Graham Ward om sociologi och religion

" ... although 82 percent of humankind espouses religious convictions, anthropology and psychology, following in the wake of Enlightenment sociology, can view such people only as immature, primitive, irrational, neurotic, or insecure.

For these social sciences, religion can be understood only negatively in terms of human progress toward some flatline of secularization - some enlightenment utopia in which all human beings are mature, civilized, rational, psychologically stable, and emotionally secure and recognize that their need for religion is a pathological or existential condition.

The assumption is that such sociologists, anthropologists and psychologists themselves are free from such immaturities, irrationalities, and emotional instabilities."

Graham Ward. The Politics of Discipleship. s.122

Om Paulus och Zizek

Idag skriver Jayne Svenungsson en understreckare i SvD om Paulus och hans uttolkare bland dagens vänsterintellektuella.

Först fattade jag inte riktigt vad hon var ute efter, men efter en andra genomläsning och sms-korrespondens med klok vän började det klarna för mig (tack Lovisa!).

Som jag förstår Svenungsson är hon bekymrad över att filosofer som Badiou och Žižek snyltar på den kristna universalismen - utan att egentligen ta den kristna berättelsen på allvar. De efterlyser en "universalism som i sin radikalitet höjer sig över partikulära identiteter – kön, religion, etnicitet, nationalitet – och riktar sig till varje enskilt subjekt: ”Nu är ingen längre jude eller grek …”, men det gör detta utan att vilja kännas vid de konkreta omständigheter och den specifika kultur ur vilken Paulus talade. Kanske kan en sådan läsning av Paulus liknas vid en sorts apollinarism, där man försöker hålla det gudomliga och universella åtskilt från det mänskliga och partikulära, i syfte att sortera bort det senare. Vad är då problemet med detta?

Svenungssons invändning är att:

"Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."

Med andra ord, vad som saknas i Žižek läsning av Paulus (om Svenungsson tolkar Žižek rätt) är insikten om att universaliteten springer ur det partikulära, eller som det uttrycks i en bok jag just nu läser:

”… to then assert that all speaking of God is limited to its historical and social location ... is to deny the incarnation; for it also states that the eternal is found in the historical, the infinite in the finite.”

Stephen D Long, Speaking of God. Theology, Language and Truth. (Grand Rapids: Eerdmans, 2009). s.14

... eller med Hans Urs von Balthasars ord: Kunskap om det generella måste tolkas i ljuset av det partikulära.

Transcendental kapitalism

Medan ekonomerna som bäst funderar över varför man inte lyckades förutse den senaste finasiella krisen, passar Michael Moore på att lansera sin nya film "Capitalism: A Love Story" (trailer).

För den som försöker förstå de bakomliggande orsakerna till krisen, och önskar sig ett något seriösare anslag än Moores, kan jag rekommendera William Cavanaughs föreläsning "Creation and the Economic Crisis" på mp3.

Cavanaugh anlägger ett teologiskt perspektiv på den ekonomiska krisen och menar att kapitalismen, trots att den vanligen uppfattas som uteslutande fokuserande på det materiella, faktiskt handlar om att försöka transcendera den materiella verkligheten.

Dessutom lyckas han med konststycket att förklara vad en "credit default swap" är för något.

--
Update: Även Oliver Stone gör film om kapitalismen, en uppföljare till Wall Street närmare bestämt.

Hear, hear!

"Vi är väldigt bra på att undvika "religiös synkretism" i frikyrkan, men mycket sämre på att avslöja sekulär dito."
- Joel Halldorf

Red Toryism

Under rubriken Ideologiernas död är välkommen, konstaterade nyligen SvDs ledarsida att det idag är tunnsått med tänkare som har stora politiska idéer och visioner för framtiden. Ledaren, som hämtar stoff ur en artikel i den brittiska politiska tidskriften New Statesman, skriver:

"Ett undantag (...) är kanske den något excentriske britten och skribenten Phillip Blond som har introducerat ”Red Toryism”. En fusion av konservatismens förtjusning för småskalighet och civilsamhället med vänsterns kritik mot marknaden."

I mina öron låter det som en intressant fusion. En blandning av det bästa från kristdemokraterna och miljöpartiet, typ. För den som är nyfiken på Red Toryism, och vill läsa något av Phillip Blond rekommenderas denna artikel.

Fredrik Wenell skriver mer om saken här!

Om vikten av prepositioners placering ...

Ben Myers bjuder på en Hauerwas-anekdot med grammatisk twist:

Stanley Hauerwas was at Harvard to deliver a lecture and, being there early and still needing to do some preparation, he set out to find the library. Not finding it, he stopped a student and asked him, “Excuse me, where’s the library at?”

Incredulous, the student responded, “Sir, at Harvard we don’t end our sentences with a preposition.”

Stanley paused for a moment and then rephrased his question in a more grammatically appropriate manner: “Where’s the library at, asshole?”

Vem sa att grammatik inte var kul?

Perspektiv på manlig omskärelse

Mattias Agnesund skriver klokt med anledning av den senaste tidens debatt om omskärelse, och undrar "hur jämförelsevis bagatellartade omskärelser kan bli så oerhört kontroversiellt i ett land där vi utan att blinka accepterar aborter i massiv skala" ...

"Ett tredje argument mot omskärelse är att det kränker barnets integritet och rätten att bestämma över sin egen kropp. Resonemanget har fog för sig, visst, men en liberalt sinnad debattör skulle nog tveka att tillämpa det på abortsituationen."

Spot on!

Om religionsfobi som ett hot mot demokratin

Missa inte Ola Sigurdsons recension av José Casanovas senaste i dagens GP:

"Genom att ställa demokrati och religion mot varandra begår man alltså både ett historiskt och ett samtida praktisk-politiskt misstag. Casanovas ärende i sin bok är inte religiöst - att fler människor skall tro eller att religionerna skall undantas från kritik - utan politiskt: om en lyckad integration av människor från andra kulturer och religioner än den egna skall vara möjlig krävs ett erkännande av att det finns annorlunda sätt att vara modern på än det egna."

"Sekularismen riskerar i hög grad att bli en ideologi i den mån som den utgår från absolutistiska föreställningar om hur en rätt tänkande människa bör vara funtad. Den religionsfobiska retoriken - till skillnad från den religionskritiska hållning som kan delas av både religiösa och sekulära människor - bidrar till att öka spänningen i samhället genom att tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning; "du är en öppensinnad person och är nog inte vidare religiös", som en antireligiös kampanj nyligen uttryckte det."

Augustinsk pedagogik

I sin kommande bok menar James K.A Smith att shoppingcentra, arenor, och universitet är exempel på liturgiska strukturer som formar både våra tankar, känslor och passioner. Den nyfikne kan läsa det första kapitlet här!

Ett par läsvärda utdrag:

"Because our hearts are oriented primarily by desire, by what we love, and because those desires are shaped and molded by the habit-forming practices in which we participate, it is the rituals and practices of the mall—the liturgies of mall and market—that shape our imaginations and how we orient ourselves to the world. Embedded in them is a common set of assumptions about the shape of human flourishing, which becomes an implicit telos, or goal, of our own desires and actions. That is, the visions of the good life embedded in these practices become surreptitiously embedded in us through our participation in the rituals and rhythms of these institutions. These quasi-liturgies effect an education of desire, a pedagogy of the heart. But if the church is complicit with this sort of formation, where could we look for an alternative education of desire?"

"The core claim of this book is that liturgies—whether “sacred” or “secular”—shape and constitute our identities by forming our most fundamental desires and our most basic attunement to the world. In short, liturgies make us certain kinds of people, and what defines us is what we love. They do this because we are the sorts of animals whose orientation to the world is shaped from the body up more than from the head down. Liturgies aim our love to different ends precisely by training our hearts through our bodies. They prime us to approach the world in a certain way, to value certain things, to aim for certain goals, to pursue certain dreams, to work together on certain projects."

"Behind the veneer of a “value-free” education concerned with providing skills, knowledge, and information is an educational vision that remains formative. There is no neutral, nonformative education; in short, there is no such thing as a “secular” education."

"Because I think that we are primarily desiring animals rather than merely thinking things, I also think that what constitutes our ultimate identities—what makes us who we are, the kind of people we are—is what we love. More specifically, our identity is shaped by what we ultimately love or what we love as ultimate—what, at the end of the day, gives us a sense of meaning, purpose, understanding, and orientation to our being-in-the-world."

"Being a disciple of Jesus is not primarily a matter of getting the right ideas and doctrines and beliefs into your head in order to guarantee proper behavior; rather, it’s a matter of being the kind of person who loves rightly—who loves God and neighbor and is oriented to the world by the primacy of that love. We are made to be such people by our immersion in the material practices of Christian worship—through affective impact, over time, of sights and smell in water and wine."

How to best study Hegel

Informativ instruktionsvideo om hur man enklast tillgodogör sig Hegel:

Om likheten mellan fransk filosofi och haute couture

Den bloggande ordföranden i Evangeliska frikykan, Stefan Swärd, ställer sig inom ramen för en bokrecension avvisande till begreppet postmodernism, då han uppfattar begreppet som en smal akademisk etikett utan vidare praktiska implikationer på verkligheten. Swärd skriver bland annat:

"Man bör vara medveten om att hela debatten om postmodernitet inte existerar i den internationella politiken, utan jag uppfattar det som en ganska smal akademisk debatt inom några smala ämnesområden, bl.a. teologi och filosofi."

"Jag anser att världen idag är så komplex och de förändringar som inträffar är så komplexa så det kan inte alls fångas upp och förklaras med så simpla begrepp som modernitet eller postmodernitet."

"... om världen håller på att förändras och övergår från moderniteten till postmoderniteten - hur visar sig detta i den globala ekonomin och den globala politiken, ..."

Detta påminner mig om det sätt som den kanadensiske teologen James K.A. Smith förklarar "the trickel-down theory of culture" i sin text The Devil reads Derrida. Till sin hjälp tar han filmen The Devil wears Prada, där Anne Hathaway spelar en designassistent med illa dolt förakt för mode, och Meryl Streep den despotiska chefsdesignernen för ett modehus. I en scen refererar Hathaways karaktär nedlåtande till några klädesplagg som "stuff", varvid Streep iskalt replikerar:

"This... 'stuff'? Oh... ok. I see, you think this has nothing to do with you. You go to your closet and you select out, oh I don't know, that lumpy blue sweater, for instance, because you're trying to tell the world that you take yourself too seriously to care about what you put on your back. But what you don't know is that that sweater is not just blue, it's not turquoise, it's not lapis, it's actually cerulean. You're also blithely unaware of the fact that in 2002, Oscar De La Renta did a collection of cerulean gowns. And then I think it was Yves St Laurent, wasn't it, who showed cerulean military jackets? I think we need a jacket here. And then cerulean quickly showed up in the collections of 8 different designers. Then it filtered down through the department stores and then trickled on down into some tragic casual corner where you, no doubt, fished it out of some clearance bin. However, that blue represents millions of dollars and countless jobs and so it's sort of comical how you think that you've made a choice that exempts you from the fashion industry when, in fact, you're wearing the sweater that was selected for you by the people in this room. From a pile of stuff."

För mig ligger Swärds resonemang om postmodernism väldigt nära den unga modeföraktande deignassistentens något naiva attityd i exemplet ovan. För på samma sätt som den extrema haute couturen från Paris tycks vara en smal och extrem angelägenhet för några få stolliga rika, finner den på märkliga vägar sin väg till den breda massan och påverkar märkligt nog efter ett tag vad man finner på galjarna hos Dressman i Gällivare. På samma sätt misstänker jag att Swärd påverkas av det som han avfärdar som postmodernism (utan att veta om det). Samtidens problematisering (inte minst inom kyrkan) av tolkning, aktoritet, och mening har inte uppstått slumpmässigt, utan är ofta produkter av filosofers tankar som fått spridning (notera parallellen mellan franskt mode och fransk filosofi :) ).

Så när Swärd skriver:

"... jag har svårt att se att det existerar några postmoderna förändringar. (...) Det är nog mest inom ganska marginella och udda vetenskapliga discipliner där man tar ut svängarna lite mer, men dessa verksamheter har mycket begränsad påverkan på globala samhällsutvecklingen."

... så bortser han från de senaste decenniernas vetenskapsteori som betecknas som postmodern just därför att den ifrågasätter det moderna idealet om den neutrala vetenskapsmannen som opåverkad av sin omvärld, med hjälp av deduktion, utvecklar teorier som objektivt förklarar empiriska data. Om den moderna vetenskapen kännetecknades av stark åtskillnad mellan hårda eller objektiva vetenskaper å ena sidan, och mjuka och subjektiva vetenskaper å den andra, så mjukar en mer postmodern vetenskapssyn upp dessa gränser och problematiserar de olika rationaliteter som som regerat inom repsektive domäner (något som exempelvis öppnar upp för intressanta samtal mellan de förr åtskilda kategorierna vetenskap och religion). Jag tror helt enkelt inte att Swärd reflekterat över i vilken utsträckning som kontextuella faktorer som språk, kultur, etc. påverkar den samtida vetenskapssynen, och att detta i någon mening har att göra just det som brukar gå under etiketten postmodernism. För inte lever väl Swärd med en positivistisk vetenskapssyn?

Det postmoderna skiftet (om man nu väljer att kalla det så) är alltså ingen smal företeelse, utan återfinns i någon form inom de flesta områden. Inom Swärds eget område statsvetenskap så skulle man nog kunna betrakta nationalstaternas minskade betydelse som identitetsmarkörer som sammamhängande med postmoderniteten, för att nu inte tala om de stora ideologiernas död.

Vad gäller ekonomiska sfären kan det säkert argumenteras för att den senaste tidens förändringar av konsumtionsmönster kan förklaras med insikter hämtade ur så kallad postmodern filosofi. Vidare kan väl den nya disciplinen “behavioural economics”, som uppstått som en svar på bristfälligheten i modernitetens “rational choice”-modeller, ses som ett svar på frågan om hur det postmoderna skiftet visar sig praktiskt. Mer om detta och om ekonomins kris som vetenskap kan man läsa i tre artiklar i senaste nummret av The Economist.

All samhällelig förändring kan naturligtvis inte förklaras med begreppet postmodernism (men vem har hävdad något sådant?), och begreppet i sig är ju egentligen helt ointressant. Postmodernism som begrepp undflyr dessutom smidiga wikipedia-förklaringar eller definitioner. Men för mig är det ändå uppenbart att det inom en mängd områden skett markanta förändringar de senaste decennierna som går att härleda till vissa tankar eller ändrade sätt att tänka (i synnerhet vad gäller synen på makt, språk, tolkning, rationalitet).

Jag skulle därför önska att Swärd, givet att han fått förtroendet att leda ett samfund som vill att kyrkan skall påverka samhället, tog sig lite mer tid att sätta sig in i de tankar som påverkar den värld vi som kristna är satta att betjäna (och att han väljer sina kunskapskällor med större omsorg (McLaren är en i många stycken en god tecknare av kyrkans belägenhet i dagsläget, men mindre bra som källa för den som vill förstå vad postmodernism handlar om). För ingen av oss står opåverkade av den omgivande kulturen - på gott och på ont.

Till sist, teologi är ingen "marginell eller udda" vetenskaplig disciplin, utan sannolikt den enda vetenskap som griper sig an hela människan!

Dagens boktips till vetgiriga samfundsledare: Who's Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church (The Church and Postmodern Culture)

Om oförenade proletärer ...

Det skrivs mycket om om den politiska vänsterns kris i Europa nu. Trots att vi sägs leva mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet med ökande arbetslöshet överallt i Europa, så tycks de borgerliga regeringarna dominera. Varför?

Kanske har det att göra med vänsterns brist på en sorts sammanhållande metaberättelse, kanske beror det på att borgerligheten tagit över den röda politiken, eller, har vi kanske alla i någon mening blivit goda liberaler?

Slavoj Zizek sätter dock fingeret på en annan tänkbar orsak som har att göra med frågan: Vad katten avses med begreppet arbetare nuförtiden? Vem räknas som arbetarklass i en tid när en metallarbetare tjänar mer än en gymnasielärare? Zizek skriver:

"…It is as if the three components of the production process – intellectual programming and marketing, material production, the providing of material resources – are more and more autonomized, emerging as three separate spheres. In its social consequences, this separation appears in the guise of the “three main classes” of today’s developed societies, which are precisely NOT classes but three factions of the working class: intellectual laborers, the old manual working class, the outcasts (unemployed, those living in slums and other interstices of the public space). The working class is thus split into three, each part with its own “way of life” and ideology: the enlightened hedonism and liberal multiculturalism of the intellectual class, the populist fundamentalism of the working class, more extreme singular forms of the outcast faction. In Hegelese, this triad is clearly the triad of the universal (intellectual faction), particular (manual workers), and singular (outcasts). The outcome of this process is the gradual disintegration of social life proper, of a public space in which all three factions could meet – and the “identity”-politics in all its forms is a supplement for the loss of the social space proper. This identity-politics acquires a specific form in each of the three factions: post-modern multicultural identity politics in the intellectual class, regressive populist fundamentalism in the working class, half-illegal initiatic groups (criminal gangs, religious sects, etc.) among the outcasts. What they all share is particular identity as the substitute for the universal public space.

The proletariat is thus divided into three, each part played against each other: intellectual laborers full of cultural prejudices against the “redneck” workers, who display populist hatred of intellectuals and outcasts, who are antagonistic to society as such. The old call “Proletarians, unite!” is thus more actual than ever: in the new conditions of the “post-industrial” capitalism, the unity of the three factions of the working class IS already their victory."


Via Mariborchan

Planerad höstläsning ...

James K.A. Smith - Desiring the Kingdom: Worship, Worldview, and Cultural Formation












William Cavanaugh - The Myth of Religious Violence: Secular Ideology and the Roots of Modern Conflict











Graham Ward - Politics of Discipleship, The: Becoming Postmaterial Citizens

Radioväder

Två tips i regnet:

- Australiensiska ABC radios Encounter har gjort ett otroligt intressant program om Politics and God med särskilt fokus på Carl Schmitts politiska teologi. Bland andra intervjuas William Cavanaugh: “All politics are theological I think in the sense that they marshal large transcendent visions of human origins and human destiny.”

- Kanadensiska CBC radio har ett intresant program som heter Ideas. För ett par år sedan gjorde de en riktigt bra introduktion till Radical Orthodoxy med intervjuer med John Milbank och Catherine Pickstock.

Enjoy!

Artikeltips till Tobias Krantz

I en äldre artikel med namnet Schools of Thought - Why the State should´t fund MBAs skriver James K.A. Smith om statens ovilja att finansiera teologiska utbildningar på ett sätt som ger ett uppfriskande perspektiv på Högskoleverkets ifrågasättande av flera universitets och högskolors rätt att examinera studenter i religionsvetenskap och teologi.

Isn't there something quite indoctrinating about many of the programs in business at state universities, which function as a kind of novitiate, orienting students to a set of doctrines and a new worldview? Indeed, one could suggest that much that goes under the banner of "secular" education is, in fact, a kind of religious formation where students are initiated into a particular worldview -- a set of commitments that govern how they see the world and act within it. As Thomas Kuhn put it, even in the objective world of the sciences, what counts as "normal science" is really a kind of orthodoxy.

What the court's decision fails to question is the very idea of the "secular." It assumes that the secular is neutral and non-religious, whereas in fact the secular commitments of the market and political liberalism constitute a different religion. As such, the very notion of the secular is a kind of modern hangover in our postmodern world. In postmodernity, there is no secular, because there is no neutrality. Every vocation is religious in a formal sense of being committed to a particular worldview. So the supposedly radical distinction between religious and other secular vocations breaks down when we reject the very notion of the secular.

Då Högskoleverkets kritik ju långtifrån endast är en fråga om utbildning och vetenskapssyn, utan även handlar om demokrati och mångfald, så hade det varit kul att höra, inte bara hur Tobias Krantz ser på saken, utan även Nyamko Sabuni.

Missa inte Joel Halldorfs post på samma tema!

Caritas in veritate

Den nya påvliga encyklikan Caritas in veritate har "släppts" och den teologiska delen av blogosfären vibrerar av analyser och kommentarer. Theopolitical ger en bra sammanfattning (tror jag). Än så länge har Halden hunnit kalla Michael Novaks kommentarer för heretiska.
Jag är benägen att instämma!

Om religion i den liberala demokratin

För någon månad sedan blev jag klar med min magisteruppsats i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Titeln: Översättningens möjligheter och dilemman – om religion i den liberala demokratin, ger möjligen en hint om innehållet. Den som har långtråkigt i hängmattan kan ladda ner uppsatsen här.

Ur inledningen:

"Påståendet att religion och politik inte skall sammanblandas har i Sverige kommit att uppfattas närmast som ett axiom. Den mer exakta innebörden av detta påstående är dock tämligen oklar. Vanligen menas dock sannolikt att religion är en “privatsak”, eller hör till den “privata sfären”, till skillnad från politik och andra gemensamma angelägenheter som avhandlas på den offentliga arenan.

I Sverige har det vi kallar religion, under 1900-talets senare hälft, till stor del existerat utanför offentlighetens ljus. I takt med att Sverige gått från enhetssamhälle till ett pluralistiskt samhälle med en mångfald av traditioner och religioner, har religionen i någon mening återtagit sin plats på den offentliga arenan under det senaste decenniet. Fler och fler talar nu om religionens återkomst, eller mer korrekt, om religionens nya synlighet på den offentliga arenan.[1] I ljuset av att den gamla sekulariseringsteorin, som menade att modernisering med nödvändighet skulle innebära sekularisering, kommit på skam, talar dessutom allt fler inom akademin om vår tid såsom postsekulär.[2]

Så, hur skall då sekulära stater förhålla sig till religion på den offentliga arenan? Det givna svaret från liberala politiska filosofer har traditionellt varit att hänvisa det religiösa till den privata sfären. Allt fler religiösa tycks dock idag motsätta sig vad de uppfattar som krav på att förvisa sin religion till den privata sfären, och menar att deras religion är något som påverkar hela livet. Debatter om slöjor i skolan, Muhammed-karikatyrer, samkönade äktenskap och Halal-TV, kan på olika sätt ses som aktuella exempel på detta. Även utanför Sverige har exemplen på konflikter som uppstått i gränssnittet mellan religion och den liberala demokratin den senaste tiden varit otaliga. I Frankrike har man på senare tid förbjudit religiösa symboler i skolorna,[3] och i Storbritannien orsakade den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, stor uppmärksamhet när han i en föreläsning öppnade upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien.[4]

Den moderna liberala staten står inför två krav som tycks svåra att förena; å ena sidan att fostra en känsla av samhörighet och enhet mellan sina medborgare, å andra sidan måste den säkerställa att dess enhetssträvanden inte kväser den kulturella mångfald den säger sig vilja värna.[5] Den tyske filosofen Jürgen Habermas har under lång tid varit en av den liberala demokratins främsta teoretiker, och en tongivande röst, i samtalet om hur det mångkulturella samhället skall kunna inkludera olika röster och traditioner. Habermas har på senare tid argumenterat för att de religiösa har något väsentligt att tillföra den liberala demokratin, men att dessa insikter först måste översättas från det religiösa språket, till ett rationellt och universellt tillgängligt språk.

En kontrasterande, men likafullt inflytelserik, strömning inom samtida teologi utgörs av radikalortodoxin, kanske främst förknippad med den brittiske teologen John Milbank. Här finns en radikal kritik av det moderna projektet samt en misstro mot föreställningen om den liberala demokratin som neutral arena för dialog mellan olika traditioner, där religionen hänvisats till en privat sfär.

I mötet mellan Habermas och Milbanks tankar om religionens roll på den offentliga arenan tycker jag mig urskilja två viktiga grundaspekter; identitet och rationalitet. Identitetsaspekten har att göra med att religiösa uppfattas ha en identitet och lojalitet som överstiger den nationella identiteten. Med den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams ord: ”the presence of communities which, while no less 'law-abiding' than the rest of the population, relate to something other than the British legal system alone”.[6] Här blottläggs spänningen mellan det liberala samhällets individualistiska ideal, och det mångkulturella samhällets accepterande av sociala grupper som bärare av övertygelser, värden och praktiker som är annorlunda än de som den liberala majoritetskulturen hävdar.[7] Annorlunda uttryckt kan identitetsaspekten sägas handla om hur vi skall hantera det faktum att individer och hela gemenskaper i högre grad tycks ha alternativa och djupare identiteter än den som medborgarskap i en nationalstat utgör.

Den andra grundaspekten i diskussionen om religionens roll på den offentliga arenan har att göra med olika föreställningar om rationalitet, och i förlängningen även kommunikation och språk. Frågan om olika sorters förnuft och huruvida kommunikation mellan olika traditioner är möjlig, står här i fokus. Ytterst sätt är alltså diskussionen om religionens plats på den offentliga arenan ett uttryck för den i någon mening eviga diskussionen om hur olika kulturer eller traditioner skall kunna samexistera, både med avseende på hur de kan komma överens och lösa konflikter, men även hur det partikulära förhåller sig till det universella. Relationen mellan sociala strukturer och rationalitet, mellan förnuft förstått såsom universellt, och den ofrånkomliga insikten att förnuftet är präglat av och insatt i kontingenta sociala praktiker, är teman som aktualiseras inom ramen för uppsatsen."



Noter:
[1] Graham Ward och Michael Hoelzl, red. The New Visibility of Religion. Studies in Religion and Cultural Hermenutics. (London: Continuum, 2008).
[2] James K.A. Smith, ”Secularity, Globalisation, and the Re-enchantment of the World,” James K.A. Smith, After Modernity? Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World., red. James K.A. Smith (Waco: Baylor University Press, 2008). s.5
[3] Man får förmoda att åtskilliga generationer som burit smyckeskors aldrig fått påtalat att detta skulle strida mot den franska laïcitén, utan att denna lagändring aktualiserats mot bakgrund av den muslimska invandringen.
[4] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[5] Vinoth Ramachandra, Subverting Global Myths. Theology and the Public Issues Shaping Our World. (Downers Grove: IVP Academic, 2008). s.149
[6] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[7] Arne Rasmusson, ”Vem vill ha ett mångkulturellt samhälle?”,” Om det som djupast angår ...: Tro och identitet: förankring och förändring (FLRs årsbok 2005. Via Internet: http://www8.umu.se/religion/personal/arne.rasmusson/Vem%20vill%20ha%20ett%20mangkulturellt%20samhalle.pdf (Acessdatum: 2009-04-30).

Bitchin’ bout Milbank

Missa inte den intressanta diskussionen i kölvattnet av Haldens kritik av föreställningen om moderniteten som en på kristendomen parasiterande heresi:

"The notion of modernity as heresy is just too easy. It places “Christianity” safely insulated from the horrors of modernity under critique, even as it give a nod to modernity’s roots in Christianity."

"This is why the more fruitful way to critique the ideologies of modernity is not to strive to go back to some premodern past when things were allegedly still orthodox wonderful. Rather it is to look back to the very particular reality of Jesus of Nazareth, whose life, death, and resurrection stands in perpetual judgment of all ideologies. And all orthodoxies."

Humanisterna får svar på tal ...

Joel Halldorf skriver klokt och träffsäkert i dagens Dagen om Humanisternas förvirring.

Om lokal sedvänja upphöjd till allmän lag:

"Humanismens tolv apostlar talar om att samhället ska byggas på "allmänmänskliga grunder" och ställer mot detta "kulturella traditioner". Detta "allmänmänskliga", som alltså tycks stå över saker som kultur och tradition, beskrivs med termer som frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Men man bör som bekant kalla saker och ting vid deras rätta namn och vad det här är fråga om är inget annat än västerländsk kultur."

Angående talet om att individen själv ska få "välja livsåskådning":

"Det kan vara svårt för oss som är barn av upplysningen och dess traditionsuppror att förstå detta, men det finns alltså människor som menar att man kan lära sig saker - och inte bara sånt som rör teknik och naturvetenskap - av dem som levt före oss. Och omvänt att de äldre har ett ansvar att fostra sina barn efter bästa förmåga för att förbereda dem för ett liv i världen. I dessa kulturer finns, skulle man kunna säga, en bredare förståelse för talet om att var och en inte behöver uppfinna hjulet själv, liksom för uttrycket att ingen människa är en ö."

Om det pluralistiska samhället:

"Europa består av länder som historiskt präglats av kulturell konformism genom äktenskapet mellan stat och kyrka. Lösningen på dagens mångkulturella situation är inte att ersätta en konformism med en annan. I stället för att kringskära olika gruppers möjlighet att genom institutioner som exempelvis skolor bygga upp sina egna kulturer borde möjligheten till detta expanderas."

Om den politiska teologins återkomst

Höll på att missa Sigurdsons understreckare om Milbanks och Žižeks nya bok som ännu ett bevis på teologins nya synlighet.

Om Sarkozy, friheten och burkan

For French political culture, religion is tolerable only if it keeps itself to itself. As soon as a person of faith tries to present what religion means for them in public in France, they risk being accused of fundamentalism.

Ur intressant krönika i The Guardian om Hegel och frihet med anledning av Sarkozys fördömande av den muslimska burkan.

Vad Hauerwas skulle sagt till Högskoleverket ...

Högskoleverkets ifrågasatte nyligen examensrätten för flera av landets teologiska utbildningar. Bland annat kritiserades att "utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen" och man "såg kritiskt på att det inte föreligger någon tydlig separation mellan de praktiskt kyrkligt orienterade kurserna och de rena högskolekurserna ".

Jag misstänker att nedanstående utdrag är vad Hauerwas skulle ha svarat på Högskoleverkets kritik:

Part of our problem is that the idea of objectivity, which is mistakenly assumed to be exemplified in the sciences and an elusive goal for the humanities, is a deeply flawed notion. In the name of objectivity the assumption has been underwritten that knowledge is only good insofar as that which is known is freed from any tradition of inquiry. Yet the sciences work well exactly because they exemplify a traditioned mode of inquiry which, moreover, requires the student to be capable of participating in such a tradition. If the students are to become good scientists they must be willing to have their lives transformed through that activity; they must be transformed, moreover, not simply because of the current social power of science but because of the elegance and beauty of what is discovered.

Stanley Hauerwas. “Character, Narrative, and Growth in the Christian Life,” i The Hauerwas Reader .

Med Hans Urs von Balthasars ord: Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular.

Veckan som gått ...

- Humanisterna menar i en DN-debattartikel att "godheten kommer inifrån" och att de "vill bygga en etik med utgångspunkt i förnuftet" - och försöker lustigt nog att förena detta med föreställningen om mänskliga rättigheter.

- I en understreckare om Habermas och religion påpekas dock att "religionen har kommit för att stanna och att den har en viktig och oersättlig roll att spela också framöver".

- Högskoleverket får svar på tal av kloka teologer.

- Marcus Birro bloggar om katolska kyrkan och dess kritiker.

- ... och giganterna Slavoj Žižek och John Milbank drabbar samman i ett samtal om kristen tro och politik.

Rowan Williams om rädsla och kärlek

Om tolerans bortom förståelse

Hittade just ännu en kul intervju med Slavoj Žižek. Žižek ger här en sömnig intervju i samband med filmfestivalen i Sarajevo 2008. I slutet av intervjun (3.09), när journalisten ställer en fråga om Sarajevo som symbol för mångkultur, tänder dock Žižek till:

Journalisten: Sarajevo is also a symbolic city for multi-culturalism, but you have your own opinion of multiculturalism, haven't you?

Žižek: I think, here, we have had enough of this multicultural ideology which is for me often an inverted racism. Namely, for example when people come here, a typical multiculturalist would say: Oh, I want to understand how you are different.

No , what you should understand is that fundamentally they are not different here. Just different things happened to them. And to make it tolerable for us, who were happy to avoid the war in the west, we made them different.

We need today codes of discretion, not more understanding. I think we should totally reject this liberal blackmail: We should understand each other.

- No, the world is too complex, we cannot! I hate people, I don´t want to understand people. I want to have a certain code where I don´t understand your way of life, and you don´t understand mine, but we can still co-exist.

Vad jag gillar med utdraget ovan är Žižeks, om än något extrema, kritik av den ack så omhuldade föreställningen att kungsvägen till tolerans går via förståelse; detta att min förståelse av den andre ses som ett vilkor för att jag skall kunna tolerera honom.

Visst bidrar kunskap och ökad insikt om den andres historia ofta till ökad tolerans, men denna förståelse har, och måste få ha, sina gränser. Skulle vi till exempel tolerera Hitler om vi bara fick höra hans verison av historien, och därigenom få större förståelse för honom?

Häri ligger det mångkulturella samhällets stora utmaning, som ju är samma utmaning som för all mänsklig samvaro: Vad skall bejakas, vad skall tolereras och vad måste vi säga Nej till?

... och kanske svårast i sammanhanget: Vilka är "vi"?

Vad inkarnationen inte innebär ...

Halden har hittat ett lysande Yoder-citat som bör vinna spridning ...

“The incarnation does not mean that humankind in general, or human nature in general, or human history in general was stamped with God’s approval or transformed by God’s indwelling, but rather that a particular story, the words and work of a particular man, is the key to the very nature of God. That particularity is even more scandalous if we reckon deeply with the fact that the historicity of the incarnation committed God to the particularity of an ongoing history. God entrusted the incarnational disclosure not only to a first generation of witnesses of the man Jesus, but also to the necessarily ensuing chain of specific bodies of tradition-bearing, fallible people who through the centuries would unfold and distort the message. It is not a regrettable mistake of church strategy contrary to the divine plan, when we find ourselves needing to deal with the unfinished quality of the definition of the Christian story.”

~ John Howard Yoder, To Hear the Word, 97-8. (New Edition forthcoming from Cascade Books)

De ortodoxa Humanisterna

"Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt."

Ur träffsäker ledare i UNT angående humanisternas nya kampanj.

Eagleton om vetenskap och teologi

"The difference between science and theology, as I understand it, is one over whether you see the world as gift or not; and you cannot resolve this just by inspecting the thing, any more than you can deduce from examining a porcelain vase that it is a wedding present."

Terry Eagleton - Reason, Faith and Revolution, s. 37

Oinformerad Dawkins

Också vår rationalitet förutsätter ett engagemang i något som gör att vi också försöker förstå det. Relationen mellan tro och förnuft är således en fråga som inte bara uppkommer inom teologin utan även inom naturvetenskap, politik och så vidare. Vilka är våra utgångspunkter som gör en sak värd att studera överhuvudtaget?

Läs Ola Sigurdsson recension i GP av Terry Eagletons bok: Reason, faith and revolution: Reflections on the God Debate. Ett kapitel ur boken finns att läsa här!

Hur mycket mångfald tål demokratin?

"Kan ett samhälle rymma hur många olika identiteter, livsstilar och värderingar som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det?"

Det låter väl som en hyfsat intressant och aktuell frågeställning? Det tycker i alla fall Andreas Johansson Heinö, som idag lägger fram en avhandling i ämnet, med namnet: Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige.

"... alla stater måste bygga på någon form av gemensam identifikation, säger Johansson Heinö. Därför behövs en ständigt pågående debatt om vad vi ska bygga denna gemenskap på: är det språket, kulturen, historien eller specifika värden?

Undrar om, och i så fall hur, Heinö förhåller sig religion, och till den religiösa identiteten i relation till nationalstaten?

Bokporr

Efter att ha sett en bild på N.T Wrights skrivbord uppdaterade jag min önskelista. Denna "boksnurra" är ju en lysande uppfinning, i synnerhet för den trångbodde med litet skrivbord.

Det enda som möjligen saknas är en mekanism för att hindra boken från att slå igen (de flesta av mina böcker är inte så tunga att de förblir så där snyggt uppslagna som på bilden).



I väntan på min boksnurra drömmer jag om arbetsrum med stora och välfyllda bokhyllor ...

Högskoleverket och kompetensen

Högskoleverket ifrågasätter flera universitets och högskolors rätt att examinera studenter i religionsvetenskap och teologi. Sammanlagt 13 utbildningar utsattes för en fördjupad granskning. Sex av dessa utbildningar anses hålla tillräcklig kvalitet men Högskoleverket ifrågasätter rätten att utfärda examen för sju olika utbildningar.

Enligt Dagen kallar dock Pekka Mellergård, rektor på Örebro teologiska högskola, kritiken för "en politisk och ideologisk aktion. En partsinlaga som speglar tidsandan, en sorts naiv tro på neutralitet", och menar att "Hela utredningen präglas av det som dominerade universiteten på 1960-talet. Och de som gick i skolan då är antagligen de som är chefer nu och har nått toppen av sin inkompetensnivå". Ouch!

Det här kan bli en hur spännande diskussion som helst!
Jag återkommer i ämnet när jag läst Högskoleverkets rapporter.

Om mångfalden och den liberala demokratin

"Slut med befrielse från skolans sexundervisning" och "Ska svenska staten utbilda imamer?", är två dagsaktuella exempel på konflikten mellan den liberala demokratin och det mångkulturella samhället.

Den ökade mångfalden av kulturer och religioner ställer den liberala staten inför högre krav på inkludering och anpassning. Bland annat beror detta på att en allt större grupp av befolkningen inte ser det som möjligt att relegera delar av sina personliga övertygelser till ”den privata sfären”.

Den liberala demokratin bygger på föreställningen om individens universella förnuft. Men att se distinktionen offentligt – privat, som sammanfallande med distinktionen universellt - partikulärt, öppnar upp för ett politiskt landskap där vi tvingas förlägga våra djupaste identiteter, övertygelser och känslor utanför den offentliga arenan. Fokusen på det allmänna och det gemensamma, manifesterad i strävan att överbrygga det partikulära, leder dock till att skillnad och mångfald ignoreras.

Gemensamt för de båda exemplen ovan är även statens ryggmärgsreflex att utbilda bort olikheter. I fallet med förslaget om den svenska imamutbildningen landade dock regeringens utredare Erik Amnå i den kloka slutsatsen att: "En sekulär stat ska inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare". Gott så!

Debatten om religionens roll i den liberala staten handlar om demokrati. Vem skall få vara med i det offentliga rummet, och på vems villkor skall samtalet ske?

Fish om onyanserad religionskritik

Stanley Fish bloggar vidare i NY Times om religionen och dess kritiker:

So to sum up, the epistemological critique of religion — it is an inferior way of knowing — is the flip side of a naïve and untenable positivism. And the critique of religion’s content — it’s cotton-candy fluff — is the product of incredible ignorance.

Ouch!

Intervju med Kevin Vanhoozer

Kevin Vanhoozer intervjuas med anledning av hans flytt till Wheaton, och talar bland annat om teologins balansgång mellan kulturell relevans och isolering:

Några highlights:

"I have a pet theory: every significant intellectual and cultural trend eventually shows up in the way people read the Bible."

"The most important thing is to be aware that culture is always, already there--something in which we live and move and have our historical being--and that it is always actively cultivating, always forming habits of the heart and habits of perception."

"My concern is that many Evangelicals are suffering from malnourished imaginations. This impedes their ability to live coherently in the world--that is, according to a meaningful metanarrative. We want to believe the Bible, but we are unable to see our world in biblical terms (...) That leads to a fatal disconnect between our belief-system and our behavior, our faith and our life."

"Hermeneutics is a subset of ethics because interpretation aims at a certain kind of good, namely, understanding. In my book I argue for the importance of what I call the interpretative virtues: habits of mind that are more conducive than not to getting understanding. In particular, humility is a key interpretive virtue without which readers cannot do justice to authors as "others.""

Folkbildaren N.T Wright

Missa inte N.T Wrights lilla utläggning om moderniteten och postmoderniteten.





"Postmodernism is about announcing the doctrine of the fall to arrogant modernity"

via Kolportören

Eagleton om brödrostar, ateister och Tjechov

Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish bloggar på New York Times, och kommenterar även han Terry Eagletons nya bok Reason, Faith, and Revolution:

When Christopher Hitchens declares that given the emergence of “the telescope and the microscope” religion “no longer offers an explanation of anything important,” Eagleton replies, “But Christianity was never meant to be an explanation of anything in the first place. It’s rather like saying that thanks to the electric toaster we can forget about Chekov .”

Clever!

Bristen borde förena

Den brittiska litteraturvetaren Terry Eagleton har kommit ut med en ny bok. Den nyfikne kan snyltläsa ett (lysande) kapitel här. Jag fastnade särskilt för denna passage:

Multiculturalism threatens the existing order not only because it can create a breeding ground for terrorists, but because the political state depends on a reasonably tight cultural consensus. British prime ministers believe in a common culture-but what they mean is that everyone should share their own beliefs so that they won’t end up bombing London Underground stations.

The truth, however, is that no cultural belief is ever extended to sizable groups of newcomers without being transformed in the process. This is what a simpleminded philosophy of “integration” fails to recognize.

There is no assumption in the White House, Downing Street, or the Elysée Palace that one’s own beliefs might be challenged or changed in the act of being extended to others. A common culture in this view incorporates outsiders into an already established, unquestionable framework of values, leaving them free to practice whichever of their quaint customs pose no threat. Such a policy appropriates newcomers in one sense, while ignoring them in another. It is at once too possessive and too hands-off. A common culture in a more radical sense of the term is not one in
which everyone believes the same thing, but one in which everyone has equal status in cooperatively determining a way of life in common.

Alltså, en genuin vilja till möte med den andre innebär alltid ömsesidig påverkan.

Min briljanta vän Lovisa har skrivit ett paper om kosmopolitanism och religion. Hon lyfter där Augustinus tanke om "hungerns väg" som ett mer fruktbart sätt att tänka kring det mångkulturella samhället. Istället för att fokusera på det vi har, i termer av egenskaper och likheter, borde en inklusiv gemenskap kanske snarare betona det vi alla någonstans erfar att vi saknar. Kärleken blir i linje med detta en hunger efter det som vi inte har.

A people is the association of a multitude of rational beings united by a common agreement on the objects of their love [and] it follows that to observe the character of a particular people we must examine the objects of its love.
St. Augustine - City of God, XIX

En grymt spännande tanke tycker jag!

What good would a theory do you?

Jo, jag vet att nedanstående Hauerwas-utdrag är på tok för långt, men det är ju så grymt bra! Bra, därför att det på ett komiskt vis sätter fingret på vad som blir så märkligt med teoretiska modeller för hur den liberala demokratin skall förhålla sig till det pluralistiska samhället.

Some years ago I was lecturing at Hendrix Collage in Conway, Arkansas. I no longer remember the lecture I gave but I assume it was one of my attempts to suggest why Christians, if we are to be Christians, owe it ourselves and our neighbors to quit fudging our belief that God matters. When I finished my lecture, one of the professors in the religion department at Hendrix had clearly had enough of me. He had been educated by John Cobb and, therefore representing a peculiar mixture of protestant liberalism and process theology characteristic for that tradition.

He reacted to my lecture by observing that my stress on the centrality of Christian convictions provided no theory that would enable Christians to talk with Buddhists.
By “theory” people often mean the necessity of a third language to mediate between two traditions. Such a language is often said to be necessary in “pluralist” societies in order to mediate differences in the “public” square. I, however, apologized for being deficient of such a theory, but asked, “How many Buddhists do you have here in Conway? Moreover if you want to talk with them, what good would a theory do you? I assume that if you want to talk to Buddhists, you would just go talk with them. You might begin by asking, for example, ´What the hell are you guys doing here in
Conway?´”

I then suggested I suspected that the real challenge in Conway was not talking to Buddhists, but trying to talk with Christian fundamentalists. We should also ask weather we have anything interesting enough the Buddhists would even want to talk with us about.
Stanley Hauerwas, The State of the University. s.58-59

Teorier om hur man med hjälp av ett "neutralt" tredje språk skall kunna överbrygga kulturella skillnader, och på så sätt nå konsensus, är oftast allt annat än neutrala. Isället tenderar de att utgöra dolda maktanspråk från de som tycker sig behöva sådana teorier (vanligen makthavarna), gentemot de traditioner som inte ser behovet av sådana teorier. Med Hauerwas ord: "Those representatives of the "public" with "all humility" assume they are superior to other traditions because they can "appreciate" other traditions in a manner other traditions cannot appreciate themselves."

Vad gäller hur olika traditioner skall kunna leva i fredlig samexistens, så är inte problemet vår avsaknad av förment neutrala kommunikationsteorier. Inte heller är det vad vi kallar "religion" och därmed särskiljer från annan mänsklig aktivitet.

Då kyrkan tack och lov är skild från staten, och kristna inte längre i egenskap av kristna har någon värdslig makt, innebär detta att vi inte heller behöver någon teori om hur vi skall "hantera" pluralismen. Vi är istället fria att oförblommerat leva ut vår berättelse, tillsammans och mitt i bland alla andra berättelser.

Grundfrågan om hur vi skall leva tillsammans i fred borde därför istället handla om med vilken attityd vi bemöter den Andre, med rädsla och misstänksamhet, eller med nyfikenhet och kärlek?

--
Citatet ovan återfinns även i Hauerwas föreläsning: Ending religious pluralism

Svenne Banan som kulturkritik

I en krönika i DN för en tid sedan skrev Fredrik Strage om att "det koketta självföraktet som medelklassen ägnar sig åt är på väg att bli en folksport – i alla fall bland kulturintresserade", ty:

"Endast medelklassen älskar att diskutera sin egen förutsägbarhet. Kanske beror det på dåligt självförtroende. Man inbillar sig att man bär på en sorts social arvsynd. Samtidigt är det en klädsam skam – något man lyfter fram för att visa att man har koll på kulturella koder."

På detta tänker jag när jag lyssnar på Promoes senaste alster Svenne Banan.

" ... soppatorsk och foppatofflor,
barnen nersjunkna i tv-soffor,
ordning o reda, lådvin på fredag,
kunskap från wikipedia ..."

Bloggtips

Den teologiskt intresserade bör snarast uppdatera sin RSS-läsare med Cruciform Phronesis; ett välkommet svenskspråkigt bidrag i det postsekulära samtalet inriktat på korsformad praktisk vishet.

Anders Borg & Zizek om ideologi

"Ideologi har man inte mycket nytta av i kristider", sa Anders Borg nyligen i en intervju i Veckans Affärer. Citatet ger intryck av att finansministern betraktar ideologi som en sorts intellektuellt krimskrams som man hänger på i efterhand, och som inte har någon större påverkan på ens tänkande och handlande. När det hettar till och jobbet skall göras, då kan man inte kosta på sig filosofiska spekulationer, typ.
Om denna sorts post-ideologiska hållning skriver Slavoj Zizek avslöjande:

"Nutidens ideologi är cynisk; människor tror inte längre på en ideologisk sanning, de tar inte ideologiska påståenden på allvar. Den fundamentala ideologiska funktionen består emellertid inte av en illusion som döljer sakernas verkliga tillstånd, utan av en (omedveten) fantasi som strukturerar själva vår sociala verklighet. Och på denna ideologiska funktionsnivå är vi långt ifrån något postideologiskt samhälle. Cynisk distans är endast ett bland många sätt vi har att göra oss blinda för den ideologiska fantasins strukturerande roll. Även om vi håller en ironisk distans och inte tar saker och ting på allvar, så gör vi det fortfarande."
- Slavoj Zizek , "Ideologins sublima objekt", Glänta. 2001. s.41

Vad ideologi handlar om, och vad som är verkligt intressant att fundera över, är vad som påverkar och styr våra förställningar om verkligheten. Men om detta är vi oftast, i likhet med Borg, omedvetna.

Perspektiv på Påven

"Vi berömmer oss gärna av tolerans och vidsynthet, men vad är sådant värt om den bara innefattar dem som redan påminner om oss själva? För att vidga våra horisonter måste vi våga bli ifrågasatta, vi måste våga närma oss den radikalt annorlunde."

Läs Joel Halldorfs försvar av Påven!

Triduum sacrum

Påsk-skola för FB-generationen finns här (missa inte länkarna)!

Annullerat dop

Intressant BBC-inslag om en brittisk ateist som försöker få anglikanska kyrkan att annulera hans dop.



via Inhabitatio Dei (jo, jag vet att det inte är första gången jag länkar till honom. Inte sista heller!)

Med hopp om en stilla vecka!

Perspektiv på Palmsöndagen

En vanlig förståelse av varför kyrkan idag firar Palmsöndag, går något i stil med: "Palmsöndagen är en glädjens dag där vi firar Jesus intåg i Jerusalem under människors hyllningar." - Svenskakyrkan.se

Inhabitatio Dei skriver om ett annat, oändligt viktigt perspektiv på denna dag:

"Palm Sunday is not a day of triumph for Jesus, it is a day of temptation. Temptation to be the sort of Messiah that Israel wanted. The kind of Messiah who would bring about the kingdom of their own hopes and dreams. Their joy in anticipation of the coming of David’s kingdom was a hope that Jesus came to dash."

Hosianna!

Konsten kan inte frälsa

Den brittiske litteraturvetaren Terry Eagleton skriver i en färsk och läsvärd artikel bland annat om förhållandet mellan religion, kultur och politik:

“Like religion, culture is a matter of ultimate values, intuitive certainties, hallowed traditions, assured identities, shared beliefs, symbolic action, and a sense of transcendence. It is culture, not religion, that for many men and women today forms the heart of a heartless world. (…) Yet culture fails as an ersatz religion. Works of art cannot save us. They can simply render us more sensitive to what needs to be repaired. And celebrating culture as a way of life is too parochial a version of redemption.”

"If politics has failed to unite the wretched of the earth to transform their condition, we can be sure that culture will not accomplish the task in its stead. Culture, for one thing, is too much a matter of affirming what you are or have been, rather than what you might become."

Tolle lege!

Om diagnosens makt

Jag läser en skrämmande DN Essä om de medicinska diagnosernas makt att forma vår verklighet och våra föreställningar om normalitet:

"Läkemedelsföretagen och forskarna har börjat laborera med samhällsnormaliteten, den idealtillvaro som alltså iscensatts av de diffusa kapitalistiska regissörerna bakom konsumtionssamhället, och som nu flyttat in i
våra innersta drömmar."

"... fokus har förskjutits från att bota sjukdomar (inte så lukrativt) till att tänja fram och medicinera kroniska tillstånd (långsiktig kassakossa)."

"Om min frustration plötsligt kan diagnostiseras som generaliserad ångest, fast det egentligen handlar om vanligt hederligt kritiskt tänkande eller befogat samhällshat som borde vändas utåt, bör jag nog hålla mig borta från piller­klåfingriga läkare, utbildade eller påverkade av läkemedelsföretagen."

Dagens filmtips: Gökboet

Q&A with Zizek

Frågor och svar i urval:

What makes you depressed?
Seeing stupid people happy.

What do you most dislike about your appearance?
That it makes me appear the way I really am.

What would be your fancy dress costume of choice?
A mask of myself on my face, so people would think I am not myself but someone pretending to be me.

Läs hela den brutalt ärliga och ganska komiska intervjun.

Om vårt behov av riter

Människan är obotligt religiös. Om detta påminns jag när jag läser att två vänsterpartister i Göteborg motionerat om att utreda möjligheterna att upprätta en central byggnad med flexibel religiös tillhörighet. Ur pressmedelandet läser jag:

- En central neutral plats, värdig och stämningsfull som i grunden är ickereligiös, men som kan anpassas efter religiösa önskemål, säger Vida Ezzatpoor (V) som är borgerlig vigselförrättare.

Rimliga krav kan man tycka. I synnerhet då det är, som en av motionärerna uttrycker det, "svårt att mäta sig med de lokaler som exempelvis kyrkan, genom ett årtusende av illegitim beskattning av folket har låtit bygga runt om i staden".

Sedan infinner ju sig självklart en del frågor: Menar de att ateismen är neutral? I förhållande till vadå, i så fall? Hur ser ett ateistiskt högtidsrum ut? Men kanske viktigast, är det överhuvud taget möjligt att vara icke-religiös?

Det finns inga tomma altaren! ... eller med Bob Dylans ord: You gotta serve somebody!

Se upp med vad du läser!

"There are two novels that can change a bookish fourteen-year old's life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs."

via Kung Fu Monkey

Om sekularism och det sekulära

Om doktrinen om sekularism som sedan länge reglerat den offentliga arenan, vilar på felaktiga epistemologiska upplysningsprinciper om en autonom, universell, rationalitet, som med rätta övergetts, hur skall då relationen mellan religion och den offentliga arenan se ut?

Är det då ens möjligt att föra ett "offentligt samtal", eller skulle vi vara utlämnade åt en kakafoni av olika språk och traditioner?

Finns det ett sätt att behålla det sekulära (förstått som statens neutralitet i frågan om vad som är "det goda livet"), utan att för den skull hemfalla åt sekularism (förstått som doktrinen att den offentliga arenan skall regleras av en neutral, icke-religiös, sekulär rationalitet)?

Bör vår samtid i så fall kännetecknas av en strävan mot post-sekularism snarare är post-sekularitet?

Många frågor blir det ...

Eskatologiska övertoner

Jag funderar över gårdagens Metro-löp:
"Idag får monstret sin dom"

Snacka om eskatologiska övertoner ...

Zizek om Dalai Lama och Påven

"One can see why the Dalai Lama is a much more appropriate leader for our postmodern, permissive times. He presents us with a feel-good spiritualism without any specific obligations. Anyone, even the most decadent Hollywood star, can follow him while continuing their money-grabbing, promiscuous lifestyle. In stark contrast, the Pope reminded us that there is a price to pay for a proper ethical attitude. "

The Pope's Failures - Slavoj Zizek

Illusionen om det opolitiska

"Föreställningen att teologi är apolitisk är en av historiens farligaste illusioner", skriver Jayne Svenungsson i en intressant "understreckare" i SvD om nazismens inflytande på svenska lärosäten. Hon passar även på att ge Zizek en uppsträckning. Inser dock att jag måste läsa The Puppet and the Dwarf, för att veta om Zizek hade gjort sig förtjänt av den.

Hopp för de som tappat hoppet?

Blivande ständige sekreteraren Peter Englund skriver på sin blogg klokt om skillnaden mellan hopp och de själsliga företagens cyniska drömmar:

"För vad Lotto och skraplotter och allt det andra handlar är inte drömmar. Det är hopp. Hopp för de som tappat hoppet. Hopp om ansträngningslös frälsning."

Dagens Rorty

”There is hypocrisy involved in saying that believers somehow have no right to base their political views on their religious faith, whereas we atheists have every right to base ours on Enlightenment philosophy. The claim that in doing so we are appealing to reason, whereas the religious are being irrational, is hokum.”

- Richard Rorty, Philosophy and Social Hope (London: Penguin, 1999). s.172

Radikalt Obegripligt

Dessvärre kommer inte alltid teologiskt geni parat med förmågan att uttrycka sig på ett begripligt sätt. Känn bara på den här formuleringen:

"Thus the notion of a participation of the poetic in an infinite poesis is to be complemented by the notion of a participation of reciprocal exchanges in an infinite reciprocity which is the divine donum. "

John Milbank - Being Reconciled: Ontology and Pardon, x

Radikalt Obegripligt!

Korkade texter

John Stackhouse lackar ur på korkade kristna lovsångstexter, och menar att : "We are the most educated Christians in history, and yet our lyrics are considerably stupider than our much less educated Christian forebears". Ben Myers håller delvis med, men menar att "the majority of hymns have always been pretty stupid".

Själv menar jag att alla lovsånger som börjar med "Jag", borde förbjudas!

Så kan en dröm se ut ...

“Jag sitter på McDonalds och tittar ner på min bricka. På brickans färgglada pappersduk (alltså den som hjälper oss att integrera snabbt ätande med studier i kapitalistisk ideologi) kan jag läsa följande själsiga visdom:

´Titta på dina pommes frites. Så kan en dröm se ut. Kommer vi någonsin att bli färdiga. Det vore som att sluta drömma. Fullkomligt omöjligt´.

När jag för ett kort ögonblick upplever att denna ohöljda dummhet finns överallt runt mig – till och med i min egen mage – och när jag förnimmer hur vi alla i rask takt ansluter oss till de själsliga företagens drömmar, då funderar jag på om jag inte borde bli en mask och fly till det förfallna bönehuset. Förutom att det finns mycket ruttet trä att knapra på får jag ro att be min personliga bön: “Gud, förbarma dig! Fräls mig åtminstone från relevant teologi!”

Ur Mattias Martinson: Postkristen teologi. Experiment och tydningsförsök (Göteborg: Glänta 2007). s.182

Feelgood, cynism, eller bådadera?

Kolla in Jonas Lundströms lilla quiz om sensmoralen i oskarsbelönade Slumdog Millionaire!

Allting börjar i det lilla

“There is no road to human solidarity that does not begin with moral particularity – by coming to know what it means to be a child, a parent, a neighbour, a friend. We learn to love humanity by loving specific human beings … The unity of God is to be found in the diversity of creation”

- Jonathan Sacks, The Dignity of Difference (Continuum, 2002) p. 58

Om rädsla och myt

“What frightens a people serves as a reliable guide to their idolatries. Idols are sustained by myths – public, large-scale narratives that engage our imaginations and shape the way we experience the world.”

- Vinoth Ramachandra, Subverting Global Myths, s.12

En annan form av kristen underhållning

Enligt uppgift ratades detta traktatsförslag av Campus Crusade. Too bad, säger jag. Jag tror nämligen att bilder som denna behövs för att motverka självterapeutisk snedvridning av kristen tro av typen: "Ta emot Jesus i ditt hjärta, så försvinner alla dina problem!".

Källa: Euangelion

Om arbetarrörelsens och kyrkans brist på fantasi

I morse läste jag en kulturartikel i GP med rubriken "Dags för nytänk inom arbetarrörelsen", och fastnade vid detta stycke:

"Vår tids tragedi är att arbetarrörelsen i stort saknar självständiga alternativ. I rörelsens barndom pryddes standar och pamfletter med uppstigande solar, symboler för en självmedveten och framtidstroende kraft redo att ta över där upplysningen och den borgerliga revolutionen gjort halt när den väl befäst kapitalets välde. I dag har denna rörelses ledning föga annat att erbjuda än uppslutning kring samma kapital."

Gäller inte precis detsamma för kyrkan, tänker jag? I alla fall för den västerländska kristenheten som under moderniteten i så stor utsträckning retirerat från det offentliga, med trons privatisering och individualisering som följd. En kyrka som inordnat sig under den liberala demokratins hegemoni så till den grad att den i det nästmaste förlorat sin egen röst och sin egen berättelse, och därmed berövats sin politiska sprängkraft.

I sin bok Theopolitical Imagination har den amerikanske teologen William Cavanaugh tydliggjort länken mellan fantasi och politik:

"Politics is a practice of the imagination. Sometimes politics is the ‘art of the possible,’ but it is always an art, and engages the imagination just as art does. We are often fooled by the seeming solidity of the materials of politics, its armies and offices, into forgetting that these materials are marshalled by acts of the imagination.

How does a provincial farm boy become persuaded that he must travel as a soldier to another part of the world and kill people he knows nothing about? He must be convinced of the reality of borders, and imagine himself deeply, mystically, united to a wider national community that stops abruptly at those borders. The nation-state is, as Benedict Anderson has shown, one important and historically contingent type of ‘imagined community’ around which our conceptions of politics tend to gather”

Källa: William Cavanaugh, Theoplitical Imagination. Discovering the Liturgy as a Political Act in an Age of Global Consumerism. (London: t&t clark, 2005). s.1

Så, om man får tro Cavanaugh, så måste både arbetarrörelsen och kyrkan bli bättre på att föreställa sig världen annorlunda, och kanske viktigast av allt, att gestalta denna skillnad.

Dagens Jamie

"The mode of cultural engagement in the marketplace of ideas, then, is not syllogistic demonstration but narrative persuasion - telling stories.
(...) The church does not have an apologetic; it is an apologetic."

James K.A. Smith, Introducing Radical Orthodoxy. Introducing a Post-secular Theology. (Grand Rapids: Baker Academic, 2005). s.181

Epistemologiskt ödmjuk universalism

Hittade en äldre Signum-artikel om postmodern teologi författad av Jayne Svenungsson.

"John Milbank, bland flera andra, har argumenterat för att teologin precis som den postmoderna filosofin har anledning att ta avstånd från föreställningen om ett absolut, objektivt eller tidlöst vetande till förmån för en mer narrativ eller hermeneutisk syn på kunskap.
Därmed inte sagt att teologin behöver ge upp sina universella anspråk. Dock måste man skilja mellan apologetiska anspråk på att kunna bevisa den kristna teologins universalitet och själva anspråket på universalitet, vilket enbart kan göras utifrån vår ändliga eller partikulära horisont."

Det där sista om vikten av att skilja mellan å ena sidan en sorts apologetisk universalitet, och å andra sidan en epistemologiskt ödmjuk universalism - universella anspråk som görs med insikten om att all kunskap är osäker - kan inte framhållas tydligt nog!

Den kristna bekännelsen "Jesus är Herre", är ju naturligtvis ett universellt anspråk, men ett anspråk som görs i tro.

I väntan på Sverige

Fantastiske Jesper Waldersten illustrerar en Zaremba-text om svenska för invandrare i dagens DN.

Sigurdson bloggar!

"Den kristna teologin står på befrielsens sida mot alla obskyra new age-filosofer och postpolitiska agendor."

... skriver Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid GU, på sin nystartade blogg.

Bloggfastan får vänta!