Världens mest nedladdade film; James Camerons Avatar tycks lämna ett stort tomrum efter sig hos dem som efter filmens slut tvingas lämna den magiska världen på planeten Pandora och återgå till den grå vardagen.
Saknaden efter Camerons förtrollande universum bekrivs nu som ett eget fenomen med namn som Avatar Blues eller Post-Avatar Depression. Bloggosfären fylls av teologiska analyser, självhjälpsforum, mediagranskning, och kommentarer som denna:
“When I woke up this morning after watching Avatar for the first time yesterday, the world seemed … gray. It was like my whole life, everything I’ve done and worked for, lost its meaning…It just seems so … meaningless. I still don’t really see any reason to keep … doing things at all. I live in a dying world.” -
Ivar Hill, 17, Sweden
Själv tolkar jag "Avatar Blues"-fenomenet som ett uttryck för något mer än vanlig eskapism. Jag tror faktiskt att den nedstämdhet eller sorgsenhet som många känner, till stor del är uttryck för en frustration över hur vi efter moderniteten lärt oss att uppfatta tillvaron - i enbart materialistiska termer.
Avatar kan å andra sidan sägas skildra en värld före fallet, där människorna stod i harmoni med skapelsen, med varandra och med det gudomliga. En värld utan skarpa gränser mellan naturligt och övernaturligt, mellan förnuft och känsla, eller mellan sanning och godhet. Den som är bekant med radikalortodox teologi gör här säkert kopplingar till strävan efter en "participatory metaphysics" i reaktion på en "flattened ontology".
Skulle inte the "Avatar Blues"-fenomenet kunna sammanfattas som en sorg över att “The created, immanent order no longer participates in the divine and thus is no longer characterized by the depth of that which is stretched toward the transcendent", för att tala radikalortodoxi.1 Trots sina panteistiska övertoner står Avatar i denna mening i samma tradition som Narnia och Sagan om ringen.
Även i politisk mening finns paralleller. För om Sagan om Ringen kan ses som: "an elaborate and multilayered allegory of the Second World War (during which much of it was written), of the evils of capitalism and industrialisation, of Roman Catholic enchantment versus Protestant worldliness, of the passing world of the Middle Ages etc." Så är det ju - även om Orcherna är utbytta mot marinsoldater - samma underliggande kritik av kapitalismens rovdrift på naturen genom det militär-industriella komplexet.
Vi lever i en post post-metafysisk tid!
---
1 James K.A Smith, Introducing Radical Orthodoxy (Baker Academic, 2004) s.93
6 kommentarer:
(Man undrar bara varför Éywa helt plötsligt tappar sitt sinne för balans - tokvåldshämnas - och på så vis slutför cirkeln, kapitalistisk rovdrift.?)
Annars är alla kopplingar till en delaktighetens metafysik alldeles utmärkta!
/Linus
Ja, filmen känns mer fantasy än sf. Synd bara att mytologin är ett hafsverk, och att det anti-koloniala skrattet fastnar i halsen. Hos Tolkien vet man åtminstone var man har den Andre!
Bra. Våra vänner (?) primitivisterna älskar filmen, och man kan förstå varför.
http://rawild.wordpress.com/2009/12/19/gnothi-seauton/
Jag tyckte själv väldigt mycket om filmen, och även jag greps av längtan efter en annan värld, och motståndslusta mot civilisationen.
Några frågor dock;
-beskrivs verkligen en pre-fallen värld som du och primitivisterna hävdar? I så fall måste vi acceptera att paradisiska varelser kan ägna sig åt dödande (även krig, som Linus påpekar) och hierarki.
-är filmen verkligen panteistisk? Själv skulle jag nog beskriva den som en kombinatioin av animism (den besjälade naturen, djurens andar osv) och platonism (Eva är bortom, upphöjd och till henne (från henne?) kommer själen). Det mest panteistiska uttalandet i filmen (Eva är allt) kommer talande nog inte från en inföding.
-jag håller med Linus om att dom utdragna krigsscenerna känns onödiga. Samtidigt tycker jag inte att Eva använder våldet like förbehållslöst som förtryckarmakten. Dom flesta människor tillåts att återvända med livet i behåll osv. Är det inte skillnad på motståndsvåld och förtryckarvåld?
/Jonas Lundström
www.jlundstrom.se
Tack för intressanta kommentarer!
Sam alltid så haltar ju liknelser och paralleller ...
Kanske framför allt, som Jonas påpekar, när det kommer till föreställningen om en "pre-fallen värld" och förekomsten av våld.
Jag ser inte heller filmen som panteistsisk, möjligen panenteistisk (i den meningen att Gud inte är sin skapelse, men finns i den). Det är ju tex. inte trädet som tillbes i slutet, utan bönen sker med trädet som medium.
Sedan håller jag med Mattias om att Tolkiens mytologi känns mer genomtänkt. Jag skulle dock behöva se filmen en gång till för att se om det finns mer att upptäcka.
Jonas: jo, det är sant att de blå tar till våld som sista utväg, men diskussionen om vilket våld som är svar på vilket och därmed mer rättfärdigat är vansklig att föra. Nog hade det varit mer uppfriskande, och mer konsekvent med filmen som helhet, om de blå vunnit sin frihet genom icke-våldsmotstånd? Att det dessutom är en avhoppad ockupant som eggar dem till våldsam motattack är också något som visar på den fullbordade cirkel Linus talar om.
Mattias. Jo det instämmer jag i.Undrar varför filmen blev som den blev?
Själv förespråkar jag fiendekärlek i alla lägen, men jag har en viss förståelse för det revolutionära våldet i vissa situationer, och i det här fallet (och annars också, tror jag) så tycker jag det finns fog för att heja på urinvånarna även om dom är våldsamma.
Men icke-våldsmotstånd kan och bör också (i mitt tycke) ibland vara aggressivt och inbegripa attacker mot "egendom", typ a la Earth Liberation Front.
Frågan borde förstås också vara vilket motstånd vi kan och bör ta till mot dom krafter som förstör vår planet på samma sätt som Pandora.
/Jonas
Skicka en kommentar