Förbud är också förtryckande

Så har burka-debatten dragit igång på allvar i Sverige. Jag slås av hur otroligt pinsamt det blir när politiker som annars talar högtidligt om det pluralistiska samhället och vikten av mångfald och respekt för att människor är olika, i detta sammanhang inte tycks kännas vid sina ord. Nu ropas det istället på förbud (i ett av fallen med motiveringen att burka är ohygieniskt ... I kid you not! Från rashygien till hygienlagstiftning, som någon twittrade).

Det liberala talet om allas rätt till självbestämmande och frihet, och att själva få forma sin egen vardag, går bevisligen inte så djupt som till kläderna. Allt enligt devisen: Du är fri att välja, så länge du väljer som oss. Du är fri att klä dig hur du vill, så länge du lär dig som oss.

Argumentet för att förbjuda vissa typer av kläder är alltså att de skulle vara förtryckande. Säkert kan det vara så. Frågan är ju dock vem som skall ha priviliegiet att definiera vad som är förtryck. Sedan är det ju inte kläderna som sådana som är förtryckande, utan själva tvånget att bära dem. Vad som jag menar glöms bord i sammanhanget är att förbudet mot att få bära vissa kläder kan uppfattas som lika förtryckande som det eventuella tvånget att bära dem.

...
För ett läsvärt perspektiv på burka-debatten, se denna artikel som menar att bristande kunskap om Hegel är orsaken till den stundtals korkade debatten.

N.T Wright om helvetet

Kulturernas kamp

Dilsa Demirbag-Sten uppmärksammar en färsk avhandling som läggs fram vid Uppsala universitet som propagerar för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Sverige. I Mosa Sayeds avhandling om islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige, menar han enligt pressmedelandet att:

"... svenska domstolar och myndigheter under vissa förutsättningar till och med bör respektera och tillmäta arvlåtarens och arvingarnas kulturella tillhörighet betydelse vid tillämpningen av de aktuella principerna. Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten, som den mångkulturella utgångspunkten innebär, bör i vissa fall kunna leda till arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor".

"Vad hände med tanken om att staten ska behandla alla lika, att ingen ska fråntas eller tilldelas utökade rättigheter", frågar sig Dilsa, och fortsätter: "Värderingar är med andra ord inte genetiska och måste värderas efter principen om de liberala grundläggande fri- och rättigheterna".

Dilsa konstaterar att "Identitetspolitiken har medfört att olika grupper kräver särskilda rättigheter i kollektivens namn". Och visst är det så! Den intressanta frågan är ju bara om Dilsa inser att hon själv är en företrädare för en av dessa grupper; gruppen liberaler närmare bestämt. En grupp som bland annat kännetecknas av den religiösa föreställningen att individer har vissa universella inneboende rättigheter, att alla värderingar måste värderas efter principen om de liberala grundläggande fri- och rättigheterna, samt att individen bör frigöra sig från alla partikulära identiteter i jakten på frihet.

Således hänvisar Mosa Sayed till sin tradition, och Dilsa hänvisar till sin. Vad jag har svårt för är när någon gör anspråk på ett ovanifrånperspektiv genom att blunda för att att ens perspektiv faktiskt är ett bland många med en partikulär historia.

Låt sanningsanspråken brytas mot varandra istället för att inordna dem i en övergripande meta-diskurs!

Zizek om valfrihetens villkor

"The problem of pseudo-choice also demonstrates the limitations of the standard liberal attitude towards Muslim women who wear the veil: acceptable if it is their own free choice rather than imposed on them by husbands or family. However, the moment a woman dons the veil as the result of personal choice, its meaning changes completely: it is no longer a sign of belonging to the Muslim community, but an expression of idiosyncratic individuality. In other words, a choice is always a meta-choice, a choice of the modality of the choice itself: it is only the woman who does not choose to wear a veil that effectively chooses a choice. This is why, in our secular liberal democracies, people who maintain a substantial religious allegiance are in a subordinate position: their faith is ‘tolerated’ as their own personal choice, but the moment they present it publicly as what it is for them—a matter of substantial belonging—they stand accused of ‘fundamentalism’. Plainly, the ‘subject of free choice’, in the ‘tolerant’, multicultural sense, can only emerge as the result of an extremely violent process of being uprooted from one’s particular life-world."

Against Human Rights - Slavoj Zizek

Om gränserna mellan nåd och natur

"En karismatiker är en person som tror att världen är indelad i naturlig-övernaturligt, och som vill ha mer fokusering på ”det övernaturliga”. Den är därmed ett väldigt tidsbundet fenomen som fått sin näring av en modernistisk världsbild, och den kommer just på grund av ideologin alltid att dras åt det spektakulära, överdrivna, dramatiska."

Jonas Lundström gör en i mitt tycke mycket träffsäker beskrivning av den karismatiska rörelsens dilemma.

Blandad påse ...

- Halden lägger ut texten kring varför det är bibliskt att ge öl till tiggare. Om det finns bibelstöd? Ords. 31:6-7!

- Terry Eagleton är på gång med ny bok. Enligt uppgift är titeln "On Evil", och den lär vara dedikerad till Henry Kissinger.

- Ifall du skulle vara i Chicago den 16-17 april så bör du inte missa denna konferens!

"Gud är död, och jag är också lite hängig"

I den något smala men ack så underhållande kategorin "Smartaste teologiska boktitel", nominerades nyligen 'God Is Dead' and I Don't Feel So Good Myself.

Innehållet verkar inte så dumt det heller, eller vad sägs om att få läsa vad Charles Taylor, Stanley Fish, John Milbank, Merold Westphal, Stanley Hauerwas, D.Stephen Long, m.fl. har att säga på temat den nya ateismen?

Det blir raka vägen in på önskelistan ...

Lex orandi, lex credendi ...

Jag läser om hur amerikanska vapentillverkare stansar in bibelverser på arméns kikarsikten, eller som rubriken säger: "U.S. Military Weapons Inscribed With Secret 'Jesus' Bible Codes" (Föga överaskande återfanns dock inte 2 Mos. 20:13 bland bibelverserna).

Jag funderar på var någonstans det gick snett i teologin, och kommer att tänka på ett klassiskt Hauerwas-citat:

"One reason why we Christians argue so much about which hymn to sing, which liturgy to follow, which way to worship is that the commandments teach us to believe that bad liturgy eventually leads to bad ethics. You begin by singing some sappy, sentimental hymn, then you pray some pointless prayer, and the next thing you know you have murdered your best friend."

Lex orandi, lex credendi ...

Språkpolis på heligt uppdrag

Motsättningarna hårdnar mellan muslimer och kristna i Malaysia sedan en domstol slagit fast att kristna har rätt att använda ordet Allah om Gud.

Det visar sig dock att Allah inte är det enda ordet som somliga menar att icke-muslimer inte får använda i en icke-muslimsk kontext. Även orden Kaabah (Islams viktigaste helgedom i Mecka), Solat (bön) och Baitullah (Guds hus) är ord det hävdas ensamrätt till. I delstaten Pahang finns 25 ord som inte kan användas i skrift eller tal för att beskriva en annan religion än islam.
Kanske ligger viljan att kontrollera språket nära till hands om man betraktar Guds ord som heligt i en bokstavlig och dikterad mening ...

Oavsett så väcker konflikten mängder av spännande språkfilosofiska frågor om möjligheten att kontrollera ords mening, betydelse och kontext. Lustigt nog så påminner strävan att monopolisera ord lite om hur vissa grupper i Sverige gjort exklusiva anspråk på begreppet äktenskap.

Pat Robertson får svar på tal

Få har väl missat den amerikanske framgångsevangelisten Pat Robertsons tal om att jordbävningen på Haiti skulle vara ett Guds straff för att haititerna slutit en pakt med Satan:



Robertsons uttalande har naturligtvis överösts med kritik i media, och något överaskande sällar sig nu även Satan himself till kritikerna, och ger Robertson en uppsträckning i insändarform:

Dear Pat Robertson,

I know that you know that all press is good press, so I appreciate the shout-out. And you make God look like a big mean bully who kicks people when they are down, so I'm all over that action. But when you say that Haiti has made a pact with me, it is totally humiliating. I may be evil incarnate, but I'm no welcher. The way you put it, making a deal with me leaves folks desperate and impoverished. Sure, in the afterlife, but when I strike bargains with people, they first get something here on earth -- glamour, beauty, talent, wealth, fame, glory, a golden fiddle. Those Haitians have nothing, and I mean nothing. And that was before the earthquake. Haven't you seen "Crossroads"? Or "Damn Yankees"? If I had a thing going with Haiti, there'd be lots of banks, skyscrapers, SUVs, exclusive night clubs, Botox -- that kind of thing. An 80 percent poverty rate is so not my style. Nothing against it -- I'm just saying: Not how I roll. You're doing great work, Pat, and I don't want to clip your wings -- just, come on, you're making me look bad. And not the good kind of bad. Keep blaming God. That's working. But leave me out of it, please. Or we may need to renegotiate your own contract.

Best, Satan

Lysande!

N.T Wright om mening och myt

Tålamod och humor

"Det finns i delar av moderniteten - i religiösa såväl som sekulära rörelser - vad jag skulle vilja kalla för en brist på humor, som tar sig uttryck i en strävan efter entydighet och en otålighet med allt som är bristfälligt. Strävan efter entydighet innebär en konflikt med alla konflikter, en strävan som genom olika strategier döljer eller marginaliserar andra perspektiv. Otåligheten med det bristfälliga har svårt att acceptera att människor utvecklas i olika takt."

(...)

" ... tålamod och humor krävs, inte bara för den andres misslyckanden utan kanske främst för de egna. Tålamod och humor är nämligen hållningar som motsvarar insikten om vår mänskliga sårbarhet, vårt fundamentala beroende av andra."

- Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet. Glänta, 2009. s.374

Sigurdsons beskrivning av moderniteten påminner obehagligt mycket om min egen återkommande syndabekännelse. Jag är nämligen långt modernare än jag vill tillstå ...

Armodets andlighet

"När religion i allt högre grad kommer att definieras i termer av harmonibringande upplevelser, finns det då inte en fara att andlighet blir ytterligare en av alla saker vi ska vara bra på? Ytterligare ett projekt att förverkliga, vid sidan om den vältränade kroppen, det konceptinredda hemmet och den dyrköpta karriären?"

Jayne Svenungsson skriver klokt och vackert under rubriken Armodets andlighet på Indrag.
Indrag skulle kunna beskrivas som tidningen Trots Allts digitala arvtagare med texter om Musiken, Människan, Mysteriet.

Reklampaus

Got the Avatar blues?

Världens mest nedladdade film; James Camerons Avatar tycks lämna ett stort tomrum efter sig hos dem som efter filmens slut tvingas lämna den magiska världen på planeten Pandora och återgå till den grå vardagen.

Saknaden efter Camerons förtrollande universum bekrivs nu som ett eget fenomen med namn som Avatar Blues eller Post-Avatar Depression. Bloggosfären fylls av teologiska analyser, självhjälpsforum, mediagranskning, och kommentarer som denna:

“When I woke up this morning after watching Avatar for the first time yesterday, the world seemed … gray. It was like my whole life, everything I’ve done and worked for, lost its meaning…It just seems so … meaningless. I still don’t really see any reason to keep … doing things at all. I live in a dying world.” -
Ivar Hill, 17, Sweden

Själv tolkar jag "Avatar Blues"-fenomenet som ett uttryck för något mer än vanlig eskapism. Jag tror faktiskt att den nedstämdhet eller sorgsenhet som många känner, till stor del är uttryck för en frustration över hur vi efter moderniteten lärt oss att uppfatta tillvaron - i enbart materialistiska termer.

Avatar kan å andra sidan sägas skildra en värld före fallet, där människorna stod i harmoni med skapelsen, med varandra och med det gudomliga. En värld utan skarpa gränser mellan naturligt och övernaturligt, mellan förnuft och känsla, eller mellan sanning och godhet. Den som är bekant med radikalortodox teologi gör här säkert kopplingar till strävan efter en "participatory metaphysics" i reaktion på en "flattened ontology".

Skulle inte the "Avatar Blues"-fenomenet kunna sammanfattas som en sorg över att “The created, immanent order no longer participates in the divine and thus is no longer characterized by the depth of that which is stretched toward the transcendent", för att tala radikalortodoxi.1 Trots sina panteistiska övertoner står Avatar i denna mening i samma tradition som Narnia och Sagan om ringen.

Även i politisk mening finns paralleller. För om Sagan om Ringen kan ses som: "an elaborate and multilayered allegory of the Second World War (during which much of it was written), of the evils of capitalism and industrialisation, of Roman Catholic enchantment versus Protestant worldliness, of the passing world of the Middle Ages etc." Så är det ju - även om Orcherna är utbytta mot marinsoldater - samma underliggande kritik av kapitalismens rovdrift på naturen genom det militär-industriella komplexet.

Vi lever i en post post-metafysisk tid!

---

1 James K.A Smith, Introducing Radical Orthodoxy (Baker Academic, 2004) s.93

Muhammedkarikatyrerna i perspektiv

Via Religion Dispatches hittade jag boken "Is Critique Secular? Blasphemy, Injury, and Free Speech" av Talal Asad, Wendy Brown, Judith Butler, and Saba Mahmood.

En hyfsad line-up om ett hyfsat aktuellt ämne. Det vill säga vad Muhammed-karikatyrerna kan lära oss om gränsdragningarna mellan religion och det sekulära ...

Ur ett sammandrag:

"The incident was portrayed as a clash between the liberal values of an open society and an anti-modern, authoritarian, and superstitious religion. In their essays, Asad and Mahmood convincingly argue that this narrative largely misses the point in almost every respect. It misunderstands Islam; it misunderstands the liberal political order; and it misunderstands the complex common genealogy of Christianity and secularism."
(...)
"The failures of modern secular law and politics affect everyone. The divisions within the modern world between religious and secular are not natural ones. They have a complex history. Only by going back and taking seriously some of the turns that history has taken will we understand why religion has become such a contentious topic today."

"Stan the man"

Snart kommer Stanley Hauerwas självbiografi ...



Den snygga omslagsbilden är tagen av Lydia Halldorf.

Nytt år, ny playlist!

Vad sägs om att få Augustinus Bekännelser i podden?

Missa inte Ben Myers tips om intressanta ljudböcker för den teologiskt och filosofiskt intresserade.

Helt gratis!

Fjärilsamlande kristen eller kristen fjärilsamlare?

Om jag orkat så hade jag nog försökt bringa reda i Dilsa Demirbags-Stens syn på religion och muslimer i dagens DN:

"Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister."

Man blir ju nyfiken ... Vad är till exempel en "ateistisk muslim" till skillnad från en "kulturell muslim"? Är fjärilsamlande en konkurrerande aktivitet till religiös identitet?, och så vidare ...

Själv instämmer jag som så ofta med Stanley: "... any religion that does not tell you what to do with your genitals and pots and pans cannot be interesting."

Blandad påse ...

- Ett symposium om Graham Wards senaste bok Politics of Discipleship:

- Creston Davies undervisar den teologikurs jag drömmer om att något svenskt lärosäte skulle ge.

- Senaste numret av Scottish Journal of Theology är ute.

- En småkul dödsruna över Emerging Chuch

- Tony Jones berättar om sitt senaste projekt: Transforming Theology

- Marie Demkers intressanta anförande på Nordisk Systematiskerkonferen om Teologi ur ett statsvetenskapligt perspektiv, finns att tillgå.

... och sist men inte minst: John Milbank tycks vara aktiv i bloggosfären.

Konferensintryck 2

Dag två på systematikerkonferensen handlade bland annat om teologi i en postkonfessionell och mångreligiös situation. Det blev tydligt att synen på partikularitet fortfarande är ett problem i nordisk akademisk teologi. Detta i den mening att många teologer inte uppfattar sig som arbetande i eller ur en specifik tradition. Gösta Hallonsten kom här med en uppfriskande uppmaning: - Låt sanningsanspråken brytas mot varandra istället för att inordna dem i en övergripande meta-diskurs!

Jag tror Hallonsten har helt rätt! Teorier om hur man med hjälp av ett "neutralt" tredje språk skall kunna överbrygga kulturella skillnader, och på så sätt nå konsensus, är nämligen oftast allt annat än neutrala (vilket jag bloggat om tidigare här). Istället tenderar dessa teorier att innehålla dolda maktanspråk från de som tycker sig behöva sådana teorier (vanligen makthavarna). Med Graham Wards ord från Cities of God (s.237):

"But, we are also beyond pluralism. Pluralism, that is, that recognized different faiths as species of the one generic religion or even different symbolic world-views that were all ultimately grounded in and expressive of the one simply, existential reality.

We have moved beyond pluralism because there is no view from no where, no objective knowledge; the view from no where is itself a cultural ideology - often Western, white and male."

Som jag uppfattar saken är alltså inte teologins problem avsaknaden av förment neutrala kommunikationsteorier, utan det faktum att teologin alltför ofta saknar konkret kropp och tradition, för att nu inte tala om lärjungaskap. Roland Spjuth var en av få som framhöll detta:

"En teologisk imagination är inte bara en tanke eller teori som ska söka tillämpning. Den måste grundas i ”lärjungaskapets politik” som omformar det nät av ekonomiska transaktioner, maktstrukturer och drömmar som formar den moderna, globala staden där den kristnes efterföljelse ska ta kropp. (...) Ingen av den kristna trons läror kan reduceras till påstående om en abstrakt eller allmänt given verklighet. De är intimt sammanknippade med striden om hur livet ska levas på ett sant sätt; om vilken Gud/gudar som kan mätta människans hunger."

Sedan blir naturligtvis nästa fråga hur dessa gemenskaper kan förhålla sig på ett öppet och fredligt sätt till sin omgivning. Elena Namli kom här med en angelägen utmaning: "Hur gör vi teologi som är partikulär, men inte exklusiv?"

När jag frågade Namli om hur detta skulle gå till givet att varje gemenskap i någon mening är exkluderande, framhöll hon vikten av epistemologisk ödmjukhet. Vi måste alltid vara öppna för att vårt eget perspektiv och vår egen förståelse inte är den enda möjliga.

Främlingens tilltal kan vara från Gud!

Konferensintryck

Jag har haft en otroligt intressant dag på Nordisk Systematikerkonferens. Huvudet snurrar av tankar, samtal och insikter från föreläsare och nya trevliga bekantskaper. Till dagens formella höjdpunkter räknar jag Ola Sigurdsons bidrag om kultur och teologi, Karin Johannessons bidrag om teologi och vetenskap, samt Arne Rasmussons bidrag om Vetenskap som teologi.
Även om föreläsningarna och panelsamtalen var stimulerande, så är det ändå som så ofta det spontana snacket i fikakön med nya bekantskaper som var den verkliga behållningen.


Förövrigt kan rapporteras:

- att Jonas Lundström glädjande nog valt att börja blogga igen.

- att listan med "måste-böcker" för 2010 utökats med Varieties of Secularism in a Secular Age.

- samt att Johannesakademin och Pilgrim har en ny snygg hemsida. I Öppningen till det senaste numret med temat Gudstjänst skriver Peter Halldorf:

"Med den klassiska devisen Lex orandi, lex credendi – sådan vår bön är, sådan är vår tro – sätter vi ord på något som borde vara självklart: en kyrkas tro lär man inte känna genom att läsa hennes böcker, utan genom att delta i hennes gudstjänst.

Därför är gudstjänstens sekularisering det allvarligaste hotet mot kristendomen i vår västerländska kultur. Det är visionen av nya himlar och en ny jord, allt det som förkunnas och föregrips i kyrkans gudstjänst, som riskerar att gå förlorad. Sammanblandningen av religion och underhållning, denna försåtliga form av synkretism, kan avläsas i gudstjänster som är en spegel av den omgivande populärkulturen. Där ”relevans” styr agendan finns inte längre något sammanhang mellan form och innehåll i församlingens tillbedjan."

Amen och God natt!

Teologinördarnas julafton

Idag inleds Nordisk systematikerkonferens 2010 i Göteborg. Ett forum för "lärare, forskare och doktorander inom systematisk teologi, etik, religionsfilosofi och tros- och livsåskådningsvetenskap från högskolor och universitet i Norden", plus wannabees som undertecknad.

Den som inte har möjlighet att närvara kan ändå ta del av somliga av bidragen här och här. Än så länge har jag kikat på Ola Sigurdsons, Roland Spjuths och Arne Rasmussons papers. Mycket intressant läsning utlovas!

Dessutom finns det en konferensblogg!

Bön inför 2010

May God bless you with discomfort at easy answers, half truths, and superficial relationships, so that you may live deep within your heart.

May God bless you with anger at injustice, oppression and exploitation of people, so that you may work for justice, freedom and peace.

May God bless you with tears to shed for those who suffer from pain, rejection, starvation and war, so that you may reach out your hand to comfort them and to turn their pain into joy.

And may God bless you with enough foolishness to believe that you can make a difference in this world, so that you can do what others claim cannot be done.'

via Cross Talk

Eagleton om den totala frihetens illusion

"I am not truly free if I act out of my needs, interests, and desires, since my liberty is then dependent on matters which are external to it. To act as a woman, a peace campaigner, or a Portuguese is to be less than unconstrained. Pure freedom means acting in a way absolved from all specific interests and desires - which is to say, acting in a kind of abyss."

- Terry Eagleton, Holy Terror (Oxford University Press, 2005) s.74

Om blinda fläckar i debatten om terrorism och demokrati

Häromdagen argumenterade DN-skribenten Dan Jönsson för att yx-attacken mot karikatyrtecknaren Kurt Westergaard på nyårsdagen inte skall ses som ett utryck för ett angrepp på "demokratin och det öppna samhället". Istället menar Jönsson att attacken skall ses som "ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist", och forstätter "... under kriget mot terrorn har det rituella politikermantrat om ”angrepp på demokratin och det öppna samhället” fått det att se ut som om terrorn slår blint."

Idag replikerar Dilsa Demirbag-Sten med en artikel i Expressen. Demirbag menar att Jönssons artikel är "ett skolexempel på den postmoderna relativisering som i dag dominerar det offentliga samtalet". För, menar hon, "om de somaliska islamisternas mordförsök på Westergård och deras dödshot mot Lars Vilks inte är ett angrepp på yttrandefriheten - vad är de då?"

Jönsons argumentation riskerar genom sitt isolerande fokus att missa den större bilden. Detta på ett sätt som påminner om hur juryn som friade poliserna som misshandlade Rodney King i Los Angelses 1992 argumenterade, trots att hela misshandeln filmades.

Stanley Fish (The Trouble With Principle, p. 309) menar att polisernas advokater gjorde två saker: 1. De saktade ner filmen så att varje bildruta isolerades och visades en och en. (2) Sedan frågade de juryn, en bildruta i taget: Var det här slaget i sig att beteckna som överdrivet våld? Avsåg det här slaget att lemlästa eller döda? Varje ögonblick, varje ruta, och varje slag isolerades från sitt övergripande sammanhang och den historia som gav den mening. Juryn kunde därför inte säga vem av poliserna som var ansvarig för misshandeln av Rodney King, och friade dem.

Demirbag ligger å sin sida nära det så ofta upprepade officiella amerikanska svaret på varför 9/11 inträffade, det vill säga: Because they hate our freedoms. Men, med Terry Eagletons ord:

"There are those in the West who imagine that Islamic fundamentalists maim or murder as they do because they are envious of Western freedoms. This was always an absurd argument, since fundamentalists envy such freedoms as much as they long to hang out in Amsterdam cafés soming dope and reading Simone de Beavoir."
- Terry Eagleton, Holy Terror (Oxford University Press, 2005) s. 73

Jag misstänker att distinktionen mellan primärt och sekundärt skulle öka förståelsen mellan Jönsson och Demirbags perspektiv. Jag tror inte att mannen som attackerade Westergaard hade som primärt syfte att undergräva den västerländska demokratin, utan snarare att döda någon som hädat Muhammed. Men, oavsett om om det fanns ett medvetet sekundärt syfte att slå mot yttrandefriheten i det västerländska samhället eller ej, så är det svårt att inte se att effekterna av attacken har denna effekt.

Således, där Jönsson tenderar att blunda för konsekvenserna av attacken, tenderar Demirbag att blunda för orsakerna till densamma ...

Om pengars transcendens

Jag läste nyligen The Politics of Discipleship av Graham Ward. (Rekommenderas varmt!) Ward påminner där om att alla politiska föreställningar vilar på, eller implicerar, någon form av metafysik. Dessa, oftast implicita, föreställningar kan antingen vara goda och fostra mänskligt välstånd och välbefinnande, eller skadliga genom att de förminskar vad det innebär att vara människa.

Ward menar att till exempel globalisering och kapitalism är korrumperade kopior av den kristna berättelsen, som istället för att ta det materiella på allvar enbart försöker att transcendera dem. Frågan som Ward ställer är vilken underliggande antropologi eller metafysik som ligger bakom tidens trender och förhärskande berättelser. För Ward handlar ett kristet lärjungaskap om att kritiskt granska och avslöja dessa underliggande teologiska och metafysiska antaganden.

"The politics of Christian discipleship is about first unmasking the theological and metaphysical sources of current mythologies and revealing the distortions and perversions of their current secularized forms. Then we need to reread and rewrite the Christian tradition back into contemporary culture."[1]

En teolog som tycks ta Wards uppmaning på allvar är Philip Goodchild som nyligen skrivit Theology of Money. I en intressant artikel om sin bok skriver Goodchild:

"Modern economics and politics—and even, to some extent, sociology—are based on the idea of human freedom. And they intend to advise us on the choices that we make. But they are ill-equipped for understanding money because transcendent obligations are put aside from the start, and confined to the sphere of ‘religion’ or ‘superstition.’"

"An implicit agenda of the book is to propose that theology must become a critical engagement with the actual fundamental forces and structures that shape our lives, rather than simply a reflection upon past traditions, or an impotent recommendation of ideals that itself presupposes humanism as the power to realise such ideals. In this respect, a rather tentative proposal for institutional reform of money, banking, credit, and evaluation is part of the new theological agenda."

Det låter väl spännande!? Överst på 2010 års läslista står nu Phillip Goodschilds Theology of Money. Det finns dessutom en intressant diskussion om boken att delta i här!

För fler teologer som nyligen tagit sig an marknaden och ekonomin ur ett teologiskt perspektiv, se D. Stephen Long och William Cavanaugh.

---

[1] Graham Ward, The Politics of Discipleship (Grand Rapids: Baker Academics, 2009). s.165

Dagens Hauerwas

"Indeed I want to argue that America is the only country that has the misfortune of being founded on a philosophical mistake--namely, the notion of inalienable rights. We Christians do not believe that we have inalienable rights. That is the false presumption of Enlightenment individualism, and it opposes everything that Christians believe about what it means to be a creature."

- Stanley Hauerwas, 'Abortion: Theologically Considered'

Röd konservatism

"Nyliberalismen har slitit sönder samhället och vänstern har slitit sönder familjen, de som förlorat mest på detta är arbetarklassen."

Aftonbladets Katrine Kielos gör en liten intervju med mannen som kallats hjärnan bakom den brittiska progressiva konservatismen, Phillip Blond. Blond som disputerade i teologi under John Milbank har lämnat akademin för politiken och förknippas nu med den rörelse som kommit att kallas Red Tories.

Blond är en spännande röst genom att han kritiserar både nyliberalismens hyllande av marknaden OCH vänsterns förtröstan på staten. Istället framhåller han insikten om att det socialt hållbara samhället byggs underifrån genom att värdera de små och nära gemenskaperna.

För artiklar av Phillip Blond och Red Toryism, se här, här och här, eller besök hans tankesmedja, Res Publica.