a matter of shaping our love, our desire, to be oriented to the shape of the kingdom of God. And such formation happens not primarily via the heady, cognitive "lectures" (whether in our Protestant sermon factories or our Christian college classrooms) but through embodied practices that seep into our imagination and get hold of our gut, our heart, our kardia.

Den som inte orkar vänta tills våren 2009 för att få läsa något av Jamie, kan ju alltid förhandsbeställa antologin After Modernity?: Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World som släpps i dagarna.

*

Nu finns en passande Facebook-grupp för den som tröttnat på privatandlighet: I am religious but not spiritual. En grupp för de som tvärtemot tidsandan hävdar att "The most important thing in life is to have an institutional relationship with God".

*

Till sist .... Det har kommit till min kännedom att Stanley Hauerwas meddelat att han kommer rösta på Barack Obama. That kinda settles the deal for me :)

The American Heresy

Hittade nedanstående intressanta kommentar till denna First Things-artikel om de mainline-protestantiska samfundens död i USA.

The people who read Joel Osteen and Joyce Meyer and The Prayer of Jabez may be more politically conservative then the people who read A Wing and a Prayer, and read certain passages of Genesis and Leviticus more literally, but the theology they're imbibing is roughly the same sort of therapeutic mush. Indeed, the big difference between the prosperity gospel that Osteen and his ilk are peddling and Schori's liberal Episcopalianism has less to do with any theological principle and more to do with what aspect of American life they want God to validate. And this difference, I suspect, has a great deal to do with social class. Osteen and Co.'s God wants us to pursue financial fulfillment because they're largely preaching to entrepreneurial, upwardly-mobile members of the middle class, whereas Schori's God wants us to pursue a more personal fulfillment - sexually, emotionally, philanthropically - because she's preaching to a demographic that, financially speaking, has already got it made. (Which, in turn, is why it isn't a surprise that as American evangelicals grow more prosperous, they're starting to discover their God's Dag Hammarskjöld side as well.)

Gud bevare oss från det terapeutiska evangeliet!

Drömmen om den universella människan

Idag svarar två socialdemokrater på Joel Halldorfs tidigare debattinlägg i GP om religion och ideologi. Repliken, som fokuserar på friskolor, tydliggör en del intressanta skillnader i synsätt på samhället. Inte minst genom meningar som dessa:

"Målet är ett sammanhållet samhälle ..."

"Skolan utgör grunden för det gemensamma och jämlika samhället."

"Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats."

"Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma?"

Milt uttryckt så undrar man ju hur artikelförfattarna ser på förhållandet mellan ett "gemensamt" eller "sammanhållet" samhälle å ena sidan, och ett samhälle präglat av mångfald, å den andra? För inte argumenterar de väl på allvar för EN gemensam kultur?!?

I repliken odlas vidare myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta sammhället. Ett samhälle där varje partikularitet eller avvikelse från den förment svenska enhetskulturen ses som potentiellt hotande lojaliteter mot staten.
Som om "enhetskultur" vore ett villkor för gemenskap?

Douglas Brommesson uttryckte det väl i en debattartikel i Dagen för en tid sedan:

Det är samtidigt viktigt att konstatera att det finns alternativ till försöket att bygga ett nytt enhetssamhälle på sekularismens grund där offentliga religiösa uttryck portförbjuds. Ett sådant alternativ är en pluralistisk samhällsgemenskap där lika rättigheter för alla medborgare och en icke-konfessionell myndighetsutövning kombineras med ett stort mått av frihet att uttrycka sin tro och att låta tron synas i den offentliga sfären.

I en pluralistisk samhällsgemenskap blir rätten att uttrycka religiösa uppfattningar en hörnsten så länge andra människors rättigheter inte kränks. Här blir en grundläggande skillnad mellan den pluralistiska samhällsordningen och sekularismens samhällsordning den mellan positiva och negativa friheter. Eller med andra ord skillnaden mellan frihet till något och frihet från något. Pluralister värnar friheten till religion, medan sekularisten värnar frihet från religion.

Vi tar det igen: Det bara finns partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt!

Ser med spänning fram emot Joels svar!

A Secular Age

Längst fram i raden av olästa eller blott påbörjade böcker som blänger på mig från bokhyllan, står Charles Taylors niohundrasidorsepos om sekulariseringen; A Secular Age. Om detta påmindes jag av Göteborgs-Postens kulturbilaga som bjöd på en recension.

Jag fastnade för stycket nedan, som jag tycker visar på en intressant effekt av att leva i en så kallad sekulariserad tid.

När vi försöker artikulera våra känslor om vad som är viktigt och värdefullt i våra liv blir det ofta uppenbart hur lätt vi tar till distinktioner samt refererar till värden som ligger utanför den immanenta sfären. Konsekvensen blir en frustrerad upplevelse; vi försöker uttrycka vad vi känner, men klarar sedan inte av att tro på oss själva. Frågan "är det verkligen allt jag kan hoppas på?" lämnas därför obesvarad eftersom vi inte vågar lita på våra egna intuitioner.

Om Batman och kyrkan

Den senaste Batman-filmen, The Dark Knight, behandlar Ondskan och svårigheterna med att vara en "moral man in an immoral society", på ett intressant sätt.

Jokern (brilliant spelad av Heath Ledger) är visserligen underhållande i all sin galenskap, men just det faktum att han är helt igenom galen gör att Jokern saknar komplexitet. Komplexiteten återfinns istället i Batman som brottas med hur han kan undvika att bli likt de som han bekämpar. Eller, som en av filmens karaktärer uttrycker det, "You either die a hero, or live to become the villain" (Batman avlyssnar i god FRA-anda till exempel varenda telefon i hela Gotham).

Själv funderade jag mest på kyrkans roll i en fallen värld. Hur kan kyrkan vara en annorlunda gemenskap som vittnar om att en annan värld är möjlig, utan att i rädsla för att korrumperas, isolera sig från den värld som Kristus älskade till döds. Eller, hur kan kyrkan arbeta för fred och rättvisa i världen, utan att frestas till använda sig av världens effektiva metoder av "might and power" för att uppnå sina mål?

Ytterst blir väl frågan: If evil must be done to preserve order, is that order worth preserving?

För en lysande utläggning om The Dark Night (i form av teologi-statsvetenskap-kulturkritik), läs Dans blogpost om America: Our 'Dark Knight'? Watching Batman with Zizek.

Dagens Lesslie

"I'm neither an optimist nor a pessimist. Jesus Christ is risen from the dead."

- Lesslie Newbigin

Sense and sensibility - Descartes vs. Augustine

Missa for allt i varlden inte James K.A. Smiths gastspel pa Azuza remixed dar han drar paralleller mellan en postmodern kritik av moderniteten och en klassisk kristen syn pa kroppen:

... the postmodern critique of Enlightenment dualism echoes what, in the Christian tradition, we might describe as creational or incarnational affirmation of embodiment and materiality. Rather than the thin, reductionistic picture of the human person bequeathed to us by modernity, postmodernity appreciates the "thickness" of being human—that essential to being-human is being-in-the-world, inhabiting a material environment as a body (not just in a body).
[...]
Because the goodness of embodiment is consistently affirmed and re-affirmed in the narrative arc of Scripture, we ought to also take seriously the features of being embodied (race, gender, geography, history), as well as those ways of being-in-the-world that are unique to embodied creatures: the world of the arts, for instance, which requires ears to hear, eyes to see, hands to touch, bodies to dance.

Dagens Yoder

There is no 'public' that is not just another particular province.

- John Howard Yoder

Om översattning och sekterism

En av mina favvobloggar, Inhabitatio Dei, har ett intressant inlagg om sekterism. Las det, och missa inte kommentarerna!

I inlagget aterfinns bland annat en referens till nedanstaende MacIntyre-citat som fortjanar att aterges i sin helhet:

“We can see the harsh dilemma of a would-be contemporary theology:
[1] The theologian begins from orthodoxy, but the orthodoxy which has been learnt from Kirkegaard and Barth becomes too easily a closed circle, in which believer speaks only to believer, in which all human content is concealed.
[2] Turning aside from this arid in-group theology, the most perceptive theologians wish to translate what they have to say to an atheistic world. But they are doomed to one of two failures.
Either [a] they succeed in their translation: in which case what they find themselves saying has been turned into the atheism of their hearers.
Or [b] they fail in their translation: in which case no one hears what they have to say but themselves.”

Alasdair Macintyre, "God and the Theologians", published in Against the Self-Images of the Age, University of Notre Dame Press: Notre Dame, Indiana, 1978, pp. 12-26.

Halldorf jr om det sekulara

Joel Halldorf utmanar forestallningen om att det sekulara ar neutralt:

Det sekulära perspektivet är inte förfördelat, det dominerar redan. Men genom att hävda att det sekulära är "neutralt" ignorerar dessa debattörer denna sin dominans. Man försöker i stället stärka sitt grepp - det blir konsekvensen - genom att tvinga etniska och religiösa grupper att motivera sina kulturella uttryck i tävlan med en uppsjö av uttryck för den svenska, sekulära kulturen.

Sannolikt det forsta radikalortodoxt influerade inlagget i liberala GP.
I like!

Predikanter vs. politiker

Den kanske grinigaste representanten for den amerikanska kristna högern, James Dobson, anklagade nyligen Barack Obama för att förvränga Bibelns budskap. Dobson hade grävt fram ett tal som Obama höll 2006, och som problematiserade relationen mellan religion och politik. Dobson hetsade bland annat upp sig over en i min mening hogst relevant fragestallning som denna:

Which passages of Scripture should guide our public policy? Should we go with Leviticus, which suggests slavery is ok and that eating shellfish is abomination? How about Deuteronomy, which suggests stoning your child if he strays from the faith? Or should we just stick to the Sermon on the Mount - a passage that is so radical that it's doubtful that our own Defense Department would survive its application?

Ack vad jag hoppas pa att Obama, om han blev Commander in chief, skulle halla sig tilll Bergspredikan. Vagar man hoppas pa Amish for Homeland security?

Om senator John McCains forhallande till religion har det talats betydligt mindre, tills nu.
I senaste numret av The Rolling Stone magazine finns en nagot mindre smickrande artikel om McCain som bland annat avslojar hans bojelse for framgangsteologer. McCain skall vid ett politiskt mote i Nashville ha ombetts att namge en forfattare som inspirerat honom, och ha svarat: Joel Osteen.

Joel Osteen leder USA:s storsta mega-church och predikar en sorts blandning mellan personlig utveckling och framgangsteologi . Osteen har visserligen kritiserats for avsaknad av teologisk skolning (han har overhuvudtaget inte studerat teologi), men har passande nog for en TV-evangelist en Bachelor i tv-produktion. Nagot haltande kan Osteen beskrivas som en blandning mellan 80-talets Ulf Ekman; en predikant som utlovar rikedom och halsa som en naturlig konsekvens av ett kristet liv, och Kay Pollak; en handelsresande i nyandlig managementpsykologi.

Det ar alltsa nagot overaskande att McCain valjer att framhalla Osteen, denne bilhandlare i religion, som den forfattare som inspirerat honom mest.

...och Rolling Stone-journalisten skriver:

Standing at the meeting, I didn't write Osteen's name down in my notebook —apparently because my brain refused on some level to accept that McCain had actually said it. Of all the vile, fake, lying-ass, money-grubbing shyster scumbags on the face of this planet, there is perhaps none more loathsome than Osteen, a human haircut with plastic baseball-size teeth who has made a fortune selling the appalling only-in-America idea that terrestrial greed is actually a form of Christian devotion. "God wants us to prosper financially, to have plenty of money, to fulfill the destiny He has laid out for us," Osteen once wrote. This is the revolting, snake-oil-selling dickhead that John McCain actually chose to pimp as number one on his list of inspirational authors. So much for "go, sell everything you have and give to the poor," and all that other hippie crap from the New Testament.

Tradition vs. Traditionalism

"Tradition is the living faith of dead people to which we must add our chapter while we have the gift of life. Traditionalism is the dead faith of living people who fear that if anything changes, the whole enterprise will crumble."

- Jaroslav Pelikan

Världen behöver människor som inte är till salu

"Kanske den elegant påpälsade Gorbatjov sitter som en naken spegel av denna världens ledarskap: förälskade i sitt eget varumärke, ständigt på jakt efter bekräftelse, lättköpta för alla makter med tillräckliga finansiella muskler. Och fullständiga analfabeter i det verkliga ledarskapets berättelse: integritet, omutlighet, ödmjukhet."

Läs Magnus Malms krönika i Dagen.

Förutseende övervakning

"Allt handlar om att förutspå skeenden, om sannolikheter. FRA-frågan handlar inte om 1984, den handlar om Minority Report."

Karl Palmås uppdaterar referenserna till FRA-eländet.

Bra om elitism

"För bakom detta ligger en ovilja att inse att kvalitet kräver tid och ansträngning. Detta gäller på alla områden i livet: tankearbete, konstnärligt skapande eller hantverkande. Det tar tid att göra väl, och ibland tar det också tid att lära sig uppskatta kvalitet. Men vi kräver istället att vi ska ha rätt att höras ”på samma villkor” som den som ägnat ett liv åt att fördjupa sig på något område."

Läs Joels intressanta inlägg om elitism och demokrati!

Om tro & förnuft på ett nytt sätt

While we rejoice in the new possibilities open to humanity, we also see the dangers arising from these possibilities and we must ask ourselves how we can overcome them. We will succeed in doing so only if reason and faith come together in a new way, if we overcome the self-imposed limitation of reason to the empirically falsifiable, and if we once more disclose its vast horizons. . .

Only thus do we become capable of that genuine dialogue of cultures and religions so urgently needed today. . . . A reason which is deaf to the divine and which relegates religion into the realm of subcultures is incapable of entering into the dialogue of cultures.

—Påve Benedict XVI, Regensburg, September 2006

Gamla falska dikotomier som den mellan tro och förnuft börja sakta, sakta ge vika. Konferenser såsom denna är glädjande tecken på att det våras! Njut av talarlistan!

Evangelium enligt Nouwen

Lyssna till Henri Nouwens underbara utläggning om evangeliets kärna!