Julen är räddad!

Medan man i Sverige oroar sig för att kränka de som kan komma att ta illa vid sig av julfirande, finns det helt andra problem på andra sidan Atlanten. Den amerikanska kongressen har nämligen just röstat igenom en resolution som tydligt slår fast att julen är en kristen högtid (om nu någon tvivlade på detta). Samma resolution slår även fast att kristendomen är "one of the great religions of the world".
I kid you not! Röstsiffrorna blev 372 - 9

Via Coldlazarus

Advent finns inte i allmänhet

Såhär i adventstid går många lärare med bryderier...
Får man göra änglar som julpyssel, spela ett julspel som teater, eller sjunga adventsånger i kyrkan?

Lugnande ord kommer dock från en av Skolverkets jurister:
"Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Det är med andra ord ingen fara på taket, så länge man tömmer traditionerna och berättelserna på innehåll och mening. Högtidlighet för högtidlighetens skull, således.

Jo visst, jag förstår tanken. Skolan skall vara inkluderande och motverka att någon känner sig diskriminerad. Gott så! Men, till sist blir ju ändå frågan vad det är skolan vill att vi skall vara inkluderade i? I den frågan har Skolverkets jurister inte så mycket att komma med ...

Tack och lov är kyrkan nu skild från staten, och jag är den förste att, inte bara ta avstånd från kyrkliga strävanden att göra staten lite mer "kristen", utan även i viss mening glädjas över sekulariseringen. Men när staten aktivt försöker rensa ut uttryck för en berättelse, utan att tillstå att man genom att göra så bara ersätter den första berättelsen med en annan, då är det svårt att vara tyst.

Vad är det föresten som säger att den liberala berättelsen skulle vara mer inkluderande? Och hur lyder egentligen den liberala berättelsen? Stanley Hauerwas har träffande uttryckt det som att "the project of modernity was to produce people who believe they should have no story except the story they choose when they have no story."

Modernitetens rädsla för det partikulära blir begriplig i ljuset av den intressekonflikt som uppstår om nationens medborgare skaffar sig alternativa lojaliteter som utmanar troheten mot staten, såsom exempelvis kyrkan. Religionen tvingas alltså till privatisering eftersom den upplevs som hotande.

Arne Rasmusson skriver i sin essä Kontextualism och universalism i kristen etik: "Genom att i frihetens namn reducera personen till en abstrakt individ kom den liberala filosofin att ge legitimitet åt statens kamp mot alternativa lojaliteter och speciellt kyrkan."

Är det inte just detta mönster vi ser manifesterat i kommunsveriges rädsla för kyrkliga skolavslutningar? Konflikten tycks här stå mellan det universella och det partikulära, mellan det allmängiltiga och det specifika, mellan människan i allmänhet och människan i synnerhet. Det första är enande och tillgängligt för alla, medan det senare ses som splittrande och exkluderande.

Men, ingen kan leva som människa i allmänhet. Vi försöker alla förstå tillvaron utifrån våra egna konkreta erfarenheter. Vi är alla inbäddade i specifika sätt att tolka och förstå världen. Våra uppfattningar om rätt och fel kommer alla ur olika berättelser, och utan dessa berättelser blir våra etiska övertygelser inte begripliga. Med Hans Urs von Balthasars ord: "Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular."

Jag avslutar med ett alldeles för långt citat av Karl Barth:

"The Word did not simply become any "flesh," any man humbled and suffering. It became Jewish flesh. The Church's whole doctrine of the incarnation and the atonement becomes abstract and valueless and meaningless to the extent that this comes to be regarded as something accidental and incidental. The New Testament witness to Jesus the Christ, the Son of God, stands on the soil of the Old Testament and cannot be separated from it...The Christian kerygma as it is addressed to the world has this statement about an Israelite at its very heart. This means nothing more or less than the bringing of the world into the sphere of the divine dealings with the people Israel. It does not speak generally of the existence of a Son of Man who became man for many (with many in view), but of the fact that the Jesus who has come as the Messiah of Israel has come into the world as the Saviour of the world...His universality is revealed in this particularity."
(Karl Barth, Church Dogmatics IV.1, 166-7)

Dagens insikt

World remains World. But God is God.

- Karl Barth

Faith in America

Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney har sedan en tid utlovat ett tal om sin tro. En bidragande anledning till detta är att Romney är mormon. Detta bemöts med djup skepcis av den evangelikala högern i USA, en grupp som ingen republikansk presidentkandidat kan negligera. Talet var inte minst av denna anledning högintressant. Hur personlig skulle Romney bli med sin tro? Hur skulle han framställa sin mormonism i förhållande till evangelikal kristen tro? I vilken utsträckning skulle han tillstå att hans religiösa övetygelser påverkade hans politiska agerande?

I torsdags fick vi svaret!

Intressant och avslöjande för innehållet i talat är rubriken Romney valde för sitt anförande: Faith in America.
"Let me assure you that no authorities of my church, or of any other church for that matter, will ever exert influence on presidential decisions. Their authority is theirs, within the province of church affairs, and it ends where the affairs of the nation begin."

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Sällan har man väl skådat ett tydligare uttryck för den gnostiska dualism som genom sitt nästan schitzofrena förhållningsätt skiljer den "religiösa sfären" från den "offentliga sfären".

Men, men, om syftet med talet var att undanröja alla tvivel om att Romney skule vara någon sorts religiös fanatiker som låter sina religiösa övertygelser få konsekvenser för hans liv och handlande, så får väl talet anses som lyckosamt.

Det lustiga i sammanhanget är att det alldeles säkert finns mormoner som efter att hört talet stolt utbrustit: "Se där, det går visst att vara mormon och president. Vilken framgång för mormonismen att vi har en presidentkandidat".
På samma sätt som miljoner katoliker i USA var stolta när JFK valdes till landets första icke-protestantiska president. Stolta, trots att JFK i valrörelsen lovat att hans katolicism inte skulle påverka hans politik.

Även Tony Blair erkände ju nyligen att han, under sin tid som premiärminister, avstod från att tala om sin tro. Detta då han inte ville riskera att uppfattas som en "nutter".

I Sverige har vi ju försvarsminister Tolgfors som exempel på trons privatisering i politiken.

James K.A. Smith skriver i en klok blogpost om sina tankar omkring innehållet i Romneys tal, som han ser som ett uttryck för vad han kallar USA:s statsreligion "Americanism".

"Indeed, “freedom” and “liberty” are the mantras of this faith, and Romney’s speech invokes these shibboleths no less than thirty times (God or “the Creator” or “divine author” comes in at a close second with 21 references). And Romney doesn’t fail to allude to the great artifacts of this religion. Americanism has its own sacred documents (the Declaration of Independence and the Constitution), its own saints (“the Founding Fathers”), and has even birthed its own cathedrals and grottos (just stroll the National Mall).
(...)
"But I hope Mr. Romney and his culture warrior friends (whether on the Right or Left) won’t be surprised if some of us find it hard to believe in Americanism and its God of liberty. Some of us just can’t muster faith in the generic theism that is preached on the campaign trail, whether from the Right or Left. Some of us Christians have a hard time reconciling the Almighty, all-powerful, law-giving God of liberty with the crucified suffering servant born in a barn and executed at the hands of the elite. Some of us are trying to figure out what it means to be a people who follow one who relinquished his rights rather than asserted them, who considered submission a higher value than freedom. We serve a God-man who wasn’t concerned with “preserving leadership” and the hegemony of the empire’s gospel of freedom, but rather was crushed by its machinations for proclaiming and embodying another gospel."

.......
Nu på lördagsmorgonen ser jag att Britt-Marie Mattsson i GP har en helsidesartikel om Romney.

Politisk teologi vs. Teologisk politik

Det som dessvärre kommit att reduceras till en teologisk subdisciplin; politisk teologi, tycks glädjande nog vara populärare än någonsin. Detta nyvaknade intresse för vad som ibland även kallas public theology, skall kanske ses en motreaktion mot den privatisering som präglat kristen tro under moderniteten. En privatisering som ofta uppehållt sig vid, och begränsat sig till, den egna bortomjordiska frälsningen.

Det som kommit att kallas politisk teologi borde väl egentligen kallas teologisk politik. Detta då all teologi som inte väljer att underkasta sig den trötta uppdelningen mellan andligt och världsligt, är politisk. I Sverige har Arne Rasmusson, bland annat genom sin lysande avhandling The Church As Polis: From Political Theology to Theological Politics As Exemplified by Jurgen Moltmann and Stanley Hauerwas", kritiserat de upplysningsliberala antaganden som ligger till grund för en modernistisk politisk teologi.

Gemensamt för flera av de nya böckerna som kommit i ämnet är en kaxigare och mer distinkt kristet teologiskt perspektiv, som utan att för den sakens faller för den konstantinska frestelsen.

Här följer två nya spännande böcker, och en antologi om teologisk politik:

A Theology of Public Life - Charles T. Mathewes
"This ground-breaking book defends and details Christian believers' engagement in contemporary pluralistic public life not from the perspective of some neutral ‘public’, but from the particular perspective of Christian faith, arguing that such engagement enriches both public life and Christian citizens' faith themselves."

Theology, Political Theory, And Pluralism Beyond Tolerance And Difference - Kristen Deede Johnson
"Tolerance has been the bedrock of political liberalism, while proponents of agonistic political thought and radical democracy have sought an answer that allows a deeper celebration of difference. Kristen Deede Johnson describes the move from tolerance to difference, and the accompanying move from epistemology to ontology, within recent political theory. Building on this ‘ontological turn’, in search of a theological answer to the question, she puts Augustine into conversation with recent political theorists and theologians. This theological option enables the Church to envision a way to engage with contemporary political society without losing its own embodied story and practices. It contributes to our broader political imagination by offering a picture of rich engagement between the many different particularities that constitute a pluralist society. "

Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World - Lawrence Sullivan
"What has happened to religion in its present manifestations? In recent years, Enlightenment secularization, as it appeared in the global spread of political structures that relegate the sacred to a private sphere, seems suddenly to have foundered. Unexpectedly, it has discovered its own parochialism—has discovered, indeed, that secularization may never have taken place at all."

Rosenberg recenserar

"Det finns de som säger att religion inte hör hemma i politik. I varje fall inte i demokratisk politik. I varje fall inte i den västerländska demokratin.

Ofta förblir det oklart vad de som säger så menar. Om de menar att religiösa värderingar inte bör ligga till grund för politiska värderingar och därmed för demokratiska beslut, underskattar de nog i hur hög grad den västerländska demokratin är en produkt av religiösa värderingar."

Citatet ovan kommer från Göran Rosenbergs recension i DN av Mark Lillas The Stillborn God .

Allenast om bröd

Jag kan inte längre undanhålla er min absoluta favoritblogg (teologibloggar undantagna). Pain de Martin är bloggen som fått mig att ta mina första stapplande steg inom surdegsbakandet. Hemma i köket jäser och bubblar det just nu ur diverse burkar som förhoppningsvis redan ikväll skall bli till min första surdegslimpa.

Sent skola syndarna vakna

"... tänk att det skall vara så svårt för det parti som säger sig stå på kristen grund att inte orka med att säga: det krävs en ny livsstil, vi måste värdera livet efter andra måttstockar än masskonsumtion. Det parti som borde ha lättast att säga detta förmår inte."

Sagt av Birger Schlaug med anledning av att Göran Hägglund på DN-debatt äntligen annonserat att höjningar av skatten på bensin och diesel krävs.

Konspirera mera ...

Worship more

Spend less

Give more

Love All

The Advent Conspiracy

... appropå att vi firar Jesus födelsedag genom att ge oss själva presenter.

Milbank on Liberalism

"The central premises of liberalism . . .are based in Manichean fashion upon the ontological primacy of evil and violence: at the beginning is a threatened individual, piece of property or racial terrain. This is not the same as an Augustinian acknowledgment of original sin . . . [which is] a hopeful doctrine, since it affirms that all-pervasive evil for which we cannot really account . . . is yet all the same a contingent intrusion upon reality, which can one day be fully overcome through the lure of the truly desirable which is transcendent goodness . . . Liberalism instead begins with a disguised naturalization of original sin as original egotism: our own egotism which we seek to nurture, and still more the egotism of the other against which we need protection."

John Milbank i Liberality versus Liberalism

Timmen är sen

Alltför ofta stelnar teologibloggar till akademiska övningar i dogmatik. Ett lysande undantag är den relativt nystartade bloggen Timmen är sen. Här finns en tydlig anabaptistisk influens parad med en önskan om att teologin skall få praktiska konsekvenser här och nu, mitt i vardagen.

Missa inte inlägget Reformationen kan börja idag!

Kampen om vår fantasi

"Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt". Så utrycker Monika Djerf-Pierre, på JMG i Göteborg, det i en intervju om makt i tidningen Fokus.

...och så är det ju naturligtvis. Den yttersta formen av makt måste ju vara att kunna diktera vad som är verkligt och overkligt, sant och osant.

Det berättas att G. K. Chesterton en gång utmanade den resignerade attityden i talesättet "Man kan ju inte vrida tillbaka klockan". Chesterton lär ha invänt: -Det kan man visst! En klocka är ju en mänsklig konstruktion som man kan ställa om till den tid man önskar. På samma sätt är samhället en mänsklig konstruktion som kan omkonstrueras enligt olika teorier."

Hans poäng var naturligtvis inte bakåtsträvarens, utan det faktum att framtiden och nuet kan föreställas annorlunda. Vi har skapat det rådande tillståndet och sättet att se på, och organisera tillvaron, utifrån specifika föreställningar och idéer. Vår syn på staten, och följaktkligen relationen mellan stat och kyrka, och synen på vad som är religion och rationalitet, är alla exempel mänskliga konstruktioner som kan föreställas och konstrueras på annorlunda sätt.

Men när vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Det är idag lätt att tro att de politiska alternativen för samhällsengagemang står mellan att antingen gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling. William Cavanaughs återkommande tes att "politics is a practice of the imagination", blir i detta sammanhang intressant och utmanande.

Det är därför roligt och befriande att läsa om människor om tänker fritt och stort om att en annan värld är möjlig. Teologer som exempelvis Stanley Hauerwas, John Milbank och William Cavanaugh problematiserar alla den förmenta neutraliteten i upplysningsliberalismen.

Nu senast tycks Shane Claiborne genom sin bok Jesus for President sälla sig till denna strömning, och lyfter dessutom fram fantasin som ett maktens slagfält genom formuleringar som "Caesar is colonizing our imaginations", och:

"Snapshots of political imagination … the question is not are we political, but how are we political. Not are we relevant, but are we peculiar? The answer lies in how we embody what we believe. Our greatest challenge is to maintain the distinctiveness of our faith in a world gone mad. And all of creation waits, groans, for a people who live God’s dream with fresh imagination"

Maktkampen om tillvaron utspelas först i våra huvuden. Frågan om vad som formar vår fantasi och vad som sätter upp ramarna för vårt tänkande är alltså en synnerligen politisk fråga, och glädjande nog en alltmer teologisk sådan.

Eddie Izzard om Angelikanska kyrkan

Eddie Izzard förklarar Angelikanska kyrkans tillkomst samt funderar över skillnaden mellan gospel och psalmsång.



Via: Missio dei Scandia

Finns det naturliga?

Jag blev av en vän tipsad om att Rob Bell, som ju är en av Emergentrörelsens ledande figurer, kört en kampanj under rubriken Everything is spiritual.

På kampanjens websida visas ett klipp ur en DVD, där Bell bland annat berättar att hebreiskan inte har något ord för andligt, och att Jesus aldrig talade om "andligt liv". Detta eftersom att "for Jesus and his tradition, everything is spiritual". Utan att ha sett DVD i sin helhet misstänker jag att Rob Bells poäng är att framhålla det absurda i den sfär-uppdelnig som moderniteten fört med sig, en uppdelning där till exempel det religiösa förpassats till den privata sfären. Jag misstänker vidare att Bells budskap är något i stil med att Gud inte låter sig begränsas till det som vi klassificerar som andligt, utan gör anspråk på hela livet.

Men, i likhet med det mesta här i livet kan ju kampanjens motto "Everything is spiritual", missförstås. För vad menar egentligen Bell när han säger att allt är andligt? Hur definerar Rob Bell "spiritual"? Om allting är andligt, då blir ju till sist ingenting andligt, eftersom ordet tappar sin mening i brist på en motsats. För även om inte hebresikan skulle ha något ord för "andligt", så tycks nya testamentets grekiska ha det. Där talas om andligt liv, andlig vishet, andlig sång, etc. Där förekommer dessutom ordet "oandlligt".

Så, hur skall man då se på frågan om det "övernaturligas" relation till det "naturliga"? På relationen mellan "nature" och "grace"? Egentligen skulle man nog kunna redogöra för hela teologins historia med denna frågeställning som bakgrund. För alla som vill säga något om Gud måste ju på något sätt förhålla sig till denna fråga, eller omvänt, det som sägs får konsekvenser för hur denna fråga besvaras.

N.T. Wright låter i sin eminenta bok "Helt enkelt kristen" denna fråga koka ner till tre möjliga svar:

1) Gud finns i allting, och hela universum är till sitt väsen gudomligt.

2) Guds värld och vår värld är radikalt åtskilda.

3) Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra.

Enligt det första synsättet blir Gud till ett med sin skapelse i någon sorts panteism eller panenteism. Detta är det klassiskt österländska svaret på frågan om var Gud finns. Problemet med detta synsätt är bland annat att det i längden blir otroligt svårt att försöka se Gud i allting; Gud i världssvälten, Gud i cancer, Gud i naturen, Gud i sex, etc. Gud blir så att säga ett med både ondskan och godheten.

I det andra alternativet betraktas Guds värld och vår värld distinkt åtskilda, och man drar ett tjockt sträck mellan Guds handlande i våra liv; nåden och vår verklighet; naturen. Detta är deismens sätt att förklara förhållandet mellan Gud och människa, och tecknar bilden av en gud som inte griper in i världen. Detta perspektiv får även som följd att vår värld, den "naturliga" världen, är möjlig att beskriva och förstå utan Guds nåd. Problemet med att dra upp en stark gräns mellan Gud och människa är bland annat den dualistiska världsbild som blir konsekvensen. För i kölvattnet kommer ju den indelning mellan andligt och oandligt som Rob Bell reagerar mot.

Enligt det tredje synsättet finns det ingen riktigt skarp gräns mellan det naturliga och det övernaturliga, utan Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra. Hur, när, och var, detta sker tycks det inte vara möjligt att ge något uttömande svar på. Gud undflyr ständigt våra förklaringsmodeller ...

Men, tänk om det som vi kallar naturligt i själva verket är beroende av Guds nåd. Tänk om det vi kallar naturligt har övernaturliga drag. Den franske teologen Henri de Lubac uttryckte denna insikt som att "nature has already been graced".
Jag tror att det är den insikten som Rob Bell vill komma åt.

Om teologin på universitetet

P1:s Filosofiska Rummet från 4:e november var en riktig höjdare! Under rubriken "Filosofi och teologi - goda grannar eller trätobröder", diskuterade bland annat Ola Sigurdson postmodern teologi. Bland annat diskuterades teologins roll på universitet. Här var väl inte panelens filosof riktigt överens med teologen ...

Just denna fråga diskuterades nyligen på ett seminarium arrangerat av Maclaurin Institute under rubriken "Does Theology Belong in the University?", från vars sammanfattning jag citerar:

"The real problem, say Hauerwas, is that science (as the normative epistemological framework for universities today) tries to explain more than its method will allow. It cannot claim to be anything more than a method. The sciences, in fact, “need theology” in order to make sense of knowledge in general."

The Economist om religion och politik

The Economist senaste nummer handlar om "Faith and Politics". Det blir nog spännande läsning. I de artiklar som återfinns på nätet (här och här) tycks dock perspektivet begränsa sig till "clash of the civilization mellan kristna och muslimer" samt dikotomin irrationel tro vs. vetenskaplig modernitet. Till detta finns ju en del att tillägga. Simon Barrow på Ekklesia fyller i sin blogg på med vad det är som Economist-nummret saknar:

"Missing, as far as I can see, are fresh perspectives looking at the changing role and importance of civil society, growing sources of pluralism within communities of religious (and other) commitment, the post-Christendom analysis, John Gray's treatise on terror and modernity, alternative discourses on theopolitics, and 'the clash of barbarisms' counter-position to Huntington lite and the neocons - all of which introduce helpful distinctions missing from what have become the standard sociological tropes."

(...)

"Moreover, if the 'wars of religion' analogy is going to be deployed, it would be helpful to revisit what the original ones were about in some greater depth (mostly not religion, actually, but the struggle for the rise of the modern state), via someone like William T. Cavanaugh."

Peter Berger kommer dock i artikeln med en kul kommentar där han frågar ifrågasätter somliga journalisters perspektiv:
"Rather than studying American evangelicals and Islamic mullahs, you should look at Swedes and New England college professors.”

Nu skall jag gå och köpa tidningen!

Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".

Religion är ingen privatsak

Emil uppmärksammade mig på en fantastisk artikel i gårdagens SvD, där lundateologen Werner G Jeanrond, pekar på faran med den politiska ateismens upplysningsfundamentalism.

”Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skiljts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är en privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression. De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda.”

I dag drömmer jag om att få vara med här!

Religiös begreppsångest

Igår rapporterade tidningen Dagen om att Alf Svensson motionerat om att Skolverket borde definera vad de avser med begreppet "religiös friskola". Kring detta hade det naturligtvis varit mycket intressant att höra Skolverket lägga ut texten.

Begreppsdefinitioner är kanske inte så upphetsande, men ändå högst nödvändiga om man skall nå någonstans i ett samtal. Jag misstänker därför att Skolverket, om de vill komma någonvart i sin uppgift, måste börja med att definiera vad religion är, innan de ger sig på företeelsen religiösa friskolor. Den uppgiften är dock långt klurigare än vad man kanske först anar.

Svårigheterna med att definera "religion" är ett klassiskt problem. Kruxet är ju att en mängd företeelser som vi kanske inte normalt tänker oss som religiösa i någon mening är det. För som William Cavanaugh skriver:

"A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called “religions” are liminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion."

Sett ur ett annat perspektiv så är ju religion, betraktad som en distinkt aktivitet skild från kultur och politik, en modern västerländsk konstruktion i det att den försöker dra en linje mellan det sekulära, offentliga och vetenskapliga å ena sidan, och det religiösa, privata, och andliga å andra sidan.

Men, som John Milbank uttrycker saken, en gång fanns ju inte det sekulära, och i någon bemärkelse är ju alla våra antaganden och påståenden religiösa till sin natur i det att vi inte kan bevisa dem. Eller rättare sagt; att de ytterst sett vilar på icke bevisbara antaganden, såsom att vi kan lita på våra sinneserfarenheter eller att universum är rationellt ordnat.

Men, visst vore det intressant om Skolverket på allvar åtog sig Svenssons uppgift, men började med att försöka definiera religion!

För mer om problemen med att definiera vad som är religion läs introduktionen till William Cavanughs lysande föreläsning "Does religion cause violence?".

Gott & Blandat

För den som uppskattar teologen Kevin Vanhoozer finns här en intressant intervju med honom.

Skulle inte detta passa kan jag rekommendera en liten puff för den kanadensike filosofen Charles Taylors senaste bok "A Secular Age".

För den riktigt kräsne kommer till sist ett litet Hauerwas-citat om betydelsen av god liturgi:

“The liturgy is how the church worships God and how from such worship we become a people capable of being an alternative to the world. That is why the language of the liturgy is so important. Nothing betrays the love of God more than the inelegance of the language Christians use in their worship. Some Christians seem to think we can attract people back to Christianity if we try to compete with TV, but when you do that you have already lost. The only result is that Christian worship becomes as banal and ugly as the rest of our lives.”

Håll till godo!

En ny ortodoxi

För den som är nyfiken på den teologiska skolbildning som kommit att kallas Radical Orthodoxy kan jag rekommendera denna artikel.

"Its origins lie in John Milbank's Theology and Social Theory (Blackwell, 1990), which argued that a wide variety of supposedly secular discourses (sociology, political science, literary theory and philosophy) operate with implicit theological assumptions. Moreover, these theologies present human beings as isolated individuals, God as largely irrelevant, and our salvation as dependent on correct forms of sociological analysis, psychological therapy and/or political control. Milbank argued that Christian theologians should expose the vicious theologies of these secular discourses and supplant them with virtuous theologies drawn from the biblical and patristic traditions."

Det låter väl spännande?

Myten om framsteget

"Om det ligger i modernitetens ide att det inte finns några objektiva mått på godhet, värden, då är tron på framsteget enligt ett upplyst sätt att tänka bara en trosartikel. Den kan visa sig äga lika litet rationellt berättigande som den tro som påve eller kejsare eller någon annan premodern auktoritet en gång försökt inprägla hos människorna."

- Georg Henrik von Wright

Om tillväxtfaktorer

Jag tror det var Bo Strömstedt som någon gång jämförde frikyrkan med kvällstidningarna: ”Ett personligt tilltal som handlar om vanliga människors liv, samt ett visst mått av hyllning till det spektakulära och originella.” Detta kanske i någon mån kan förklara pingströrelsens attraktionskraft. Men vad är det i pingstväckelsens budskap som gjort att den kunnat nå en sådan fenomenal succé på endast 100 år? Den frågan ställs idag i en lång artikel i SvD om Pingströrelsens tillväxt:

”Det går inte att ge ett enkelt svar på sådana frågor. En av förklaringarna ligger i pingströrelsens förmåga att på ett särskilt sätt tilltala människor från de lägre samhällsskikten. En vanligt förekommande bild i svensk historieskrivning är just den tidiga pingstväckelsen som ett verkligt alternativ till den framväxande socialdemokratin. Vad var det då som lockade dessa människor till pingstförsamlingarna? En inflytelserik tolkning pekar på ett samband mellan förfördelade grupper i samhället och ett aktivt religiöst engagemang; tanken är att religion fungerar kompensatoriskt för dem som står vid sidan av samhällets olika centrum. ”

Är det månne avsaknaden av utanförperspektivet på samhället som gör att pingströrelsen i Sverige, tillskillnad från i tredje världen, inte växer? När frikyrkan kom att utgöras av välmående, väletablerad och borgerlig medelklass, ersatte man då sin längtan efter Guds rike med en kärlek till denna världen?

Är det därför som de som fortfarande hungrar och törstar efter rättfärdighet kallas saliga?

Vardagens mysterier och Guds underverk

Anders Piltz skriver i sin bok Tidsbilder:

Den som avvisar underverk måste leta efter svar på frågor som:
Varför finns universum? Hur uppstår liv? Hur går det till när min tanke, något immateriellt, påverkar min högra arm, något materiellt? Hur kan du som läser dessa rader förstå vad jag tänker genom förmedling av språket?
Obesvarade frågor. Mirakler om man så vill.

Med dessa frågor i bakhuvudet är det svårt att förstå att det finns de som hänger upp sig på huruvida Jesus gick på vatten, eller inte. Världen är ju full av långt märkligare ting. Gränsen mellan naturligt och övernaturligt är en konstruktion!

Skönlitteratur och teologi i ljuv förening

Frikyrkan har ju dessvärre inte alltid gjort sig känd som den fria tankens och kulturens försvarare. Tvärtom så finns i kyrkans historia mörka stråk av anti-intellektualism och navelskådande självtillräcklighet. Oförmågan att ta till sig kulturella uttryck utanför den egena sfären är ju tragisk i sig, men blir än mer obegriplig då kyrkan bekänner Gud som alltings skapare. En Gud som skapade och såg att det var gott.

I en lysande debattartikel i dagens Dagen bemöter Joel Halldorf något av denna problematik i ett inlägg om den senaste boken om Harry Potter.

"Men om vi ska varna för allt som kan leda till synd, då gör vi det kristna livet krångligare än vad det behöver vara. Som ivriga kristna har vi så lätt för att sätta upp ett extra staket ”innanför lagen”, för att verkligen försäkra oss om att vi inte kommer i närheten av synden.
Vi undviker inte bara det förbjudna, utan också det som riskerar att leda oss till det förbjudna. I vissa lägen kan detta vara klokt: den som känner sina svagheter håller gärna ett extra avstånd till det som kan skada henne. Men vi bör komma ihåg att ett av fariséernas misstag just var att de konsekvent satte staket innanför lagen."

Läs hela artikeln här

Rosenberg om Gud

Göran Rosenberg reder i en mycket läsvärd krönika i dagens DN ut begreppen om religion och vetenskap. Läs den!

"Så vad menas med religion? I sista hand, tror jag, varje slags
trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening. En sådan trosföreställning lever vi alla i, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa lever i verkligheten "som den är", utan i sina mer eller mindre välgrundade föreställningar om den.

Med ateismen som sekulär religion har jag inga problem. Med ateismen som "förnuft" och "vetenskap" har jag samma problem som med alla andra religioner som i namn av sina särskilda gudar tror sig veta hur allting hänger ihop och hur allting bör vara organiserat och som i sina fundamentalistiska avarter har visat sig kunna inrätta de mest gudlösa helveten på jorden. "

Lesslie Newbigin kunde inte ha sagt det bättre själv. Men gör det nog ändå i citatet i vänsterspalten.

Cash vs. Bolander

Kollade just in videon till Johnny Cash "God's Gonna Cut You Down".
Snygg video, många kända ansikten, och Cash röst såklart. Men videon lämnar ändå en bitter eftersmak. Cash sjunger om en hämndlysten Gud som bara verkar ha dom och straff att förkunna över mänskligheten. Av Guds nåd finns inte ett spår.
Vid sådana tillfällen känns det gott att läsa Nils Bolanders dikt Kvarter "Evangelium":

"Städad och nykter herre
får hyra möblerad dublett".
Men Gud annonserar
aldrig om himlen på samma sätt.
Han bjuder aldrig en bostad
i himmelska stadens tull
åt folk för deras meriters
och deras präktighets skull.
Man köper sig inte av honom
ett förmånligt hyresavtal
och gör sig inte förtjänt av
en plats i hans rymliga sal.
Men står man med blödande händer
och bultar på himmelens port
och tigger och ber om husrum
då skall han öppna fort
Hjälplös och skuldbelastad
får del i möblerat rum
bland silverne vintergator
kvarter "Evangelium".

Nils Bolander

Dagens insikt

Ola Larsmo skriver i en krönika i DN om hur den så kallade kristna vänstern är på frammarsch i USA. Larsmo inleder med att fråga sig hur den som någon gång läst Bergspredikan kan sätta ihop en programförklaring som den Christian Coalition stoltserar med. Och visst undrar man ...

"Har man följt den kristna högerns härjningar ett tag kan det se ut som en kristen plikt att ta ateismens parti. Men det är här Dawkins och andra upplysningsmän riskerar att missa hur krav på rättvisa och tolerans ofta tagit spjärn också i en religiös världsbild. Och intolerant kan man ju vara även utan någon Gud."

Blir lite nyfiken på senaste nummret av Ordfront

Gudomligt partiprogram

Dagen rapporterar om ett nybildad nätverk som har för avsikt att bilda ett nytt politiskt parti. Partiet, som ännu inte fått något namn, kommer som det heter att ha sin utgångspunkt i Bibeln.

- Vår politik ska bygga på den Heliga skriften och Jesus Kristus, något som Kd tidigare gjorde, men som vi upplever att de rört sig bort ifrån. Vi vill föra en politik som är frukten av bön och Guds vilja, säger Joseph Christenson, som också ingår i nätverket.

En politik som är frukten av bön och Guds vilja...
Jag väntar med spänning på att få ta del av deras partiprogram!

Habermas om fri samhällsdebatt

I dagens GP recenserar Ola Sigurdson en nyutkommen uppsatssamling av den politiska filosofen Jürgen Habermas. I recensionen lyfter Sigurdson fram en ofta försummad aspekt i förhållandet mellan religion och politik inom liberala demokratier:

"Det är inte bara så att religiösa människor måste lära sig att tolerera ickereligiösa människor, enligt Habermas, utan också vice versa: för att en genuin livsåskådningsmässig pluralism skall vara fallet måste religiösa människor kunna göra sig hörda på sina villkor. Det för Habermas självklara skiljandet mellan stat och kyrka innebär alltså inte att de offentliga debatterna i samhället bör vara fria från religiösa argument. Här har religion tvärtom ett viktigt bidrag att ge, också till de ickereligiösa, nämligen som ett slags "sensibilitet för det förnekade", det vill säga för alla dem och allt det som fallit offer för modernitetens framsteg."

Jag längtar efter samhällsdebatt som inte låter sig begränsas av den förment neutrala sekularismen!

Vad äter man i Bhutan?

En journalist och en fotograf reste jorden runt och skrev en bok om vad 30 familjer i 24 länder äter på en vecka. Se ett urval av deras bilder i detta fotoreportage.

Intervju med John Milbank

"The modern world seems bent on its own destruction. A theological movement called “Radical Orthodoxy” believes it has uncovered the roots of the modern mistake. David Cayley talks to the movement’s founders and leading writers, John Milbank and Catherine Pickstock."

För den som är nyfiken på den teologiska tankeströmning som kommit att kallas Radical Orthodoxy, har jag ett litet radiotips.

Beskow är oförnuftig!

Idag skriver Per Beskow på SvD:s Brännpunkt om ekumenisk samsyn. Jag hängde dock upp mig på nedanstående citat:

”Något som säkert förvånar många är att den katolska etiken inte härleds ur bibeln utan från det mänskliga förnuftet. Det är därför som kyrkan kan hävda att de moraliska buden gäller alla människor och inte enbart de troende.”

Men var hittar man då detta mänskliga förnuft som Beskow säger sig grunda en universell etik på? Är inte varje form av rationalitet eller förnuft med nödvändighet en produkt av en specifik tradition eller kultur? För vad en riskkapitalist på Wallstreet anser vara ett rationellt handlande kan ju skilja sig markant åt från hur en vietnamesisk risbonde ser på saken. Eller med Alasdair MacIntyre’s ord: Whose Justice?, Which Rationality?

Så vad Per Beskow egentligen menar är mänskligt förnuft , måste väl mer specifikt vara det romerskt katolska förnuftet, eller?

Varje försök att hitta någon form av gemensam etik baserad på ”förnuftet” har slutat i fiasko eller förtryck genom att antingen erbjuda en alltför tunn eller minimalistisk etik, eller att med tvång pracka på de ”oupplysta barbarerna” den ”rationella” moralen.

All etik börjar i en berättelse, även om den i liberala demokratier framställs som berättelsen att vi inte har någon berättelse. Gud blev inte bara människa i största allmänhet, utan föddes in i ett högst specifikt sammanhang; Gud vandrade på jorden som en fattig arameisktalande judisk snickarlärling. Jag menar att det är i den berättelsen, i berättelsen om Jesus Kristus som den kristna etiken måste ta sin början. Inte i abstrakta och förment universella teorier. Problemet med Beskows resonemang är att Kristus blir överflödig för den kristna etiken.

Dagens lästips handlar om kristen etik som en berättelse.

Glad Påsk i efterskott!

Dagens Stanley II

"'Social ethics' is not what the church does after it has got its theological convictions straight and its own house in order. But our theological convictions and corresponding community are a social ethic as they provide the necessary context for us to understand the world in which we live.
The churches serves the world first by providing categories of interpretation that offer the means for us to understand ourselves truthfully, e.g., we are a sinful yet redeemed people. Interpretation does not preclude action, but our actions can only be effective when they are formed according to a truthful account of the world.

And part of what such an account entails is that the world can never be the church. If this is what is meant by the 'withdrawal' charge, then I must accept it as an accurate account of my position. The world cannot be the church, for the world, while still God's good creation, is a realm that knows not God and is thus characterized by the fears that constantly fuel the fires of violence. We live in a mad existence where some people kill other people for abstract and unworthy entities called nations.
The church's first task is not to make the nation-state system work, but rather to remind us that the nation, especially as we know it today, is not an ontological necessity for human living. The church, as an international society, is a sign that God, not nations, rule this world."

Ur: A Community of Character av Stanley Hauerwas

Dagens Stanley

"I really don't have a "basic theology." I'm not sure what that description would imply. I believe what the church tells me to believe. I assume that the question about Scripture being inerrant assumes that such a view of
Scripture is what constitutes "basic theology."

But inerrancy is anything but basic. It's a modernist view that is in deep tension with the church's claim of the authority of Scripture. Of course I believe that Scripture is the word of God. It contains everything necessary for salvation, but it does so through the Holy Spirit through the discernment of the Word by the Body of Christians.

To ask, 'Is salvation only through Christ?' presumes you might know what salvation is separate from Christ. Christ is our salvation—so you cannot separate the new creation enacted through Christ from His work."

- Stanley Hauerwas

West Bank Story pt.2

Hur skall det gå i kampen mellan The Kosher Kings och The Hummus Hut? Se den spännade fortsättningen av The West Bank Story:

West Bank Story pt.1

Min vän David i Al Qudz gav mig ett kul filmtips i kategorin politiska snabbmatsmusikaler om Mellanösternkonflikten:

Sekularisera mera!

Andarna vaknar, det är en fröjd att leva. Den som tvekar kan ju slå upp debattsidan i dagens Dagen. På ett och samma uppslag återfinns där tre mycket intressanta inlägg som på olika sätt berör kyrkan, sekulariseringen och nationalstaten.

Emil Mattsson tackar i sitt eminenta debattinlägg Gud för sekulariseringen och menar att vi som kristna måste sluta att påtvinga andra människor kristna värderingar. I det tacket vill jag stämma in! Ju mer kristna värderingar skiljs från staten, desto större chans har kristen tro att bli den befriande kraft den är tänkt att vara. Men när kristen tro går i par med makt och tvång korrumperas den. Evangeliet kommer underifrån och måste tas emot frivilligt, aldrig påtvingat ovanifrån.

Något oväntat delar dock Yada yada ut dagens ros till Sverigedemokraterna. Detta för att de i sin artikel tydliggör vad som händer när förment tal om kristna värden paras med värdekonservatism och nostalgiskt tal om nationalstaten; kristna värden åtskilda från Kristus stelnar till en omänsklig värdekonservatism.

Kanske kan man förstå vissa kristnas ropande efter “kristna värderingar” i lagstiftningen som ett uttryck för församlingens kris. När man upplever att församlingen misslyckats med att gestalta Guds rike, försöker man i stället i ren desperation lagstifta fram detsamma.

Men, som Björne Erixon skriver på samma uppslag:
”Kristendomens framtid vilar ytterst i dens händer som genomborrades på korset. Ur politisk svaghet föds andlig kraft, identitet och trovärdig kristendom.”

Amen!

Dagens Stanley

"When people say, "The world changed on Sept. 11, 2001," we have to say "No, the world changed on 33 A.D." The question is how to narrate what happened on Sept. 11 in light of what happened in 33 A.D."
- Stanley Hauerwas

Blogtips

Läs Per Herngrens blog om Motstånd & befrielseteologi.

Jag fastnade i ett mycket intressant inlägg som bland annat berör hur nationalstaten införlivats i gudstjänstlivet:

"I vissa gudstjänster utförde vår lokala missionskyrka nationalreligiösa riter. Gudstjänstdeltagarna reste sig för flaggan som man i katolska eller Svenska kyrkan reser sig när prästen bär in korset. Utvalda från scoutkåren hedrade flaggan genom att hälsa på den som om den vore en varelse. Under väckelsekonferenser här i Göteborg har man ibland satt upp en gigantisk flagga bakom altaret där korset annars brukar hänga."

Var det någon som sa frikyrklig? Fri fri från vad?

En konservativ syn på kängrun

1996 startade tv-kanalen Fox News som en reaktion på att man ansåg andra kabelkanaler var för "liberala". Själva menade man sig istället stå för en "fair & balanced" nyhetsrapportering. På detta kan man ju ha synpunkter.

Det har i veckan rapporterats om att det omåttligt populära internetuppslagsverket Wikipedia har fått konkurrens av tröttaste slag; Conservapedia. Conservapedia marknadsför sig enligt följande:
"Tired of the LIBERAL BIAS every time you search on Google and a Wikipedia page appears? Now it's time for the Conservatives to get our voice out on the internet! "

Med anledning av detta frågar sig den kanadensiska tidningen The Star om inte Conservapedia är internets motsvariget till Fox News.

Om man exempelvis känner för att förkovra sig lite på ämnet kängrur, får man av Conservapedia veta att dagens moderna kängrur härstammar från Mellanöstern, och att de dessutom i nedstigande led är släkt med det kängrupar som Noa tog med sig på sin ark.
För information om grävlingar får man dock vända sig till orginalet.

Ansvar, men i vilken form?

I en intressant gästkrönika i Dagen visar Douglas Brommesson på hur skilda sätt att tänka kring relationen mellan religion och politik ger upphov till olika former av kristet samhällsansvar.

You gotta serve somebody

På en gudstjänst jag besökte nyligen sjöngs en sång med refrängen "Det är bara i Din vilja som min frihet är". Jag har inte riktigt kunnat släppa denna strof sedan dess.

Kanske beroende på att allt tal om frihet idag handlar om frihet ifrån något, så kallad negativ frihet. Oftast talar man ju om frihet i termer av frigörelse från strukturer, kulturer, religioner och auktoriteter. Kort sagt, frihet från allt som kan tänkas att begränsa vår handlingsfrihet eller självbestämmande.

Att som kristen säga sig ha funnit frihet genom att underordna sig Guds vilja ter sig då som en ren självmotsägelse. Men detta är vad kristen tro alltid har hävdat; att vår vilja inte är fri, utan så skadad att vi är oförmögna att göra det vi egentligen vill. Luther som i böcker som Om den trälbundna viljan betonade vår oförmåga att göra det goda, definierade synd som "Incurvatus in se", människans inkrökthet i sig själv. Utlämnade åt vår egen frihet kröker vi oss in i oss själva och är oförmögna att vända oss utåt. Men paradoxalt nog är det först när vi underordnar oss och tjänar som vår inkrökthet kan börja hävas.

Den intressanta frågan är alltså vilken sorts frihet vi skall sträva efter, och hur vi vill använda den? Frihet och rättvisa är ju inte självförklarande begrepp, utan kräver en tradition eller en berättelse för att fylla dem med innehåll.

Med Stanley Hauerwas ord:

"[W]e must first experience the kingdom if we are even to know what kind of freedom and what kind of equality we should desire. Christian freedom lies in service, Christian equality is equality before God, and neither can be achieved through the coercive efforts of liberal idealists who would transform the world into their image."

Kanske är det som Bob Dylan sjunger, att valet inte står mellan att tjäna eller att inte tjäna, utan mellan vem vi väljer att tjäna.

You gotta serve somebody!

Om teologi

"I think one of the biggest things ailing the western evangelical church is poor theology, particularly in the areas of salvation and transformation. Our understanding of what it means to follow Christ has been skewed through sales pitch conversions. Over the last couple hundred year’s evangelists have made it progressively easier for people to respond to their pitch without thinking through what they are really getting in to. They have reduced discipleship to eternal fire insurance. Without a proper understanding of what it means to follow Christ people remain untransformed and thoroughly fixated on their own “spiritual needs” ..."

Läs fortsättningen!

Via Tro & Tänk.

Amazing marknadsföring

Filmen ”Amazing Grace” rullar nu för fullt i USA. Filmen handlar om den framstående politikern, William Wilberforce, vars arbete bland annat ledde till att slaveriet förbjöds i Storbritannien 1803. Nu var ju inte Wilberforce enbart politiker, han var kristen också. Detta får man anta är skälet till att Evangeliska Världsalliansen går ut och marknadsför filmen stort, eller som man själva säger: "WEA is committed to maximising the impact of this film".

Det blir allt vanligare att Hollywood riktar in sig på den ”kristna marknaden” då den I Nordamerika utgör en köpstark grupp, om man bara ger de rätta signalerna. Om inte detta skulle räcka anlitar man marknadsförare som riktar sig till pastorer med erbjudanden i stil med ”Om du bara nämner filmen i fråga i din predikan, så har du chansen att vinna $1000 och en resa till London".
Om problematiken kring detta kan läsas här och här.

Ur marknadsföringssynpunkt är det ju naturligtvis brilliant då en pastor har en trogen skara lyssnare som tillmäter hans ord en viss tyngd.
En vän till mig berättade nyligen om hur man i hennes församling blivit uppmanade att "just idag, tillsammans med kyrkor över hela världen sjunga Amazing Grace".

Det finns stor anledning till oro när nöjesindustrin sätter agendan för vad som sker i kyrkorna. I glädjeruset över att Hollywood gör filmer som handlar om kristna, är man tydligen beredd att överge både integritet och teologi.

Slut på kommunala seanser

Apropå att kravet på sekularisering i den offentliga sfären ofta varit långt ifrån konsekvent, så stämmer nu Mönsterås kommun i bäcken och stoppar all andekontakt inom äldreomsorgen. Allt enligt DN.

- Åh, ni är panteist, charmant!

”Andlig fattigdom, existentiell osäkerhet och rekordartad utbrändhet har skapat en ny industri i Sverige. En vildvuxen flumterapi präglad av självutnämnd expertis och svengelska modeglosor.”

Läs SR:s Kulturkrönika som handlar om den här Brännpunktaren.

Tipstack till Coldlazarus!

Dagens boktips!

I Magnus Malms fantastiska bok Viskningar från Katakomberna finns ett utdrag ur en text av Hjalmar Söderberg:

- Jag tror på Gud, men jag uppfattar honom inte som ett personligt väsen.

Doktor Merkel förföll angenämt överraskad.

- Å ni är panteist, charmant! En skald bör tro på gud, men på en gud som är någonting alldeles extra, och aldrig tidigare visad på cirkus, och som man aldrig riktigt kan komma underfund med. Panteistens gud är just det råmaterial som behövs till en sådan. Det är idealet för en gud. Honom kan var och en skära till efter sin egen fason. Han fattar aldrig humör, han straffar aldrig, och belönar visserligen inte heller, men tar det med ro. Och det kommer sig därav att han saknar en liten egenskap som även den enklaste bland skolgårdens busar till en viss grad består sig med - personlighet.
Detta är just det fina med honom, till en personlig Gud måste man stå i ett förhållande. Att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödiga besvär. Att vara alldeles utan är för riskabelt, därför måste man hålla sig med en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi, utan att i gengäld innebära några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person, och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.


Apropå faran med att helt förlägga Gud till det bortomvärldsliga.

Bono the preacher!

Lyssna på Bonos tacktal från NAACP-Awards efter att han belönades för sin "Product Red"-kampanj. I talets sista minut lägger han in en överväxel och börjar predika. Håren reser sig på armarna!



Tipstack till Marcus H!

Tron är inte en möjlighet!

Redan när jag läste rubriken för SVT:s temakväll ”Barnatro – En kväll om att växa upp i en övertygelse”, anade jag varthän det lutade. Vadå växa upp i en övertygelse?!?

Men dessvärre var det förhärskande perspektivet för kvällen att det finns två typer av människor; å ena sidan de som har en irrationell övertygelse, så kallat troende, och å andra sidan de som står på en distanserad, objektivt rationell och neutral grund, så kallat sekulära förnuftiga människor.

Jag menar, vem har inte växt upp i en övertygelse? Om så bara övertygelsen om att man inte har någon övertygelse. Och vidare, vem av oss har själva valt den övertygelse som har präglad den omgivning under vilken vi vuxit upp? Vem av oss har valt våra uppväxtförhållanden? Detta perspektiv var dock totalt frånvarande under hela temakvällen. Istället fick man höra Orvar Säfström ställa frågor som ”Är det ok att sätta sina barn i en skola där det finns risk för att de förs in i en tro?”, eller ”Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små, eller ska de få välja själva?” Jag ville bara skrika i Orvars öra ”Det går inte att INTE ha en trosuppfattning!!!”

Självklart måste man konstatera att alla uppväxtmiljöer inte är lika goda, men den diskussion kommer i ett annat ljus om man först konstaterat att det inte finns någon neutral plats från vilken vi kan blicka ut över världen och göra våra omdömen.

Sedan var det dags för kvällens dokumentärfilm som jag först tvekade över om jag skulle orka se; Jesus Camp. Filmen var beklämmande på många sätt och där fanns mycket att uppröras över, i synnerhet dålig teologi. Filmen kretsade kring ett sommarläger för barn arrangerat av några kristna som inte bara hade en förvriden bild av Guds rike, utan dessutom hade förväxlat det med USA.

Vad jag tyckte var intressant var att SVT: s temakväll, möjligen omedvetet, visade på likheterna mellan de amerikanska evangelikalerna som kom till tals i filmen, och företrädaren för Humanisterna i SVT:s studio. Båda sidor gav nämligen uttryck för en fundamentalistisk tvärsäkerhet, och båda tyckte sig äga Sanningen.

För den som säger sig äga Sanningen, eller i alla fall anser sig ge uttryck för en universell rationalitet, är steget inte långt till att med maktmedel tvinga de andra till "rätt insikt". De är ju okunniga, mindre vetande eller oandliga.

Vad SVT:s temakvälle borde visat på, istället för visa att det kan vara problematiskt att växa upp i en övertygelse, är att vi inte har något alternativ. Detta kan säkert verka skrämmande för många. Men vad som verkligen förskräcker, är bristen på ödmjukhet inför vårt vetandes gränser.

Zappa rocks!

Filmen nedan kommer från CNN Crossfire från 1986 där en brilliant Frank Zappa och en mindre brilliant John Lofton diskuterar censur av rockmusik. Förutom att klippet är mycket roande, belyser det problematiken kring när en grupp människor försöker påtvinga en annan grupp människor sina värderingar kring vad som är god smak eller goda värderingar. Lyssna extra noggrant runt 9´50.

Klippet knyter även an till Emilios intressanta inlägg om att kristna borde sluta att beklaga sig över sekulariseringen.

Vem är min mor? Vilka är mina bröder?

Är Sverigedemokraterna de nya Kristdemokraterna? Detta frågade sig SVT:s livsåskådningsprogram Existens igår kväll med anledning av att Sverigedemokraterna säger sig värna kristna värderingar. På frågan om vad kristna värderingar innebär sakpolitiskt för Sverigedemokraterna svarade man: Att värna familjen!

När kristna gör en fetisch av familjen vet man att de är snett ute. Det finns nämligen ingen kristen teologisk grund för antagandet att familjen skulle uppbära någon särskild ställning. Kristendomen är ju egentligen en apokalyptisk sekt som sprids genom vittnesbörd och omvändelse, inte genom reproduktion. Man kan alltså leva hela sitt liv som singel, och leva ett fullgott kristet liv.

Att det sedan finns goda politiska skäl för att värna famljlen som en viktig gemenskap i samhället är en annan sak.

Gnosticism für alle!

Just när man trodde att framgångsteologins cyniska röst hade tystnat, då återuppstår den som eftermiddags-tv. Denna gång är det underhållningsindustrins mäktigaste kvinna som orkestrerar evangelisationen av självförverkligandets budskap till varenda hemmafru i Nordamerika. Genom en trailer som tycks vara producerad av samma bolag som gjorde Da Vinci-koden berättas historien om hur den sanna nyckeln till framgång har gömts och förtryckts av mäktiga institutioner (läs kyrkan). Men, Oprah, denna ljusets apostel, står nu beredd att avslöja konspirationen och ge oss den oförvanskade Sanningen för bara $ 4.95.

Oprah’s senaste satsning; The Secret lovar ett bättre och mer framgångsrikt liv för oss alla! En tillvaro präglad av lycka, hälsa och framgång, eller som speakern I trailern säger: You can Have, Do, or Be, anything you want! Allt som verkar behövas är viljekraft och positivt tänkande.

Jag kommer att tänka på en passage ur Ralph C. Woods essä om P.D James bioaktuella The Children Of Men (som jag tidigare skrivit om här):

”Far more successful is a God-huckster from Alabama named Rosie McClure. She thrives as a televangelist because, as Faron cynically puts it, salvation is "a commodity which is always in demand and which costs [her] nothing to supply." The Reverend Ms. McClure preaches a crossless, Christless, evil-denying gospel whose theme tune is the Beatles' song, "All You Need Is Love." Her congregations sing "cheerful choruses"; they also "laugh, cry, [and] fling their arms like demented marionettes." Rosie the gospeller does not proclaim one Lord and one faith and one baptism, but rather one Love. "No one need feel deprived of a love object," she announces. "It needn't be a human being; it can be an animal-a cat, a dog; it can be a garden; it can be a flower; it can be a tree. The whole natural world is one, linked by love, upheld by love, redeemed by love." To this litany of all-sufficient love, the unbelieving Faron makes his withering response: "One would suppose that Rosie had never seen a cat with a mouse."

John Stackhouse har mer ingående kommenterat The Secret’s teologiska problematik på sin blogg. Hans brännade kritik av Oprah's evengelium sammanfattas kanske bäst av en fråga:
Hur predikar man Oprah’s evangelium till prostituerade missbrukare i slummen? eller Vad har The Secret att säga till de fattiga och utslagna på samhällets botten? Tänk positivt!?!

Den skarpaste udden är i Stackhouse inlägg dock riktad mot kristenheten:
”But lots of people embrace The Secret, I daresay, because they want hope, and power for living, and freedom from the past, and forgiveness–and where else can they get that?
Where else, indeed? “

Se där, något att funder över så här i inledningen av fastan.

Gospelångest

Det är otroligt tröttsamt när företrädare för svensk kristenhet ideligen beklagar sig över att Sverige är ett så sekulariserat land. Därför är det extra roligt att läsa att tidningen Trots Allts chefredaktör Magnus Sundell i en intervju i DN förklarar varför han tycker det är bra att Sverige är världens mest sekulariserade land:

”Vi har frigjort oss så mycket från religionen att vi kan ha distans till den, rycka lite på axlarna åt den. Den har inte längre någon makt över oss och vårt samhälle. Och kombinationen religion och makt är aldrig bra. Man skulle kunna säga att vi har gått varvet runt när vi talar om kristendom i dag. Nu har nyfikenheten på religionens verkliga innehåll vaknat igen, nu när man har lyckats göra sig av med kyrkans tolkningsföreträde.”

Läs hela DN-artikeln som egentligen handlar om något så märkligt som kristen musik.

Om romantik

Via Therese Bohmans blogg hittade jag ett fantastiskt utdrag ur en intervju med Johan Kinde som Per Hagman gjorde i slutet av 90-talet.

PH: - Att vara den enkla pojken från landet som kommer till storstaden med drömmar om glamour och som uttrycker den här längtan med stora och romantiska gester har ju aldrig setts med riktigt nådiga ögon.
JK: – Det där har ju alltid varit ett märkligt missförstånd. Jag menar, det är ju knappast rika playboys som gör de bästa glamourplattorna. Precis som fördomen gjorde gällande att synt- och new romanticbanden skulle varit några sorts övre medelklassbarn, när den scenen i själva verket på många sätt var mer arbetarklass än punken. Men rent generellt är det väl så att det krävs en avsaknad av något för att kunna känna en längtan efter det och romantisera det.

Doktor Målle

Visste ni att den numera riksbekante … eh … sångaren Målle Lindberg utnämnts till hedersdoktor i Andlig sång.

I alla fall om man får tro Målles egen websida:
"Den 14 december 2002 blev Målle Lindberg utnämnd till hedersdoktor i kristen musik av Life Christian University i Florida !"

Tråkigt nog så verkar universitet i fråga ha problem med sin websida.

Lyssningstips!

Vad gör man en gråkall dag på väg till jobbet?
Jo, man lyssnar ju såklart på en föreläsning av N.T Wright, eller varför inte Miroslav Volf! Det finns nämligen riktigt mycket god teologi i mp3-format att fylla podden med. Nedan följer några tips på sidor där man kan prenumerera på podcasts eller bara ladda ner vad som faller en i smaken.

• Emergent podcast
• The Unofficial N.T Wright page
• Mars Hill Audio
• Regent Audio

Tips på andra bra sajter för detta ändamål mottages tacksamt!

Bra sagt ...

"Föreställningen om att männsikan inte duger har blivit en lönsam affärsidé, en förutsättning för kommersiella upplevelseprodukter"
Ur: Sonjas godhet av Owe Wikström

Kommunalpolitik at its finest!

via. Gycklargrvppen

Tomas Andersson Wij

Få kan som TAW skildra svensk samtid och småstadsångest. För er som mot förmodan skulle ha missat honom släpps hans samlingsplatta ”En introduktion till...” den 28 februari (Tipstack till Jullan!).

Man måste älska strofer som dessa:

"Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
i mellanrummen mellan nu och då
mellan fädernas fabriker som gett upp och inkarnerats
till konferenshotell för mellanchefer från Borås"
Ur: Mellanstora mellansvenska städer

"Längs väggen i en stänkfärgskorridor drog ledan sina blyertssträck i nio år"
Ur: ...Och En Som Vandrar

Om klyftan mellan söndag och resten av veckan

I en intervju med teologen William Cavanaugh, svarar han så här på frågan om vad som kännetecknar hans tänkande:

"What I’m trying to do is make connections between Sunday on the one hand and Monday through Friday on the other. In other words, to make connections between Church life—especially the Eucharist—and everyday life. I want to bridge the gap that shouldn’t be there but is."

Dit borde all teologi sträva!

Bra sagt ...

Den som har något riktigt viktigt att säga kan sänka rösten. Det gäller också det kristna vittnesbördet.

- Tomas Sjödin

Gör det bättre själv då!

Tycker du att den politiska rapporteringen från Mellanöstern är onyanserad?
När du romantiska utrikeskorrespondent-drömmar?
Gillar du dataspel?
I så fall bör du kolla in danska Seriousgames Global Conflicts: Palestine.

Tipstack till David!

Heaven - not the end of the world!

Jag har snöat in på den anglikanske biskopen N.T Wright (Yes, han som ser ut som Toby Ziegler).

Jag älskar hur han sticker hål på föreställningen om att poängen med kristen tro skulle vara att "få komma till himlen när man dör". Allt för ofta har kristen tro reducerat "vårt jordiska liv" till en transportsträcka; en världsfrånvänd väntan på att det "riktiga livet i himlen" skall börja. Detta tänkande, som ofta motiverats med att ”jorden ju ändå skall förgås”, får dock konsekvenser för hur man ser på skapelsen, på betydelsen av våra handlingar här och nu, och så vidare.

Mot detta synsätt ställer N.T Wright bibelns tal om den nya skapelsen; att Gud en dag skall göra allting nytt och befria skapelsen från sitt slaveri.

“A religion that forgets about new creation may feel some sympathy for the battered and bedraggled figure in the ditch, but its message to him will always be that though we can help him a bit, ultimately it doesn’t matter because the main thing is to escape this wicked world altogether. And that represents a tragic diminishing and distortion of what Christian faith is all about.”

Bibelns sista bok slutar inte med att de frälstas skara får åka till himmelen, utan med att det nya Jerusalem kommer ner från himmelen till jorden; med att himmel och jorden bli ett.

“Heaven is important, but it’s not the end of the world; God will make new heavens and new earth, and give us new bodies to live and work and take delight in his new creation. And the ‘good news’ of the Christian gospel is that this new world, this new creation, has already begun: it began when Jesus of Nazareth rose from the dead on Easter morning, having faced and beaten the double enemy, sin and death, that has corrupted and defaced God’s lovely creation.”

Bönen Fader vår får liksom en annan innebörd med detta perspektiv: Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.


Läs The Road to New Creation av N.T Wright

Folkkyrkoromantik

"But why should a dumping of snow shut down Sunday worship across the city? Because people overwhelmingly drive to church. A Sunday Snow Day is a tangible confirmation of the loss of the parish in the North American church. Sunday is yet another "commuting" day because the automobility of religious communities merely mimicks the automobility of the culture in general--with this exception: if this was a Monday, more folks would have braved the roads for work than for worship."

James K. Smith längtar tillbaka till tiden då kyrkan hade mer av en lokal förankring; då folk gick till kyrkan på den ort där de bodde .

And now for something completely different ...

DN rapporterar om ovanliga husdjur:

"Elektrikern kom inte in i lägenheten. Då kikade han in genom brevlådan och fick syn på två fullvuxna svanar. En stund senare kunde polisen beslagta elva svanar i lägenheten på Kungsholmen.
(...)
- Att lyckas bära hem de här elva svanarna utan att någon noterat något, det är skickligt får man säga. Den som försökt hålla en fullvuxen svan vet hur svårt det är. Bara att komma nära dem är nog så besvärligt. Så det verkar som om hon haft bra hand med dem, säger polisens presstalesman Björn Engström."

Jag kan inte sluta skratta!

Mina manliga förebilder

Den ene är Communications Director, den andre är biskop. Jag ser upp till dem båda. Så mycket att jag inte längre är rädd för att bli flintskallig!

Varudeklaration

You scored as Neo orthodox. You are neo-orthodox. You reject the human-centredness and scepticism of liberal theology, but neither do you go to the other extreme and make the Bible the central issue for faith. You believe that Christ is God's most important revelation to humanity, and the Trinity is hugely important in your theology. The Bible is also important because it points us to the revelation of Christ. You are influenced by Karl Barth and P T Forsyth. Neo orthodox 93% Evangelical Holiness/Wesleyan 82% Emergent/Postmodern 79% Reformed Evangelical 50% Roman Catholic 43% Fundamentalist 32% Charismatic/Pentecostal 32% Modern Liberal 29% Classical Liberal 21% What's your theological worldview? created with QuizFarm.com

Jaha.. ser man på! Inte så Emergent som jag trodde ...

Testa själv!

En seger för nyfikenheten

I dagarna publicerades "Brand Channel 2006 Reader's Choice Award. 3600 läsare från 100 länder röstade på sajten Brandchannel.com på de märken som påverkat dem mest under det gångna året.
Personligen tycker jag det känns lite hoppingivade att både Google och non-profit uppslagsverket Wikipedia återfinns på topp-fem-placeringar.

Om religion & våld

Det börjar nästan bli en vedertagen sanning att religion leder till splittring och våld. Visserligen är det kanske inte så konstigt då media nästan uteslutande behandlar religion i anslutning till inbördeskrig, kvinnoförtryck, och självmordsbombare.

De som i debatten försöker försvara religionen från att göras till syndabock för dessa företeelser gör det oftast genom att hävda att de verkliga orsakerna bakom "religiöst våld" inte är religion, utan politiska och ekonomiska intressen; att ekonomiska och politiska intressen använder religionen som en täckmantel.

Min nyfunne hjälte William Cavanaugh menar i sin sanslöst intressanta föreläsning ”Does religion cause violence?”, att detta sätt att försvara religionen är högst problematiskt. Åtminstone om man motsätter sig den roll som religionen tilldelats i det moderna samhället; det vill säga undanskuffad och begränsad till att endast syssla med andliga ting i den privata sfären. Innebörden i försvarsargumentet ovan kan ju lätt tolkas som att religion endast har med ”själens frälsning” att göra, och inte har några praktiska eller politiska konsekvenser.

Cavanaugh menar att det är omöjligt att skilja ut religiösa motiv från ekonomiska och politiska motiv. Hur kan man till exempel skilja religion från politik i Islam, när de flesta muslimer inte gör någon sådan distinktion?

Istället visar Cavanaugh på svårigheterna att skilja ut religion från andra ideologier.

“We must conclude that there is no coherent way to isolate “religious” ideologies with a peculiar tendency toward violence from their tamer “secular” counterparts. So-called “secular” ideologies and institutions like nationalism and liberalism can be just as absolutist, divisive, and irrationalas so-called “religion.””

Låter det intressant?
Läs eller lyssna på föreläsningen i sin helhet!

Bloggtips!

I Emilios mylla dras det intressanta paralleller mellan kyrk- och kaffekultur.

Politiskt korrekt religionsdialog

Nyfikenheten tog överhanden till sist, så jag masade mig iväg till Stadsbiblioteket för att lyssna in den utlovade debatten på temat ”Religion och fosterlandskärlek”. Panelen bestod av en Imam, en teolog från Svenska Kyrkan, ordföranden från judiska församlingen i Göteborg, samt en kristdemokrat och en folkpartist. Arrangör var det muslimska samfundet Ahmadiyya, varför mötet inleddes med en längre koranrecitation, först på arabiska, sedan på svenska.

Samtliga talare var ombedda att tala på det osannolika ämnet ”Att älska sitt land är en del av tron”. Här trodde jag i min enfald att åtminstone någon av talarna skulle anlägga ett kritiskt perspektiv och exempelvis problematisera förhållandet religion och världslig makt, men nej då. Istället blev det till övervägande del en extremt politiskt korrekt tillställning där världsreligionernas representanter tävlade om att ställa sina religioner till nationalstatens förfogande.

Friktion uppstod endast vid två tillfällen. Först när representanten för Judendomen inledde med att tala om sin kärlek till landet Israel, vilket väckte vissa reaktioner bland den muslimska majoriteten av besökarna, men även när Imamen blev korsförhörd av en nitisk åhörare rörande Islams syn på homosexualitet och jämställdhet mellan könen.

För ett mer stimulerande perspektiv på nationalstaten, läs William Cavanughs essä "Killing for the Telephone Company"

Religion och fosterlandskärlek!

I morgon kväll på Göteborgs Stadsbibliotek reflekterar representanter för olika religioner och politiska partier över ämnet religion och fosterlandskärlek!

Det blir säkert fantastiskt intressant, men gissningsvis av fel anledning. Tanken verkar nämligen vara att framhålla hur välvilligt inställda religionerna är till att stödja staten i dess strävan för "frid och harmoni".

Möjligen är det jag som är överkänslig, men stora ord som frid och harmoni gör mig nervös om de inte fylls med innehåll eller sätts i ett specifikt sammanhang. Harmoni för vem? Frid på vilka villkor? Jag är väl tillräckligt postmodern för att befara att dessa storord kommer fyllas med det innehåll som gynnar den världsliga makten för tillfället.

När allt kommer till kritan blev ju faktiskt Jesus dödad just för att upprätthålla frid och harmoni. Romersk sådan.

Dagens Piltz

"Ord kan man alltid säga emot. Det är svårare att finna motargument mot ett övertygande liv."

Anders Piltz ur Signum, 2004 /6

En gång fanns inte det sekulära

Vi gör det utan att tänka. Det är en del av att leva i ett modernt västerländskt samhälle. Vi hoppar mellan olika sfärer och identiteter, så vana att dela upp vår tillvaro.
I sekulärt och sakralt.
Som om verkligheten egentligen såg ut på det viset, som om det inte bara var en teori. Men när religionen skiljs ut från resten av livet privatiseras och subjektifieras den. Frågor om vad som är sant och gott, om vad som är livets mening går samma öde tillmötes.

Så sitter vi där i våra kyrkor och undrar hur vi kan påverka vår värld. Avlövade kristendomens politiska sprängkraft. Tror vi!
Som om alternativen stod mellan att gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling.

Church & Empire

“Christians were viewed with suspicion by the Romans because their loyalty to Christ cut against their loyalty to an imperial project, in other words Christians were not questionable citizens of the Empire simply because the Romans worshiped other Gods, Christians are questionable citizen of any empire or nation-state because their primary loyalty belongs to the body of Christ, the Church.”

- William Cavanaugh (Från föreläsningen "Church and Empire ", Ekklesia Project Conference 2005.

Intervju med N.T Wright

Christianity Today har i sitt senaste nummer en intressant intervju med N.T Wright med anledning av hans bok Simply Christian. I intervjun talar han bland annat om orsakerna till varför gnosticismen fått ett sådant uppsving de senaste åren:

"One of Carl Jung's famous sayings was, "Who looks outside dreams; who looks inside awakens." That's 20th-century Gnosticism. When you get the rise of the modern American empire, the post-Holocaust world and all the anomie of modernity, people are asking, "What is it all about?" Gnosticism seems to many people like a place to find something good about oneself in the face of a hostile world."

Han kontrasterar detta med ett kristet perspektiv:

" ... the great emphasis in the New Testament is that the gospel is not how to escape the world; the gospel is that the crucified and risen Jesus is the Lord of the world. And that his death and Resurrection transform the world, and that transformation can happen to you. You, in turn, can be part of the transforming work. "


Fram för en mer världstillvänd fromhet!